Det knyts starka förhoppningar till att kolförbränningens problem skall lösa med att koldioxiden avskiljs och sänds ned till deposition i mark eller vatten. Man funderar mycket över vilka geologiska formationer som är lämpliga och det är alldeles klart att det inte går att göra överallt där kolet idag förbränns. Ett försök som gjorts i USA visar att det finns risker för s.k. rapid mineral dissolution som kan skapa genvägar för koldioxiden att snabbt fly från sitt lagerrum. Och bortsett från att det på nytt kan läcka ut i atmosfären så kan det ställa til med annat otyg på vägen.
I senaste numret av Forskning och Framsteg görs en betraktelse som säger att koldioxid som lagras inte behöver bli där för evigt. Det räcker med 5000-10 000 år! Det är något märkligt med att vår generation håller på att bokstavligen sopa alla sina problem under mattan och hoppas att ingen i framtiden skall drabbas.
På en energikonferens i Johannesburg nyligen yttrade en Sydafrikansk deltagare att koldioxidinfångning, CCS, inte är det slutliga svaret men en interims-lösning. Och för Sydafrika där elproduktionen till 90% komer från kol så är frågan betydelsefull.
Skrivet av Hans Nilsson, 2007-04-04.
(0) Kommentarer • Permalink