Det blåser en lätt storm i det svenska vattenglaset när Kungliga Vetenskapsakademin tar till orda om vindkraften. Perspektivet verkar mycket svenskt. Snävt avgränsat och fyllt av reservationer - 30 TWh intermittent kraft, det kan aldrig gå väl - nätet klarar inte detta och vad skall hända när det inte blåser?
Den Europeiska vindkraftorganisation projicerar nära 150 TWh el från vind i Europa till 2020 och förbindningar med ett sjösatt supernät (se bild nedan). Dessa nivåer ger en annan innebörd åt begreppet “intermittens” för det är säkert så att det blåser någonstans i ett sådant vidsträckt system.
Det är märkligt att Vetenskapsakademin i sin klagan över systemets möjligheter att ackommodera vindkraft inte nämner möjligheten av laststyrning (Demand Response) och användningen av s.k. smart grids utan helt förlitar sig på de traditionella sätten att balansera tillförseln. I USA är både DR och smart grids föremål för storsatsningar inom ramen för Obamas nya energiprogram.
Vetenskapsakademin har naturligtvis helt rätt i att näten behöver förändras och förstärkas, men det behöver de under alla omständigheter och även för att kunna göra bättre nytta av dagens befintliga energiresurser!
Vi kan ju i Sverige välja att på nytt ställa oss utanför den teknikutveckling när det gäller bl.a. vindkraft som ger bättre miljö men det är svårt att se varför. Det kan väl ändå inte vara så illa att det är förtjusningen i gammaldags teknik (som kärnkraft) som ligger bakom vetenskapsakademins utspel?
Skrivet av Hans Nilsson, 2009-09-16.
(1) Kommentarer • Permalink