Europeiska Investeringsbanken har annonserat att de vill finansiera projekt för energiomställning och klimat. Det är rejäla summor, 100 m?, i en s.k post-2012 fond. Men de som följt bankens aktivitet ett tag, CEE (ett s.k. Bankwatch Network), är inte imponerade. Både med rätta och med mindre rätt.

Sant är att EIB finansierat en hel del projekt för fossila bränslen i det förflutna, men det är få av oss som har ett fläckfritt förflutet (eller ens en fläckfri nutid). Mera oroande är då att “low-carbon technologies” ingår i planerna. Det är ofta en omskrivning för kärnkraft och då försvinner pengarna snart! Varken fonderna eller resultatet blir uthålligt med den tekniken.

I Paris skall man i år satsa på LED-dekoration för julbelysningen på Champs Elys�es. Det skall ske med ljusslingor och de påstår att de skall minska elräkningen med 70%. Då vill det emellertid till att de inte hänger uppmassor av slingor i stället för de glödljus som de skall ersätta. En risk som är uppenbar eftersom det förefaller som om LED-slingor lockar till “spindelvävsdekorationer”.

Men kom ihåg att Falun var först (och troligen bäst) när det gäller att ersätta juldekorationer med LED i sin gran redan för fyra år sedan!

..sin avsikt att fyrdubbla ekonomin till 2020 men också att man är mycket oroad över den kostnad det kan innebära för miljön. I den officiella retoriken kopplas just ekonomisk utveckling, särskilt för landsbygdens folk, och miljöförbättringar samman under benämningen “Vetenskaplig Utveckling” (Scientific Development).

Men man har också funnit en syndabock, nämligen provinsledningarna. Det är en strid ström av rapporter som visar på vådorna av ohämmad tillväxt, men man är tyst om att man själv släppt den anden ur flaskan. De lokala makthavarna har i många år uppmanats att öka produktionen och de har inte varit svåra att övertala när de också har kunna lägga en slant åt sidan för sig själv!

Regeringen har också själv i många år skrutit med sitt prestigeprojekt “Three Gorges Dam” som dämmer upp Yangtse samt flyttar nära en och en halv miljon kineser från hus och hem för 85 TWh och en potentiell ekologisk katastrof. Man fruktar bl.a. för vattenförsörjningen i Shanghai som ligger nedströms. Eftertankens blekhet kommer sent. För sent?

Nu reagerar också ärkebiskopen mot vetenskapliga rådets rekommendation att starta långsamt och att inte gå före i klimatarbetet. Rådets synpunkt och den samhörande id�n om att det lönar sig bättre att göra satsningar i andra länder kritiseras i en debattartikel också av SNF, FN-förbundet och Sveriges Ingenjörer.

Visst kan det vara så att vissa insatser kan göras billigare i t.ex utvecklingsländer men åtminstone på en punkt är även den argumentationen svag. Kyoto-avtalets flexibla mekanism (CDM) medger endast finansiering av effektivisering i ringa omfattning. I stället finansieras projekt för att mata in mera förnybar energi i slösande användning. En grupp inom Världsbanken har uppmärksammat missförhållandet och arbetar för en förändring men det tar tid och problemet är ännu inte löst.

Ett annat problem med att prioritera insatser i andra länder kan vara etiskt. Hur förklarar man för ett land som använder en bråkdel av den energi som vi gör per capita att de skall vara återhållsamma om vi inte visar själva hur man gör? Möjligen kan tekniköverföringen för att hjälpa U-länder att ta s.k. tekniksprång vara till hjälp och ömsesidig båtnad. Sådana projekt finns och Lighting Africa är ett spännande exempel.

Nobelprisen till Al Gore och IPCC var väl förtjänta, men IPCC förefaller hamna i medieskugga av personligheten Gore. Det är väl medias personfixering som är orsak men kanske också ämnets svårighet. Det finns emellertid två saker som ytterligare bör betonas. Det en är att det FREDS-priset vi talar om och att klimatfrågorna verkligen relaterar till fred och säkerhet. Något som bl.a. amerikanska militärer påpekat. Pensionerade visserligen men pensionerade amerikanska generaler har en tendens att tala tydligt och sant!

