Ett av EUs mål är att öka andelen el från förnybar energi. Sverige har valt att använda gröna certifikat för att nå målet men det finns andra metoder. Skattelättnader är en och “garanterat pris” (feed-in tariffs) är en annan. Metoderna har undersökts och jämförts (Renewable_EU.pdf). De svenska argumenten handlar om “marknadsanpassning” och kostnadseffektivtet. Men räcker det för att befordra bra och långsiktiga lösningar eller att ens att nå målet?

EUs rapport visar en ganska dyster bild för Sverige. Det må vara billiga gröna kWh man köper men effektiviteten (måluppfyllelsen) är svag. Nu skall ju den saken klaras genom att företagen åläggs att köpa sin kvotmängd men vad sorts kWh får de? För investerarna pekar man på att osäkerheten i priserna för certifikaten (på alltför små marknader) är en återhållande faktor. Och självklart innebär denna lågkostnadsmodell att mera avancerad men riskfylld teknik överhuvudtaget inte kommer in vilket i sin tur kan leda till alltför låg diversifiering i systemet.

EU-rapporten har också den förhållandevis ovanliga egenheten att den noterar ett samband mellan förnybar energi oc effektivisering. Man påpekar nämligen att det blir lättare för ett land att nå sitt kvotmål om man har en lägre användning.

I Tyskland, där man satsat på en stödform med garanterat pris och som ansluter till “lärkurvans” utveckling, har man sett just att kostnaderna för mera avancerad och långsiktigt hållbar teknik sjunker samtidigt som man attraherar investerare som är intresserade av utveckling på sikt. Den senaste rapporten från ministeriet visar på goda framtidsutsikter (se figur nedan). En intressant jämförelse mellan certifikat (kvotsystem) och garanterat pris har gjorts i en rapport från Cambridge. I den ifrågasätts om de vanliga antagandena om att kvotsystemen är billigare och mera konkurrensbefrämjande när man ser till helheten!