I en artikel i DN varnar en forskare för att demokratins kris inte tas på allvar av forskarsamhället. Ett av skälen han drar fram är det stora flödet av forskningsrapporter som dränker mottagarna så att de inte hinner läsa och reflektera snarare än att föra forskningen vidare i dialoger och till beslutsfattare.

Kravet på att publicera artiklar har drivits fram så hårt att forskning av stor betydelse formligen dränks i utflödet av publikationer som vanligtvis ingen hinner eller vill läsa.

Är det kanske nÃ¥got liknande som händer i vÃ¥r profession (energieffektiviseringsföresprÃ¥karna)? Vi läser och vi producerar material som visar fakta om tillstÃ¥ndet i världen och vi yvs över att vi kan visa detta för .... ja för vem? Kollegorna - visst. Politiker - absolut. “Marknaden” - troligen. Men har det nÃ¥gon verkan?

Kanske vi skulle behöva fler som tolkade faktamaterialet och förmedlade det pÃ¥ sätt som gjorde att vi nÃ¥r fram till mottagarna eller till nya grupper? Fakta talar inte för sig själv (alltid) och i synnerhet inte till dem som av olika skäl är “resistenta” mot fakta.

Just nu hÃ¥ller jag pÃ¥ att läsa von Weizäckers och Wijkmans bok “Come on”. Den är full av fakta. De flesta känner jag till. I nÃ¥gra fall finns goda illustrationer i bÃ¥de text och bild som fÃ¥r mig att säga ett gillande “Hm”. Men plötsligt stÃ¥r det pÃ¥ ett ställe om ekonomisk tillväxt och teknikutveckling, som gÃ¥r hand i hand (det vet vi ju), att det leder till “...increase of elegance and efficiency of resource use…”. Ordet elegans i detta sammanhang kan vara en sÃ¥dan murbräcka som leder till att läsaren/mottagaren av budskapet vaknar till.

Bortsett från att vi alla måste lära oss att på olika sätt få faktabudskapet att tränga igenom försvarsvallarna så kanske vi dessutom behöver träna nya grupper av förmedlare som kan hjälpa till!