Den kanske viktigaste försämringen vid klimatmötet i Warszawa var när man bytte ut kravet på att länderna skulle meddela sina åtaganden (committments) på klimatområdet till att redovisa sina möjliga bidrag (contributions). Detta kan närmast ses som att de kommer att ha klimatåtgärder i åtanke men inte är beredda att stå för dem och resultatet. Redan tidigare var det osäkert vad man skulle uppnå men med denna uppmjukning har man gjort utfallet till ren hasard. Möjligheten att vinna kampen mot uppvärmningen beror på tur snarare än arbete.
Kanske ligger det i tiden och kanske var det tanken när Nordhaus kallade sin senaste bok “Klimatkasinot” (The climate casino). Paul Krugman recenserar boken i New York Review of Books och avslutar med intressanta, men pessismistiska, funderingar över vem som kan låta sig övertygas av bokens recept att med en kombination av koldioxidskatt och regleringar se till att uppvärmningen begränsas. Krugman konstaterar att vi spelar med civilisationen som insats och att vi bara har en insats och ett spel.
Nordhaus skriver att marknaden ensam inte kommer att lösa problemet och även om han knyter stora förhoppningar både till ekonomernas bedömningsförmåga och ingenjörsvetenskapens finurlighet medger han stora osäkerheter. Främst i det som han kallar ohanterbara (unmanageable) system, såsom havsnivå, havsförsurning och artförluster, vilka han skiljer från hanterbara system, såsom jordbruk och hälsa.
Så den nu pågående trenden att går från åtagande till åtanke, eller att som man i EU diskuterar att begränsa målen för klimatpolitiken till ETT utsläppsmål samt skippa målen för förnybar energi och för energieffektivisering, verkar bara vara ett sätt att minska våra egna chanser i klimatkasinot.
Skrivet av Hans Nilsson, 2013-11-29.
(0) Kommentarer • Permalink