IPCC publicerar nu en rapport om vad som kommer att hända med vattenförsörjningen i samband med klimatförändringarna. I den ser man också att effekterna kliver oss närmare. Tidigare har man kanske haft en bild av att det varmare klimatet är något som drabbar fattiga människor långt borta, men nu syns också att stora delar av USA och Europa kommer att få känna av kraftig “stress”, se bild.

Vindenergin växte med över 25% globalt förra året. USA, Spanien och Kina går om Tyskland som beställare av vindkraft (se bild). Detta innebär också att vindkraften kommer att kunna dra nytta av “lärkurvan” och bli ännu billigare. Ett förhållande som gör att den förnybara energin snabbare blir billigare än all de konventionella energislagen.

Orden är Gandhis. De citerades också av IPCCs ordförande Rajendra Pachauri när han tog emot Nobels fredspris i fjol. I en svunnen tid kanske de kan ha upplevts som “politiska” och anpassade för den verklighet som just Gandhi mötte i det koloniala Indien. Men i den värld vi är på väg in i med ett globalt klimatproblem så framstår de som påtaglig verklighet. Kan det vara något att tänka på för de ekonomer som predikar overksamhetens lov i klimatfrågan och för vilka den kortsiktiga vinsten tycks vara norm? En attityd vars orimlighet Anders Wijkman vältaligt visar på i sitt nyhetsbrev.

Industrivärldens norm för ett bekvämt liv kanske har sina poänger, men sättet att uppnå detta kan varieras. För att njuta av elbelysning behöver man varken kraftverk eller elnät. Vi har tidigare rapporterat om de spännande projekten med LED och Solceller i Afrika, men samma id�er tillämpas på andra håll. En bra översikt finner man hos LBL i Californien och är utvecklad av Evan Mills som har ett förflutet i Lund.

WWF rapporterar med hjälp av beräkningar från Point Carbon att energiföretagen i Europa kommer att tjäna mellan 200 och 700 miljarder kronor på att ta betalt för de utsläppsrätter som de fått gratis av sina länders regeringar. Man rekommenderar att utsläppsrätterna skall auktioneras ut istället och att intäkterna av den försäljningen skall användas för att minska utsläppen ytterligare. Klokt eftersom energibranschen i detta avseende inte är konkurrensutsatt, men tjänar pengar på att “beskatta” den konkurrensutsatta industrin!

Nu blir det påsklov på den här platsen. Jag återkommer den 8 April!

Varje år gör EU en undersökning av hur befolkningen i medlemsländerna ser på miljöfrågorna. Nära nog två tredjedelar är beredda till “uppoffringar” i den meningen att de sätter miljö/klimat före konkurrenskraft. Intressant också att se att de som inte gör det är en krympande skara. Och inte minst intressant att en stor andel upplever att miljökrav kan driva på utvecklingen snarare än att hämma den. Så det finns folkligt stöd för en mindre och frivillig uppoffring nu för att slippa en stor påtvingad senare.

Det finns skillnader mellan länderna (se bild), men de är inte så rasande stora. Så frågan är om våra ledare har modet att även fatta de beslut som folk är beredda på men som enligt traditionell uppfattning är impopulära.

Den mesta kritiken som förts fram mot Stern-rapporten har kommit från ekonomer som velat diskutera sättet att räkna. Nu kommer en kritik som accepterar räknesättet, från Ted Trainer, men inte de tekniska förutsättningarna utan hävdar att det inte finns någon möjlighet att lösa klimatfrågan med de tekniska lösningar som Stern antar. En snabb kontroll av de data som anförs visar att kritiken verkar vara befogad. En 12-faldig ökning av kärnkraft föefaller knappast rimlig. Koldioxidinfångningen, hur mycket vi än hoppas på den och verkligen önskar framgång, kan knappast intecknas ännu. Kritiken mot vätgasutnyttjandet är befogat eftersom det är ett stort slöseri med primärenergi.

Å andra sidan skall Stern-rapporten inte läsas som em master-plan med detaljerade och färdigutvecklade optioner för tekniklösningar utan snarare som exempel på vägar värda att pröva. Kritikern själv har nog missat en del i att bl.a. inte ta hänsyn till effektivare energianvändning. Men man kan lugnt säga att den kritik han framför understryker behovet avv effektivseringen. Och det är klart intressant att ta del av hans utgångspunkt som han kallar “The simpler way”.

Organisation Euroace har gjort en översikt över hur EUs medlemsländer behandlar frågorna kring byggnader som kräver extremt lite tillförd energi för sin klimathållning. Den visar på en mycket splittrad bild men också på en “lust” till aktivitet ifråga om passiva hus.

“Svenskar bär en meningslös miljöbörda” skrev DN häromdagen och åberopade det vanliga gänget som brukar trumpeta att Sverige skall vänta med alla åtgärder och köpa sig fritt från åtaganden. Som om ekonomi handlade om att minska kostnader och inte om att skapa värde.

Några dagar senare meddelar samma tidning att den amerikanske ambassadören, Michael Wood, kommit upp på redaktionen för att diskutera artikeln. Det framgår inte om det var för att ambassadören delade artikelförfattarens syn på det meningslösa i svenska åtgärder eller om han bara vill understryka behovet av att vi till sist får en global överenskommelse, förhoppningsvis vid COP 15 i Köpenhamn.

