Och den skrämmer slag på de mest renläriga i ekonomkåren. “Hu” säger de, “hur skall det gå om man har flera mål?” - “Det skall väl räcka med ett emissionsmål! - Det är ju växthusgaserna man skall minska. Inte behöver man väl också mål för effektivisering och förnybar energi?” För i dessa ekonomers värld agerar alla människor ekonomiskt rationellt och agerar samfällt för allas bästa.

Men människor har en envis förmåga att agera kortsiktigt och inom de ramar de behärskar. Tyvärr (eller lyckligtvis?)! Om samhället ställer upp flera mål har vi större möjlighet att flera av oss agerar med de resurser vi har och känner oss bekväma med. “Hu” säger de igen. “Då kan dessa mål råka i konflikt med varandra!” Ja kanske, men var inte oroliga, vi kommer att hinna korrigera både mål och handlingar. Och ytterst är det väl så att det är bättre att göra för mycket än för litet när det gäller klimatproblemen?

Hans Nilsson och Anders Wijkman noterar att redan Shakespeare lät sina rollfigurer berätta om att livet kunde vara mera komplicerat än vi vanligtvis vill tro. Shakespeare visste en hel del om både vålnader och om människor. Frågan är om han också förutsåg den neoklassiska nationalekonomin?