Det är European Energy Review som analyserat situationen och ser tre orsaker till att EUs ansvariga hesiterar om direktivet och verkar ha gett upp om energieffektivisering överhuvudtaget.

För det första den ekonomiska krisen. Man inser att effektivisering fordrar investeringar (vilket är rätt men det är inga jättesummor som behövs) och att det tar lång tid innan de betalar sig (vilket är fel i de allra flesta fall. Det är snabb återbetalning). I artikeln nämns också att ett tyskt byggnadsrenoveringsprogram ger 3-5 Euro tillbaka i skatt för varje Euro som det allmänna satsar. Intressant att se är att man sätter förhoppningar till Frankrikes nye president som ju, i skillnad till många av de andra ledarna, menar att man inte kan svälta sig till framtida välstånd.

Det andra skälet är att man känner att “Bryssel” klampar in på det egna beslutsområdet. Det tycks handla mera om sårad fåfänga här. Men man har ju skapat situationen själv genom att först säga nej till ett allmänt sparmål och nu säga nej till konkreta åtgärder. Ministrarna har blivit sina egna fiender!

Det tredje skälet är att man är rädd för att effektiviseringarna skall ytterligare sänka priset på utsläppsrätterna man handlar med. Vilket är ett märkligt resonemang. Utsläppsrätterna är ju bara ett sätt att fördela en given mängd utsläpp mellan olika parter. Effektiviseringen kan vara ett sätt att minska utsläppen så att den givna mängden kan minskas.

Inget av de tre orsakerna är särskilt hållbar men de kan onekligen förklara det som sker. If there is a will there is a way brukar man säga och i detta fallet verkar det uppenbart att viljan saknas.