Stöd till förnybar energi

Det finns två huvudlinjer att ge stöd till förnybar energi, oftast benämnda certifikatsystemet (quota obligation) och inmatningstariffer (feed-in). Var de används i Europa visas i figur 1 nedan. Företrädarna för de olika linjerna har ofta förfäktat sin linje med en frenesi som påminner om religionsstrider.

I Sverige och Norge har man hört att certifikatsystemet är mera marknadsanpassat. Vilket inte är sant. Det är bara frågan om att man använder marknaden på olika sätt. Certifikatsystemet lägger fast en volym och sedan får man se vad priset blir, Inmatningstariffen lägger fast ett pris och så får man se vilka volymer som erbjuds. Se figur 2.

Resultatet har blivit att inmatningstarifferna uppkattas mera av investerare eftersom man låst fast priset i sin kalkyl och därför har man också fått större volymer. Men den viktigare skillnaden är att certifikatsystemet favoriserar billigare etablerad teknik (som ligger högt i disseminationskurvan) och inmatningstarifferna ny utvecklingsbar teknik (som ligger lågt). Se figur 3.

Det borde därför inte heller vara alltför besvärligt att låta de båda systemen samverka så länge man bara gör klart för sig vad man vill. Stödja etablerad teknik eller försöka knuffa fram ny. Båda alternativen kan vara legitima.

image
Figur 1: Från Ecofys studie
————————————————————————-
image
Figur 2
————————————————————————
image
Figur 3: Från IEA:s “Deploying Renewables: Principles for Effective Policies- 2008”

Från plockepinn till helhet och långsiktighet

Det har på sista tiden kommit ett antal förslag som syftar till att göra renoveringsmarknaden (och effektviseringen) mera ändamålsenlig. Det senaste är en utredning som föreslår att införa ett system med “effektiviseringsinteckningar” (energy efficiency mortgages) som baseras på att man har en säkerställd plan för effektiviseringen som utgångspunkt, till exempel med energideklarationer.

Här finns en viss likhet med ett tidigare omnämnt förslag att låta allt stöd till renovering gå till “konsortier” av företag som garanterade renovering till lågenergistandard och som avsåg fastigheten istället för ägaren som objekt.

Men också en likhet med det projekt som avser att göra energideklarationerna till färdplaner (roadmaps) för renoveringar så att renoveringstakt och -djup kan förbättras.

I de nämnda exemplen finns också mer eller mindre tydligt omnämnt “Multiple Benefits” som en del av bedömningsgrunden för renoveringsprojektens kvalitet. Håller vi på att få klart för oss att effektivisering går att få ordning på även om det är (lite) komplicerat?  cheese

Läs mer

Månadsindelade arkiv