“Merchants of doubt” heter en ny bok som bl.a handlar klimatskepticismen. Kanske kan titeln översättas som i rubriken. Boken är skriven av Naomi Oreskes och Erik M. Conway och har undertiteln “How a handful of scientists obscured the truth on issues from tobacco smoke to global warming”. Den antyder alltså att de s.k. skeptikerna inte har rent uppsåt eller inte har tillräcklig kunskap.

Författarna gör en expos� över hur frågan behandlats, särskilt i USA, sedan den kom på den politiska agendan sedan 1970-talet. Redan tidigt uppstod en skillnad, inte främst ifråga om uppvärmningen eller ens dess orsaker, utan om hur man skulle förhålla sig till den. Skulle man ta itu med orsakerna (koldioxidutsläppen) eller med verkan och bara anpassa sig till ändrade förhållanden? Detta är riktigt intressant läsning där det visas att några tongivande ekonomer fick framgång genom att hävda den senare ståndpunkten. De hävdade nämligen att tekniken till sist skulle lösa de problem som fanns. En ståndpunkt som naturligtvis också är politiskt bekväm.

Man kan undra hur den s.k. skepticismen fått sådant grepp och Naomi Oreskes ger en intressant bild i sin videoföreläsning (se länk ovan och se utdrag nedan).

“Imagine a gigantic, colossal banquet. Hundreds of millions of people come to eat. They eat and drink to their hearts’ content, eating food that is better and more abundant than at the finest tables in ancient Athens, or Rome or even in the palaces of midieval Europe. Then one day a man arrives wearing a white dinner jacket.”

It is, Oreskes explains, the waiter—and he is holding the bill. She continues:

“Not surprisingly the diners are in shock. Some begin to deny that this is their bill. Others deny that there even is a bill. Still others deny that they partook of the meal. One diner suggests the man is not really a waiter, but is only trying to get attention for himself or to raise money for his own projects. Finally the group concludes that if they simply ignore the waiter, he will go away.

This is where we stand today on the question of global warming. For the past 150 years, industrial civilization has been dining on the energy stored in fossil fuels and the bill has now come due. Yet we have sat around the dinner table denying that it is our bill, and doubting the credibility of the man who delivered it.

The great economist John Maynard Keynes famously summarized all of economic theory in a single phrase: “there is no such thing as a free lunch.” And he was right. We have experienced prosperity unmatched in human history. We have feasted to our hearts’ content. But the lunch was not free.

So it is not surprising that many of us are in denial. After all we didn’t know that it was a banquet—and we didn’t know that there would be a bill. But now we do know. The bill includes acid rain, and the ozone hole and the damaged produced by DDT. These are the environmental costs of living the way citizens of wealthy developed nations have lived since the industrial revolution. Now we either have to pay the price, change the way we do business, or both.

No wonder the merchants of doubt have been successful. They’ve permitted us to think we could ignore the waiter, while we haggled about the bill. The failure of the United States to act on global warming as well as the long delays between when the science was settled and when we acted on tobacco, acid rain and the ozone hole are prima facie empirical evidence that doubt-mongering works.”

Jag orkar inte läsa igenom all text som Naomi skrivit. Det håller samma sanslöst låga nivå. Ungefär samma nivå som Al Gore höll när han nästan skrämde vettet ur mig med sitt påstående om att “om Grönlandsisen smälter så stiger havsnivån med 7(sju) meter. Ingenjör som jag är så satte jag mig ner och kontrollräknade, och se_ det stämde. Om kustlinjen överallt vore 7 meter, som vid Höga Kusten. Sedan var en mängd detaljer utelämnade så om, av någon outgrundlig anledning något skulle kunna få Grönlandsisen att smälta, så skulle inte havsytan stiga nämnvärt. Dessutom skulle våra bekymmer med klimatförändringar vara små jämfört med vad som åstadkommit denna isavsmältning. Detta är i nivå med isbjörnar, gulliga på avstånd, som med hjälp av Photoshop ses akterseglade på isflak.
Eller när glaciärirer ses ramla ner i havet. Ingen som talar om att detta är animerade filmer, fjärran från verkligheten.
Hur någon kan låta bli att reagera när IPPC påstår att glaciärer i Himalaya ska vara borta 2035 med itu följande vattenbrist. Detta visar på total avsaknad av fysikaliskt tänkande. Det stora problemet är att klimatfrågan hamnat hos journalister och ekonomer - då kan de bara gå åt h-vete med diskussionen.

Man kan bara beundra din enorma skicklighet! Utan att läsa texten kan Du gensat se att den har en låg nivå! Bravo!!

Det räckte med att läsa igenom hälften. Liknelsen med den stora middagen blev lite för mycket. Man kan inte svälja allt trams som alarmister häver ur sig.