Öriket i väster har aviserat en reform som har till syfte att locka fram investeringar i koldioxidfri el och säkerställa tillgången på el. Reformen vilar på fyra pelare och de är ganska komplicerat att få en överblick vad gäller hur de olika delarna fungerar tillsammans. Förmodligen är detta, samt publiceringstillfället (strax före jul), förklaringen till att det är sparsamt med kommentarer ännu. Möjligen kan det också bero på att den Brittiska regeringens presentation av innehållet är rörig för att uttrycka det milt.

1. Man skapar en ny variant av inmatningstariff (feed-in-tariffs) som betalar mellanskillnaden mellan marknadspris och kostnad för koldioxid-fri el (både förnybar och kärnkraft!) och slopar de gröna certifikaten, från 2017. Mellanskillnaden kan också tillfalla kunderna om priset är högre än kostnaden.
2. Elproducenter har tidigare varit undantagna från den särskilda klimatavgiften om de varit handlande inom EUs system för utsläppshandel (ETS), men detta upphör.
3. Man sätter en gräns för specifika utsläpp (g kol per kWh) från nya kraftstationer och som innebär att om de eldas med kol behöver de också koldioxidinfångning (CCS)
4. En “kapacitetsmekansim” skall se till att det finns tillräckligt med reservkraft i systemet antingen i form av kraftstationer eller som effektivisering (negawatt)! En intressant variant men otillräckligt beskriven.

Kommentarerna kommer bl.a. från Greenpeace som noterar att inmatningstariffens konstruktion innebär att man kan ge bidrag till kärnkraft och att gränsen för de specifika utsläppen kan innebära att man lockas till att låsa fast sig i dålig teknik.

WWF:s Kommentarer noterar också att stöd till teknik som är (eller borde vara) mogen, såsom kärnkraft, strider mot hela id�n med inmatningstarifferna, se bild nedan. Stödet bör avse teknik i utvecklingsfast och i början av sin markandsintroduktion hellre än sådan som är etablerad, men ändå inte kan visa konkurrenskraft.

Figur från IEA:s “Deploying Renewables: Principles for Effective Policies- 2008”