SOMMAREN ÄR SNART SLUT
Och då fortsätter vi de små betraktelserna i anslutning till förslaget om hur EUs direktiv för effektivisering (Direktivet.pdf) skall implementeras enligt regeringens förslag och jämföra detta med den modell som gjorts av Koalitionen för energieffektivisering.

Här kommer den femte som handlar om artikel 9-11 - Mätning och debitering: Mitt tak är grannens golv

EU-direktivet om effektivisering innehåller många ord om mätning och debitering (artiklarna 9-11) i det vällovliga syftet att skapa incitament till effektivisering. “Att mäta är att veta”, heter det ju och antagandet är att när man vet sin energiförbrukning blir man också sparsam. I en rapport till World Energy Council, gjord av Vasaett, om smarta mätare redovisas sparnivåer i storleksordningen 2-4% som en följd av förbättrad mätning och, inte minst, förbättrad redovisning till användarna.

Det är emellertid viktigt att först notera att kunderna är begränsat mottagliga för argumentet “kronor och ören”. En Holländsk studie visar att man måsta ta stor hänsyn till hur redovisningen utformas om man vill ha respons. Antagandet att kunden är till fullo ekonomisk rationell leder garanterat fel! I dessa tider när Daniel Kahnemans “Tänka snabbt och långsamt” gått upp på topplistorna i bokhandeln är det viktigt att också tillämpa dess lärdomar.

Men kanske ännu viktigare är att tänka på vad det är som mäts. Det är skillnad på el, vatten och värme. Och alldeles särskilt på värme i flerbostadshus. Mitt tak är grannens golv och bakom min vägg finns en annan granne. Värmen till mina radiatorer läcker till dem och omvänt. Frågan är om rättvisan, som den individuella mätningen skulle skapa, avser bara individen eller kollektivet (huset som helhet)? I ett mardrömsscenario kan man ju få för sig att isolera mellan lägenheterna för att upprätthålla den rättvisa fördelningen istället för runt huset.

Tveksamheten vad gäller “kostnadseffektivitet” och konsekvenser av ett utökat krav på individuell mätning av främst värme har framförts, men tydligen med ringa gehör, till regeringen. Det finns också oro att “bransch står mot bransch” uttryckt och att det leder till förfång för helheten.

En genomläsning av direktivtexten ger intrycket att det finns stora möjligheter att välja en implementering som baseras på förnuft. Teknikutvecklingen ger både möjligheter till mera smart mätning som också tar hänsyn både till individuella skillnader och till helhetens förutsättningar. Det bör inte vara mättekniken som är problemet utan ändamålsenligheten i de data som inhämtas.

Vad som möjligen förvånar är att regeringsförslaget i detta avseende är så stelbent och följsam mot direktivet när man i andra förbigått mycket större möjligheter att påverka marknaden (artikel 7 till exempel) till det bättre.