Detta med att ta till sig vetenskapligt baserad information är inte alldeles enkelt. Hur vet man det man tycker? Vad man tycker om X,Y eller Z kanske inte enbart handlar om vad man vet utan om hur man känner för ämnet eller personen. Och vad ens familj, granne, fotbollsförening eller arbetskamrat känner/säger. I en mycket läsvärd översikt “Climate Science as Culture War” av Andrew J. Hoffman, där han undersöker hur och varför skillnaderna i åsikterna när det gäller klimatfrågan i USA går så vitt isär, skrivs det:

Instead of investigating a complex issue, we often simply learn what our referent group believes and seek to integrate those beliefs with our own views.

Man kan ju bli deprimerad för mindre, men nog måste vi alla erkänna att i många frågor har vi varken tid eller lust att lära hur det hänger ihop utan lyssnar på någon som vi anser är trovärdig och vars värderingar vi gillar. Det händer nog inte bara i USA!?

Hoffman ger förslag till hur man, när det gäller klimatfrågan, skall komma vidare och rent av använda värderingarna och grupptillhörigheten för att nå samförstånd, insikt och även komma till handling. För oss som sysslar med energieffektivisering gäller bland annat:

people must be convinced that something can be done to address it; that the challenge is not too great nor are its impacts preordained. The key to engaging people in a consensus-driven debate about climate change is to confront the emotionality of the issue and then address the deeper ideological values that may be threatened to create this emotionality.

För att lyckas behöver vi bli tydligare när det gäller att visa hur man gör, att använda ett språk som folk kan aceptera och finna allierade som våra lyssnare litar på.

Hoffmans papper har även andra poänger, som till exempel när han av en klimattvivlare undervisas om varför Earth Day äger rum den 22 April! Det beror på, får han veta, att den dagen är Lenins födelsedag - Ergo, klimatengagerade människor är samhällsomstörtande kommunister!