Hur mycket får man för vems pengar?

Länge har man hävdat att cap-and trade-system, som det Europeiska ETS,  är det bästa sättet att uppnå reduktioner i utsläppen. Det är utan tvekan ett bra sätt att låta utsläppare sinsemellan finna den billigaste lösningen, men det är inte ett sätt att minska utsläppen. Ty det är den tillåtna mängden (kvoten - locket (cap)) som påverkar prisnivån. Exakt vad priset blir är dock osäkert och beror på hur aktiva utsläpparna är att minska sina kostnader, jfr bild nedan. Alternativet är att bestämma priset för utsläppen genom t.ex en skatt men då är det inte helt klart hur stor volymen blir, jfr bilden.

The Economist förefaller nu att föredra skattemodellen, men hävdar också att stödet till förnybar energi i EU är alltför omfattande och “förstör” prissignalerna. Deras attityd är ett uttryck för en förhoppning att marknaden genom att vara blind också är ofelbar om den bara får en prissignal. Då kommer den nya tekniken med automatik. Därmed anknyter de också till diskussionen om att vara “efficient eller effective” och som förs kring frågan om certifikat eller inmatninsgtariffer och som också i grunden handlar om ett kvotsystem eller ett prissystem.

Utvärderingar visar att inmatningstarifferna (alltså prissystemet) verkar emellertid vara det som både är effektivt ifråga om kostnader och volym.

Det kanske är så att båda systemen är bra och användbara men för olika ändamål och vi olika tidpunkter? Eller kanske att de rentav går att kombinera? Vore inte en auktionering av utsläppsrätterna en sådan hybrid?

Läs mer

Sök

Månadsindelade arkiv

Senast uppdaterat