Det kan kännas deppigt men nödvändigt att fundera över varför klimatfrågan inte längre förmår väcka vare sig debatt, handlingsvilja eller politiska initiativ. I en kolumn i Financial Times säger Simon Kuper att det i hög grad beror på att det mest beror på de finansiella och ekonomiska kriserna. Han citerar Roger Pielke Jr:” When policies focused on economic growth confront policies focused on emissions reductions, it is economic growth that will win out every time”.

Det må så vara men eftersom en del av krisbekämpningen rimligen kunde vara att gynna förändringar som innebär lägre utsläpp och ge mer jobb så förefaller det som om vi inte tillräckligt väl lyckats torgföra detta samband. Kan det i sin tur bero på att någon viskar tröstens ord i våra politikers öron och att de känner sig så lugna att de tror att allt är under kontroll?