Nudge tsunami

Det här med “knuffar” och beteendeekonomi sköljer över oss som en tsunami just nu. För den som är intresserad av ämnet och vad det kan erbjuda finns ett lysande tillfälle att följa en konferens kallad “The power of the nudge: Policy lessons from behavioral economics” och där både presentationer och dokument finns tillgängliga på webben.

Där kan man se och höra några av de tyngre namnen som till exempel Raj Chetty, Stanford, eller Varun Gauri från Världsbanken som nyligen satte samman dokumentet “Mind, Society and Behaviour” där de skriver:

Economics has thus come full circle. After a respite of about 40 years, an economics based on a more realistic understanding of human beings is being reinvented. But this time, it builds on a large body of empirical evidence—microlevel evidence from across the behavioral and social sciences. The mind, unlike a computer, is psychological, not logical; malleable, not fixed. It is surely rational to treat identical problems identically, but often people do not; their choices change when the default option or the order of choices changes. People draw on mental models that depend on the situation and the culture to interpret experiences and make decisions. This Report shows that a more interdisciplinary perspective on human behavior can improve the predictive power of economics and provide new tools for development policy.

Det finns mycket av generell natur i presentationerna men endast få som direkt tar upp klimat och energi utom ett paper “Behavioral Economics and Public Policy 102: Beyond Nudging”. Där refererar man särskilt till varför våra hjärnor har så svårt att ta till sig problemen med klimatet.

Så för den som vill finns det rika källor att ösa ur just nu. Undrar hur länge vi i Sverige skall stå emot? Kan det vara Energikommissionen som öppnar slussarna först?

Vi behöver fler som kan tolka och översätta fakta

I en artikel i DN varnar en forskare för att demokratins kris inte tas på allvar av forskarsamhället. Ett av skälen han drar fram är det stora flödet av forskningsrapporter som dränker mottagarna så att de inte hinner läsa och reflektera snarare än att föra forskningen vidare i dialoger och till beslutsfattare.

Kravet på att publicera artiklar har drivits fram så hårt att forskning av stor betydelse formligen dränks i utflödet av publikationer som vanligtvis ingen hinner eller vill läsa.

Är det kanske något liknande som händer i vår profession (energieffektiviseringsförespråkarna)? Vi läser och vi producerar material som visar fakta om tillståndet i världen och vi yvs över att vi kan visa detta för .... ja för vem? Kollegorna - visst. Politiker - absolut. “Marknaden” - troligen. Men har det någon verkan?

Kanske vi skulle behöva fler som tolkade faktamaterialet och förmedlade det på sätt som gjorde att vi når fram till mottagarna eller till nya grupper? Fakta talar inte för sig själv (alltid) och i synnerhet inte till dem som av olika skäl är “resistenta” mot fakta.

Just nu håller jag på att läsa von Weizäckers och Wijkmans bok “Come on”. Den är full av fakta. De flesta känner jag till. I några fall finns goda illustrationer i både text och bild som får mig att säga ett gillande “Hm”. Men plötsligt står det på ett ställe om ekonomisk tillväxt och teknikutveckling, som går hand i hand (det vet vi ju), att det leder till “...increase of elegance and efficiency of resource use…”. Ordet elegans i detta sammanhang kan vara en sådan murbräcka som leder till att läsaren/mottagaren av budskapet vaknar till.

Bortsett från att vi alla måste lära oss att på olika sätt få faktabudskapet att tränga igenom försvarsvallarna så kanske vi dessutom behöver träna nya grupper av förmedlare som kan hjälpa till!

Läs mer

Månadsindelade arkiv