Jane Austens roman från 1800-talet hette inte förnuft eller känsla. Konjunktionen var OCH, även om systrarna i boken representerar de olika sidorna. Men det borde vara kombinationen som vägleder oss genom livet. Förnuft utan känsla, och vice versa, verkar obehagligt.
DN reflekterar i sin huvudledare över årets kärnkraftsolyckor och kommer fram till att: “....regeringspartiernas kärnkraftskompromiss .... förvandlade kärnkraften från en för-eller-mot-fråga till en fråga om att uppfylla ekonomiska och säkerhetsmässiga krav.” Det går inte att komma ifrån känslan ( ) att man försöker skapa en bild av att ekonomi och säkerhetsmässiga krav är absoluta och oomtvisteliga. Att absolut rationalitet och transparens är möjliga. Att förnuftet kan råda ensamt.
Efterbörden av Fukushimaolyckan talar ett annat språk. Man trevar helt i blindo vad gäller konsekvenser och lösningar i Fukushima idag enligt Mainichi Daily News. Det man gjort är att man lagt ett första förband men vet inte vad man skall göra sedan. Är nedkylningen tillräcklig eller skapar den nya problem? Vad skall man göra för att hantera kontaminerade delar och för att återvinna resterna av bränslet? Inget vet - förnuftet har ännu inget svar.
En ingående artikel i The Independent beskriver hur Japanska myndigheter och ägaren TEPCO varit ovarsamma med sanningen om olyckans förlopp och konsekvenser. Det fanns säkert säkerhetsmässiga krav som var uppfyllda, men var de tillräckliga och adekvata, och var uppfyllandet av dem korrekt?
I vårt århundrade vill vi gärna framstå som kliniskt rationella och förnuftiga, men man var kanske klarsynt och insiktsfull på Jane Austens tid?
Skriven av Hans Nilsson, 05:21 AM.
(0) Kommentarer • Permalink