President Bush försökte i förra veckan samla en egen klimatkonferens i Washington. Det förefaller inte ha varit så lyckat. Bortsett från några trogna i “the coalition of the unwilling” (de som inte undertecknat Kyoto-överenskommelsen) så markerade flera länder genom att inte sända sina topp-representanter till mötet.

Man kan ändå se något positivt på att han försöker komma in på banan men också med skepticism på sättet att göra det. Den metod man rekommenderar för det globala samarbetet är ju att unvika att ha bindande mål utan istället göra lösa utfästelser, kallat “Pledge and Review” (P&R), och hoppas på att de blåa ögonen skall göra jobbet. Svagheten och luddigheten i P&R syns mycket tydligt i ett Australiskt exempel.  Som beskrivning av vad man avser att göra duger det, men vart vill man komma??

Under de närmaste månaderna får vi säkert se många fler utspel av olika slag, inte minst av typen “lita på mina blåa ögon”. Pew Center har gjort en sammanställning av olika sätt att hantera klimatfrågan och som kan användas som lexikon för att förstå vad de olika parterna menar.

George W. angav som skäl för sin motvilja, till bindande åtaganden, att länderna skulle få välja strategi själva. Självklart kan man välja själv hur och med vilka medel (=strategi) man skall uppnå målet. Men utan mål hur skall man ens komma iväg?

När Alice i Underlandet frågade Chessire-katten om hur hon skulle komma bort från den plats där hon var så frågade katten vart hon ville komma? När hon sade att det var likgiltigt så svarade han att om hon inte visste var hon ville komma så spelade det inte heller någon roll hur hon gick.

Det är nog så Mr Bush vill ha det - att gå hur som helst eftersom han inte bryr sig om målet. Påminner det inte en aning om den konstiga diskussion vi fått i Sverige om den s.k. Porterhypotesen och om vi skall gå före, eller om vi skall vänta?