När det gäller klimat, energi och teknikfrågor står de tryggt på samma plats sedan decennier och är orubbat surögda. De har gjort det tidigare och motsatt sig satsningar på förnybar energi (de talade föraktfullt om återgång till vedsamhället) och energieffektvisering (slopande av glödlampor, insatser för energideklarationer av byggnader). Och de fortsätter nu med att uttrycka sitt missnöje med att överhuvudtaget göra åtgärder i Sverige.

SprÃ¥ket är kraftfullt och mÃ¥lande (”Det börjar likna Stalins femÃ¥rsplaner”). Och Sveriges Ã¥tgärder är i och för sig betydelselösa i det stora perspektivet men direkt farliga i det lilla (”Det senaste pÃ¥ modet, ett bonus-malus-system för bränslesnÃ¥la bilar, är ännu ett exempel. Förmodligen kommer det leda till fler törstiga fordon pÃ¥ kontinenten eftersom den svenska marknaden är sammanlänkad med EU:s.”). Är man skraj av naturen sÃ¥ är nattsömnen förstörd .

Lyckligtvis är varken forskare frÃ¥n Lund och SEI eller Anders Wijkman och Svante Axelsson sÃ¥ lättskrämda utan har svarat pÃ¥ det underlag som DN utgick ifrÃ¥n nämligen en debattartikel som de själva lÃ¥tit trycka. Den i sin tur följde ett tema som är omhuldat av mÃ¥nga ekonomer och som bygger pÃ¥ att människor, organisationer och företag i allt väsentligt är (enbart) ekonomiskt rationella. Om sÃ¥ vore skulle världen kunnat räddas i ett nafs genom att vi alla satsade vÃ¥ra pengar där de gjorde bäst (klimat)nytta. Problemet är att det gör vi ju inte. Vi är som Thaler och Sunstein säger “Humans” inte “Econs”. FrÃ¥gan är till vilken kategori DNs ledarskribenter hör?