Målet är bara början

Så har de då kommit överens i energikommissionen om att vi skall satsa på effektivare energianvändning. Målet sätts till 50% intensitetsförbättring till 2030 och med 2005 som startår. I förhållande till det gamla målet är det ett klart uttryck för en vilja som dessutom delas över blockgränsen i riksdagen och det är bra. Femtio procent låter mycket, men är det något att skriva hem om?

Låt oss titta på statistiken mellan 1993 och 2012 (se figur nedan). Under den perioden ökade BNP, energianvändningen låg ganska stilla och intensiteten förbättrades. Drar man ut trenden från denna period till att vara 25 år så blir intensitetsförbättringen - just 50%. OJ!! ohh

Så målet är kanske inte så revolutionerande även om ni säkert kommer att höra några hävda att det kommer att innebära den svenska industrins snara undergång. Det verkar snarare bädda för status quo.

Däremot kanske man kan tänka sig att den framtida näringsutvecklingen kommer att präglas av den teknik som ligger fjärde industriella revolutionens spår   och kommer att vara mindre energikrävande. Liksom att intresset för cirkulär ekonomi och delningsekonomi ökar och därmed att det satta målet går att kombinera med en faktisk minskning i energianvändningen. Energiministern har ju sagt:

“Jag tror personligen att den snabba tekniska utvecklingen med smarta nät, smartare och mer effektiva apparater eller maskiner i industrin, bilar som kan kommunicera bättre med varandra. Det ger helt nya möjligheter till effektivisering”

Dessutom kan man anta (och hoppas på) att när man i regeringens pressmeddelande skriver:

Ett lyckat arbete med energieffektivisering stärker Sveriges konkurrenskraft, minskar miljöpåverkan och skapar många nyttor i samhället.

så innebär det att de inser att den stora potential som finns för effektvisering innebär en chans för Sveriges näringsliv och att man systematiskt går in för att öka acceptansen för effektvisering. Som EEF säger “Mål är till för att överträffas”.

image

Vi behöver fler som kan tolka och översätta fakta

I en artikel i DN varnar en forskare för att demokratins kris inte tas på allvar av forskarsamhället. Ett av skälen han drar fram är det stora flödet av forskningsrapporter som dränker mottagarna så att de inte hinner läsa och reflektera snarare än att föra forskningen vidare i dialoger och till beslutsfattare.

Kravet på att publicera artiklar har drivits fram så hårt att forskning av stor betydelse formligen dränks i utflödet av publikationer som vanligtvis ingen hinner eller vill läsa.

Är det kanske något liknande som händer i vår profession (energieffektiviseringsförespråkarna)? Vi läser och vi producerar material som visar fakta om tillståndet i världen och vi yvs över att vi kan visa detta för .... ja för vem? Kollegorna - visst. Politiker - absolut. “Marknaden” - troligen. Men har det någon verkan?

Kanske vi skulle behöva fler som tolkade faktamaterialet och förmedlade det på sätt som gjorde att vi når fram till mottagarna eller till nya grupper? Fakta talar inte för sig själv (alltid) och i synnerhet inte till dem som av olika skäl är “resistenta” mot fakta.

Just nu håller jag på att läsa von Weizäckers och Wijkmans bok “Come on”. Den är full av fakta. De flesta känner jag till. I några fall finns goda illustrationer i både text och bild som får mig att säga ett gillande “Hm”. Men plötsligt står det på ett ställe om ekonomisk tillväxt och teknikutveckling, som går hand i hand (det vet vi ju), att det leder till “...increase of elegance and efficiency of resource use…”. Ordet elegans i detta sammanhang kan vara en sådan murbräcka som leder till att läsaren/mottagaren av budskapet vaknar till.

Bortsett från att vi alla måste lära oss att på olika sätt få faktabudskapet att tränga igenom försvarsvallarna så kanske vi dessutom behöver träna nya grupper av förmedlare som kan hjälpa till!

Läs mer

Månadsindelade arkiv