Det oroar Energimyndigheten i deras skrift “Indikatorer och beräkningsmetoder för att följa upp politik för energieffektivisering”. Man skriver:

Mål för energianvändningen riskerar att bli välfärdshämmande eftersom ett sådant riktar sig mot användningen av en produktionsfaktor, och inte den totala resursanvändningen.

Nu har energieffektivisering aldrig varit ett mål i sig utan ett medel att uppnå högre (eller lika) välfärd med lägre resursanvändning. Energimyndighetens oro skulle ha kunna vara befogad om vi hade legat mycket nära kapacitetsgränsen för effektivitet i energianvändningen, men det gör vi inte. Vi ligger långt-långt ifrån. Vi klarar dagens välfärd med halva energianvändningen.

Deras oro förefaller direkt gåtfull eftersom de också bekymrar sig för den s.k. rekyleffekten d.v.s. att när man använder mindre energi sparar man pengar som används för annat än det ursprungliga syftet. Man ökar alltså sin välfärd med de sparade pengarna! Detta behöver i och för sig inte vara önskvärt men välfärdshämmande är det inte.

Det behövs kraftfulla åtgärder för att de potentialer som finns verkligen utnyttjas. Myndigheten håller inte med utan vill bara att åtgärder skall vidtas om det finns s.k marknadsmisslyckanden och som det uttrycks i magistral ton i utredningen om Vita Certifikat:

Sveriges energipolitik bygger på energimarknader där styrmedel syftar till att ta bort marknadsmisslyckanden

Nu är det ju så att just för effektivisering så präglas den marknaden av sådana misslyckanden i hög grad. Därför är det glädjande att i bilaga 2 till rapporten om indikatorer läsa:

I de marknadsmisslyckanden vi diskuterat ovan finns ett underliggande antagande att hushåll och företag är fullt ut rationella i sitt beslutsfattande. Den vetenskapliga litteraturen (inom t.ex. kognitiv psykologi och beteendeekonomi) visar dock på förekomsten av olika former av systematiska snedvridningar i individers beslutsfattande, som med andra ord innebär avvikelser från perfekt rationalitet.

Förekomsten av en marknad är inte tillräckligt för att säga att den fungerar om inte aktörerna kan agera så som det förväntas. Törs vi hoppas att den fulla vidden av detta kan sprida sig inom myndigheten? Det har ännu inte skett i den föreliggande rapporten, men allt tar ju sin tid.

Och effektivisering är, som vi brukar säga, “Inte svårt men komplicerat”