Av Cato lärde vi oss att tjatet kan löna sig i det politiska livet. Han avslutade alla sina senatstal med att framföra sin åsikt att Kartago borde förstöras. Och till sist fick han som han ville. Vi bör använda hans metod men ifråga om att försvara det program för energieffektivisering som är hotat.

Dels är det viktigt i sig själv. Sverige har inte så mycket att yvas över på området, men detta är i alla fall något unikt. De svenska insatserna under förhandlingarna om det nya EU-direktivet lär inte ha varit särskilt berömvärda och det lilla som hörts om implementeringen är inte heller så uppmuntrande. PFE vore i alla fall ett försök att behålla ett visst momentum.

Dels är det principiellt viktigt eftersom PFE är ett sätt att använda beteendeekonomins landvinningar och gå vidare från den stelbenta modellen vi nu har baserad på neo-klassisk ekonomi och den felaktiga förhoppningen om att “the economic man” skall göra jobbet.

PFE behöver sedan utvecklas och man behöver gå till beteendeekonomin för att finna mera inspiration, men man skulle i alla fall ha ett startkapital. Så låt oss både tjata och utveckla men inte avveckla (ja utom - ni vet vad!  )

Skulle någon av våra folkvalda vilja ta Catos roll?