Men låt oss ändå gissa. USAs representant i Sverige har till den grad tagit intryck av de Svenska satsningarna på bioenergi att man skapat ett särskilt projekt med egen web-sida “One BIG thing” där man promoverar samarbete som i hög grad är till gagn både för svensk industri och själva tanken på åtgärder. Hur meningslöst är det på en skala?

Vid första ögonkastet ser det ut som en självmotsägelse. Är inte innovationer i sig själva icke-standard, fritänkande och nyskapande? Men i EU finns ett förslag till att med hjälp av standarder öka innovations-kapaciteten. Tittar man närmare på förslaget så finner man att de talar om att påverka Industri-policy för uthållighet, Marknadsledarskap, Offentlig upphandling och Integration av ICT i industri och förvaltning. Det kanske inte är en så dum id� ändå? Ibland talar man om standardiserings som ett samarbete för att kunna konkurrera (collaborate to compete).

Det skall nu inrättas ett Europa-institut för Innovation och Teknologi och processen för att finna en lokaliseringsort har börjat. Är Sverige för sent ute?

och förväntas öka sin energianvändning fyrfalt inom 25 år. Man representerar 17% av jordens befolkning men bara 4,6% av växthusgasutsläppen. För många indier är det ett tecken på orättvisa och de vill nå samma nivå som den gamla industrialiserade världen trots att det borde vara den (läs vi) som borde nå deras nivå.

Hälften av Indiens befolkning har ingen tillgång till elektricitet via nät. Det kan vara både tur och otur. I bästa fall lyckas man utveckla lokala system baserat på solceller och lokala förnybara resurser. Enligt Michael Grubb behövs bara 38*38 km för att med solceller generera den mängd el man använder i Indien idag! Och om man skulle starta en sådan massiv satsning skulle Indiens behov räcka för att ge teknikutvecklingen av solceller (prestanda och kostnader) så mycket att solcellstekniken blev kostnadsledande i världen.

Energitjänsteutredningen har (äntligen) producerat underlaget och den handlingsplan som Sverige skulle ha lämnat för nästan nio månader sedan till EU. Första delen avser att undersöka hur väl vi levt upp till det sparmål som EU gav oss på 9%. Utredningen kommer fram till att det gör vi, lätt som en plätt och med råge! Eller gör vi inte ??

Konsten att läsa tjocka utredningar är att börja med de särskilda yttranden som finns med från olika intressenter. De ger nämligen en fingervisning om var de kontroversiella resonemangen finns. Och av dem ser man att både Naturvårdsverkets och Energimyndighetens representanter tycker att beräkningen och bokföringen av åtgärdernas resultat är lite väl kreativ. Kanske rentav inte är förenlig med EUs krav!

Man har nämligen räknat målet uttryckt i TWh baserat på primärenergi med låga viktningsfaktorer och åtgärdernas genomslag med högre viktningsfaktorer. Visserligen bör det vara möjligt att göra bedömningar av en åtgärds potentiella genomslag “ex ante” (d.v.s. i förväg) för att kunna skilja olika åtgärders angelägenhetsgrad, men det är inte sagt att man kan “attribuera” (tillskriva sig) åtgärdernas resultat på samma sätt.

För klimatåtgärder. Bland dem finner vi också H&M och IKEA. De har dessutom hittat de 20 % som Barosso tappade tidigare och nöjer sig inte med 20 % förnybar energi utan skall också effektivisera användningen 20 %!

Detta kunde vara något för effektiviseringsutredningen som idag publicerar sin rapport att begrunda. De lär enligt vad som förmäls vara en bra bit ifrån så modesta (men uppfordrande) mål som H&M och IKEA och deras vänner satt upp för sig!

OECD:s miljörapport som sträcker sig till 2030 gör samma bedömning som Stern-rapporten, d.v.s. att det vi måste göra är ekonomiskt överkomligt men att passivitet leder till katastrofala kostnader. Så om plånboken själv får välja är det inget snack. Vi måste betala lite nu för att inte behöva betala mycket mer senare.

Tyvärr argumenterar alltför många som om valet inte stod mellan två olika framtider utan som om vårt sätt att leva just nu kan fortsätt i all evighet. Men som det heter i arm�ns gamla befälsinstruktion: “Obeslutsamhet eller uraktlåtenhet att fatta beslut ligger en chef mera till last än misstag ifråga om val av medel”.

Om de bara bläddrar i sammanfattningen till OECD-rapporten finner de illustrationer som kanske kan stämma till eftertanke. Ifråga om klimatfrågorna syns inga förmildrande omständigheter (se bild). Och om vi skall åstadkomma minskningarna så berörs alla. Rik som fattig. De länder från vilka vi antas kunna köpa billiga åtgärder skall, trots sitt uppdämda “konsumtionsbehov”, också minska sina utsläpp. De behöver säkert både teknisk och ekonomisk hjälp med det och vi kan t.o.m. tjäna på att sälja vårt kunnande och våra produkter i den processen, men hur mycket kan de sälja av sina “rättigheter” till utsläpp?