Miljöministern var i sin presentation av klimatpropositionen emfatisk på att vi kunde få billigare utsläppsminskningar genom att satsa pengarna i andra länder. Främst U-länder och i vissa delar av EU, särskilt de nya medlemsländerna i öst, men han nämnde även England! Men är det säkert att denna typ av projekt levererar bara för att de är billiga?

Enligt IEA är den stora källan (möjligheten) att minska utsläppen förbättrade effektivitet i användningen (end-use of efficiency), se bild. De bedömer att 8,2 Gton reduktion är möjlig till 2030 om man satsar konsekvent på effektivisering. Det är bortemot 30 % av dagens emissioner!

Men av de dryga tusentalet CDM-projekt (Clean Development Mechanism) som finns idag är bara 1,5 % av dessa sådana som avser verklig MINSKNING av utsläppen genom effektivare användning i slutledet. Detta framgår av en artikel där CDM-projekten granskats. Övriga är antingen minskade ökningar genom att förnybar energi ersätter fossileldning i en eljest ökande energitillförsel, eller ökade koldioxidsänkor i t.ex. skogsprojekt. I de senare fallen kan det dessutom utgöra kompensation för överavverkning av skog.

När sådana projekt, som alltså inte avser en reell minskning, bokförs som om vore de minskningar förs tanken till bokföringsbrott snarare än till aktiv klimatpolitik. Eller som artikelförfattarinnan uttrycker det, och mera diplomatiskt: “The CDM should be regarded as a risk/reward incentive mechanism to stimulate greater investment in climate mitigation and sustainable development, not as an accounting tool for perfect offsetting.”

Förmodligen måste vi skapa ett system som klassificerar CDM-projekten efter vad de åstadkommer och inte bara buntar ihop dem. Och därtill ett system som innebär att man inte kan ladda hela sin projektportfölj med sådana CDM som inte minskar utsläppen utan bara gör dem mindre än vad de annars skulle blivit. Här skulle Sverige kunna spela en pionjärroll vid COP 15 i Köpenhamn. Eller hur ministern?

En minskad ökning är också en minskning i förhållande till vad som annars skulle ha varit. Det enda viktiga är att det sker en effektivisering till låg kostnad vilket en minskad ökning helt klart kan innebära.

Nej,
det enda viktiga är att en total minskning skall ske. överallt - i alla länder.

Skälet till att man accepterar minskade ökningar är att utveckingsländerna inte kan bryta sin ökningar tvärt. I den diskussionen finns många element och de handlar om rättvisa. Vems fel är det att vi har de stora koldioxidutsläppen överhuvudtaget? Vad är en rättvis nivå? Vad är en rättvis fördelning?

En intressant vinkel på rättviseproblemen har prsenterats av Chakavarty et al. http://www.pnas.org/content/early/2009/07/02/0905232106

Ett stort problem med de minskade ökningarna är att man inte vet utan förhandlar om det “som annars skulle ha varit”. Det har hittills lett till att ett stort företag som sysslar med dessa kalkyler och verfieringar fåt “smäll på fingrarna” för att accepterat dubiösa kalkyler.

Ett annat problem är att länder som MÅSTE minska sina egna utsläpp (från 7 till 1 ton per capita) tillåts att köpa minskade ökningar och presentera dem som minskningar i sin egen balans!

Det hade varit bättre att köpa reella minskningar vilket också finns att tillgå. Ett exempel är det Indiska Bachat Lamp Yojana.
(bee-india.nic.in/bly/BLYconceptnoteandStatus_15Jan2009.doc)

De minskade ökningarna behövs oavsett problemen med kalkyler och verifiering, men de skall kallas vid sitt rätta namn.

PS. För den som är intresserad av den pågående diskussionen om ekonomiämnets kris kan man notera att det finns två s.k. animal spirits i detta problemkomplex nämligen “fairness” och “corrupt behaviour”.