Människor reagerar inte enbart på individuella stimuli utan tar också intryck av sin omgivning. Man må vara trött på sakernas tillstånd men man gör inte alltid något åt det om inte någon annan (som man tar intryck av) börjar och visar vad man kan göra. Man vet att energieffektivisering är lönsamt men gör inget förrän någon visat hur. Sedan kan det gå fort och bli till en löpeld när väldigt många sätter igång. Man har passerat “The tipping point”.
Begreppet Tipping point illustreras i en uppsats (Threshold Models of Collective Behavior) med våldsamt upplopp. Inte som ideal utan för att beskriva mekanismen! Tankarna utvecklas ytterligare i en bok av Malcolm Caldwell (The tipping point) där han jämför med epidemier och säger att det finns tre viktiga ingrdienser i en dramatisk, epidemisk, förändring; (1) Smittsamhet, (2) Små utlösande faktorer, (3) Dramatiskt förlopp (inte små gradvisa skeenden).
I ett försök att dissekera processen formulerar Caldwell “lagen om fåtalspåverkan” dvs att den drivs av ett fåtal personer, som han kallar:
* Connectors (Nätverkare som binder samman både personer och koncept)
* Mavens (Informationsmäklare som spänner över flera discipliner)
* Salesmen (Karismatiska övertygare)
Energipolitiken är som regel upplagd för att få människor att göra lönsamma saker (reagera på rationella incitament). Mycket tankemöda har spillts på dystra funderingar varför folk inte gör det som är klokt. Det vore mera värt att fundera över hur man skall öka acceptansen för det som ändå är klokt.
Resultat=Potential*Acceptans
Men det finns alltså anledning att notera att acceptansen kan bli till en lavin om man i första hand riktar sig till dem som har låg tröskel (threshold) för sitt agerande. Till nischmarknaderna med andra ord.
Skriven av Hans Nilsson, 05:22 AM.
(0) Kommentarer • Permalink