Många av oss kan ganska lätt peka ut någon plats där energin inte används så effektivt som den borde. Man skulle kunna använda mindre och med gott ekonomiskt utbyte, fast vi kan bli tvekande inför hur vi skall fixa det. Några av oss är till och med lite skrämda av att missutnyttjandet är så omfattande.

Vissa företag. t.ex. McKinsey, har visat att det finns stora pengar att tjäna på att effektivsera. Vissa institutioner, t.ex. EU-kommissionen, har visat att man med effektivisering skulle kunna minska kostnader, miljöbelastning och (politiskt) beroende. T.o.m. den svenska effektiviseringsutredningen kunde visa att det fanns ett stort gap mellan energianvändningen och behovet av energi. Så undra på att vi är lite skrämda. Men nu kan vi dra en suck av lättnad. Det finns inget effektiviseringsgap! Det har energimyndigheten slagit fast i sin utredning där man avvisar s.k. Vita Certifikat. Där läser man på sidan 10:

” Det är idag inte möjligt att empiriskt uppskatta storleken på ett eventuellt energieffektiviseringsgap.”

Och om det finns så gäller att (sidan 41):

Den samhällsekonomiska potentialen eller energieffektiviseringsgapet kan därför vara mindre i Sverige än vad som är fallet i vissa andra länder där den politiska kontexten är annorlunda.

Till sådana länder hör Storbritannien, Italien och Frankrike.

Utgångspunkten för utredarna är att endast “marknadsmisslyckanden” kan motivera en energipolitisk åtgärd. Men det behövs inte! Vi redan idag en ideal och tillräcklig uppsättning styrmedel och, framför allt, riktas inte Vita certifikat, enligt dem, in på sådana misslyckanden.

Nu sitter inte alla problem i marknaden utan några sitter i huvudet. På oss alla! Det är få om ens någon av oss som förmår översätta energins nytta (ljus, kraft, värme) till energi (kWh) och kombinera dem med alla de tekniska möjligheter som erbjuds. Det är där de vita certifikaten kommer in som ett sätt att skapa erbjudanden till användarna på ett attraktivt och enklare sätt. För att göra effektivisering förståelig och tillgänglig.

Detta kan närmare begrundas vid läsningen av en bok som heter Nudge och som skrivits av Dick Thaler och Cass Sunstein. Dessa båda delar upp oss människor i två grupper: Econs, som med lätthet hanterar optimeringsproblem på marknadens alla fält, och Humans, som har alla sorters sätt att hantera information och som ofta gör “fel” men med lite hjälp skulle kunna landa mera rätt. Econos det är dem som Energimyndigheten skriver om - de är inte så många. Humans det är vi andra - vi är i majoritet.

Vi kanske skulle vara betjänta av vita certifikat? Och myndigheten skulle kanske vara betjänta av att prata med några beteendeekonomer?