Stöd till förnybar energi

Det finns två huvudlinjer att ge stöd till förnybar energi, oftast benämnda certifikatsystemet (quota obligation) och inmatningstariffer (feed-in). Var de används i Europa visas i figur 1 nedan. Företrädarna för de olika linjerna har ofta förfäktat sin linje med en frenesi som påminner om religionsstrider.

I Sverige och Norge har man hört att certifikatsystemet är mera marknadsanpassat. Vilket inte är sant. Det är bara frågan om att man använder marknaden på olika sätt. Certifikatsystemet lägger fast en volym och sedan får man se vad priset blir, Inmatningstariffen lägger fast ett pris och så får man se vilka volymer som erbjuds. Se figur 2.

Resultatet har blivit att inmatningstarifferna uppkattas mera av investerare eftersom man låst fast priset i sin kalkyl och därför har man också fått större volymer. Men den viktigare skillnaden är att certifikatsystemet favoriserar billigare etablerad teknik (som ligger högt i disseminationskurvan) och inmatningstarifferna ny utvecklingsbar teknik (som ligger lågt). Se figur 3.

Det borde därför inte heller vara alltför besvärligt att låta de båda systemen samverka så länge man bara gör klart för sig vad man vill. Stödja etablerad teknik eller försöka knuffa fram ny. Båda alternativen kan vara legitima.

image
Figur 1: Från Ecofys studie
————————————————————————-
image
Figur 2
————————————————————————
image
Figur 3: Från IEA:s “Deploying Renewables: Principles for Effective Policies- 2008”

Kommentarer:

Namn:

Email:

Plats:

URL:

Smileys

Kom ihåg min personliga information

Varsko mig om uppföljande kommentarer?

Skriv in det ord du ser nedan:


Månadsindelade arkiv