Den motvillige modellen

SOMMAREN ÄR ÄNTLIGEN HÄR!  cool hmm
Och då kommer aktiviteten på denna sida att minska. Men avsikten är att varje vecka göra en liten betraktelse i anslutning till förslaget om hur EUs direktiv för effektivisering (Direktivet.pdf) skall implementeras enligt regeringens förslag och jämföra detta med den modell som gjorts av Koalitionen för energieffektivisering.

Här kommer den andra som handlar om artikel 4 - En nationell strategi för renovering av byggnader och Artikel 5 Offentliga sektorns byggnader: Den motvillige modellen
Kravet är att man skall skaffa en lÃ¥ngsiktig strategi sÃ¥ att effektiviseringspotentialen utnyttjas till fullo i alla slag av byggnader. Offentliga sektorn skall vara ett föredöme och agera “vägröjare” för effektiviseringsmarknaden. En bra tanke, men vi ser att förhandlingsprocessen som gav oss direktivet gröpt ur innehÃ¥llet pÃ¥ flera ställen.

I begynnelsen fanns bÃ¥de en önskan att öka renoveringstakten i länderna och den finns kvar (3% av bestÃ¥ndets yta varje Ã¥r), men kravet pÃ¥ “djuprenovering” har ersatts av miniminivÃ¥n enligt byggnadsdirektivet. Och den kan bli nära nog vad som helst eftersom den bäddats in i allmänna krav pÃ¥ “kostnadseffektivitet” som inte kan vare sig genomskÃ¥das eller preciseras. Kostnadseffektiviteten beror nämligen främst pÃ¥ förutsättningarna för renoveringen. Är det frÃ¥ga om enstaka kompletteringar eller om Ã¥tgärder vid en totalrenovering? Även enstaka kompletteringar kan vara lönsamma mm de görs succesivt och planmässigt till exempel som följd av en byggnadsdeklaration.

Nu har vi till all lycka i Sverige en kalkylmetod som tar hänsyn till både helheten och det längre tidsperspektivet och som utvecklats av BELOK med stöd av energimyndigheten. Denna metod måste vara den självklara utgångspunkten för att avgöra både vilka objekt som skall renoveras, hur mycket och när.

I regeringens förslag säger man “pass” vad gäller den nationella strategin eftersom en sÃ¥dan hÃ¥ller pÃ¥ att utarbetas av myndigheterna och skall vara klar först den 1 november. Men man kanske kan hoppas att denna kommer att använda BELOKs synsätt.

När det gäller offentliga sektorns roll är resonemanget trevande eftersom man väljer en (tillåten) alternativ strategi med hänvisning till att ägandet av de statliga fastigheterna är koncentrerat till två myndigheter. Det kanske spelar mindre roll eftersom kravet på totalt resultat är detsamma. I texten förs ett ängsligt resonemang om kostnadseffektivitet och det är värt att påminna om att hela syftet med direktivet är att man skall ta sig an den stora lönsamma potentialen. Vi har ett system med byggnadsdeklarationer och det finns sedan länge en väl genomarbetad statistik hos Energimyndigheten om energianvändning. Den visar på en stor spridning i fastighetsbeståndet (se diagram nedan). Den indikerar både att det bör vara ganska lätt att finna de stora slösarna och att gå betydligt längre än de blygsamma 20 GWh som regeringsförslaget anger.

Problemet är inte att man skall råka överinvestera i effektivisering utan i att skapa förutsättningar att vidta åtgärder genom att, som Belok anger, göra en kartläggning och en totalkalkyl samt att förvaltningarna kan finansiera åtgärderna med de budgetrestriktioner som de ofta har. Detta är viktigt för att man skall kunna vara den förebild och modell som man vill vara (enligt punkt 7.3 i förslaget) och att detta skall kunna anammas av kommuner och landsting som man också har för avsikt (punkt 7.4). Även hos kommuner och landsting har man bra koll på utgångsläget genom UFOS statistik.

Så det finns ingen anledning att vara ängslig utan istället se detta som en chans som EU har gett oss!

image

Kommentarer:

Namn:

Email:

Plats:

URL:

Smileys

Kom ihåg min personliga information

Varsko mig om uppföljande kommentarer?

Skriv in det ord du ser nedan:


Månadsindelade arkiv