Energimyndigheten har lagt ned en avsevärd energi på att ta avstånd från EU-direktivets förslag till “energinyttoansvar” för energiföretag (även kallat kvotplikt), artikel 7. Nu har de utvecklat ett motförslag vilket åtminstone till formen följer EUs regelverk.
Innehållet skulle om det varit ett musikverk närmast betecknas som “Diminuendo al niente” det vill säga svagt klinga av till ingenting.
1. Det börjar med att man utgår från ett basvärde som utgörs av försåld energi som anges till 332 TWh per år vilket utgör en nedskalning från använd energi (386 TWh)
2. Därefter exkluderar man transporterna och landar på 240 TWh
3. Vilket åtföljs av en reduktion på 25 % vilket påstås vara uppnått med åtgärder i perioden före 2014 när direktivet skall börja gälla. Vi har nu nått ner till 180 TWh som skall vara basvärdet från vilket man skall effektivisera i en stegvis upptrappning med 1,5 % varje år under en 7-årsperiod till 2020. Denna tolkning av flexibilitetsparagrafen är inte helt given och diskuteras av the Regulatory Assistance Project, RAP.
Nu när vi har nått ned till basvärdet så föreslås ett antal åtgärder som skall innebära att Sverige uppfyller sitt beting (kumulerat 75,6 TWh under åren 2014-2020):
a) Skatter skall svara för drygt 24 TWh (d.v.s. en tredjedel), men skatterna skall vara oförändrade så denna effekt är en följd av ett beräkningssätt där svenska skatter skiljer sig från de som gäller i EU i övrigt.
b) Paket för offentlig sektor skall leverera 16 TWh (d.v.s. drygt en femtedel). Här resonerar man om ett utvidgat rapporteringssystem som kan omfatta även transporter (vilka dock exkluderats ur beräkningen, se ovan) och utebliven ökning av användningen(!). Man resonerar också om att befintligt stöd till kommuner skall utgå om de binder sig vid vissa mål om vilka det sedan sägs att de inte får vara för höga så att de blir avskräckande.
c) Fastighetspaket vars del är 9,5 TWh (d.v.s. 13 %). Här föreslås att förstärka och utvidga fastighetsnätverk utgående från erfarenheterna från BEBO och BELOK samt att se till att landvinningar i dessa projekt omsätts i bred praktisk handling.
d) Näringslivspaket som uppgår till nästan 20 TWh (d.v.s. en dryg fjärdedel). Detta skall byggas upp av tre delar: (1) Energikartläggningscheckar, EKC, (2) PFE Light och (3) PFE Plus, där EKC redan finns men kan byggas ut både kvantitativt och kvalitativt, PFE Light riktas till företag som redan börjat effektivisera och PFE Plus till företag som redan deltagit i det existerande PFE-systemet.
e) Hushålls och energibolagspaketet till sist motsvarar gott och väl 13 TWh ( d.v.s. bortemot 20%). Energimyndigheten hävdar att det system som avsåg medverkan från energiföretagen med ett så kallat kvotpliktsystem (vita certifikat) inte avhjälper något “marknadsmisslyckande som inte redan adresseras av befintliga styrmedel”.Nu föreslår man emellertid att när det gäller ”(kostnadseffektiva)....åtgärder (som) ändå sker spontant”, för dessa “bedöms ett frivilligt nätverk för energibolag vara mer kostnadseffektivt för att uppfylla betinget i artikel 7 än att införa andra nya styrmedel.” 
Summerar man delarna så får man till och med ett överskott på 10%, men många av bitarna är bara luft och utnyttjande (tänjning) av de beräkningsregler som direktivet medger. Den del som verkar ha mest substans är Fastighetspaketet. Även i några andra avseenden finns uppslag till förbättringar av det slag som ibland kallas “empowerment”, till exempel genom att använda cluster och bygga upp energiledningssystem.
Som helhet är det emellertid tunt och dessutom svårläst. Även om det inte förändrat sakinnehållet skulle dokumentet tjänat på en rejäl redigering.
Skriven av Hans Nilsson, 05:17 AM.
(0) Kommentarer • Permalink