På Svenska Dagbladets debattsidor har ett meningsutbyte om klimatpolitikens förutsättningar visat överraskande nya rön om ekonomi. Det tycks finnas en teori om att bara utgiftssidan räknas.
Som bekant hävdar Konjunkturinstitutet att man kan (och skall) ha endast växthusgasernas utsläpp som mål och att man som instrument skall koncentrera sig på skatter och avgifter. De tycker att klimatpolitiken inte skall göras svårare än den behöver vara. Nu skriver de:
...dyrare blir det om målet inte ska uppnås med prissättande styrmedel utan, som Lunda-forskarna verkar förorda, med en uppsjö av statliga subventioner och stöd. Exempelvis föreslog utredningen “Fossilfrihet på väg” 30 miljarder kronor till stadsmiljöprogram och en fördubbling av kollektivtrafiken
En argumentation som känns hämtad ur den just avslutade valrörelsen då man i striden använder den gamla modellen att slunga sina argument (spjut) i “krigarens vällovliga syfte att såra och döda”. I det här fallet som om inte stadsmiljöprogram och ökad kollektivtrafik skulle ha någon effekt i minskad bilism och minskade utsläpp. De tycks mena att dessa åtgärder är helt verkningslösa. Alltså ett debet utan Credit.
KIs debattörer menar dessutom att de står på säker grund eftersom det:
...är i linje med nationalekonomisk forskning och OECD:s rekommendationer.
Fast OECD skulle nog inte skriva under på det. I sin rapport Climate and carbon: Aligning prices and policies skriver de
Explicit pricing instruments, however, may not cover all sources of emissions and will often need to be complemented by other policies that effectively put an implicit price on emissions.
Det blir inte lättare att bedriva politik om man trivialiserar den på det sätt som KI tycks vilja.
Skrivet av Hans Nilsson, 2014-11-07.
(0) Kommentarer • Permalink