Det andra är att IPCCs insats är nästan sensationellt heroisk. Att samla så många vetenskapsmän från olika discipliner och från hela världen för samt att ur deras erfarenhet finna samlade bedömningar om både orsaker och åtgärder är fantastiskt! Inte minst att resultatet görs begripligt för vanligt folk, se deras senaste rapport om just åtgärderna! Som för övrigt igen understryker effektiviseringens betydelse.

Det brukar annars sägas att det finns en tillämpning av Newtons teori om motriktade krafter som särskilt gäller vetenskapsmän. “För varje expert finns en lika stor och motriktad expert”. IPCC har vederlagt denna teori!

Vita certifikat blir allt populärare i USA och finns nu i femton delstater. De kallar EERS (Energy Efficiency Resopuece Standards) men har samma principer som sina motsvarigheter i Europa.

Det är aldrig lätt att avgöra vad som är sanning och vad som är spinn. Men nu rapporteras om både nya material och nya produktionsmetoder som skall ta solcellerna ner under den magiska lönsamhetsgränsen, en dollar per watt. Kadmium-Tellurium (?) och tunnfilm skulle vara lösningen. Kan då all som spekulerat i silikon “slänga sig i väggen”?

Var hygglig, hämndlysten, förlåtande och tydlig! Det är fyra råd som gäller för klimatförhandlare enligt en intressant teori som läggs fram av “New Energy Finance”. Råden kommer från en tillämpning av det s.k. prisoners dilemma, men där man återkommer till samma dilemma åter och åter igen och med erfarenheten av hur spelet spelades förra gången. Alltså ett klart realistiskt scenario i klimatförhandlingarna. Råden innebär att man skall vara:
1. Hygglig och genomföra åtgärder även ensidigt
2. Hämndlysten och finna former att straffa dem som försöker smita undan
3. Förlåtande och alltid ta emot den botfärdige syndaren
4. Tydlig och låta andra få veta dina avsikter (inklusive din hämnd)

Eller Nabucco som han heter på flera andra språk var kung i Babylon men hans minne lever vidare. Dels i en opera av Verdi och snart också i en gaspipeline via Turkiet till Europa. Bakgrunden är att Europa är oerhört beroende av Rysk gas och att ett av de tre hörnen i Europas energitriangel, säkerheten (se bild nedan), i allt väsentligt handlar om rädslan för att Ryssland skall vrida på gaskranen igen. Blir Nabucco-projektet verlklighet så har väl Turkiet sitt medlemsskap som i en ask? Det land som (officiellt) är störst motståndare är Frankrike och de är inte gasberoende.

Jo i vissa avseenden kan den säkert det. Många av de produkter som ger effektivisering tillverkas och säljs för och på en global marknad. Och flera svenska företag är ledande (oavsiktlig vits) i elbranschen. Men för att produkterna skall komma på plats behövs aktiv medverkan från så många andra (se bild nedan). Kan de globaliseras? Kanske inte som företag men de kan erbjuda mycket genom erfarenhetsutbyte och genom att kunna visa hur tjänster kan skapas.

Alliance to Save Energy i USA ordnar den första globala “forumet” för energieffektivisering i Washington 11-14 november och räknar med att evenemanget skall vandra vidare till andra världsdelar kommande år. Det kan finnas anledning för svenska intressenter att vara med från början. Alla kan väl inte vara trakterade av att vänta tills alla andra har bestämt sig?

Parlamentets rapportör för energieffektivisering, Fiona Hall, har avfyrat en skarp rapport med kritik mot kommissionen för senfärdighet när det gäller åtgärder. En bra “action plan” med 21 åtgärder, av vilka bara 3 genomförts, håller på att förfuskas menar hon. Kommissionen sätter inte av de resurser som behövs. Och man kan bara tillägga att de t.o.m. förlorat en av sina starkaste krafter (Randall Bowie) på området. Även medlemsländerna får en släng av sleven, mycket retorik och lite handling, säger hon.

PS Läsanvisning: Skippa de första fyra sidorna liturgi, sedan börjar det intressanta. En stor del av det bör även kunna användas nationellt!

Den Danske statistikern Björn Lomborg håller på att marknadsföra sin nya bok, bl.a. genom artiklar avsedda för världspressen där han varnar för falska larmklockor.

The New York Review of Books har på ett förtjänstfullt granskat innehållet och funnit att det är tunt, pretentiöst och anekdotiskt. Han tar gärna exempel på sådant som han anser vara värre än klimatförändringarna, t.ex. malaria och tillgången på vatten i U-länderna, men tycks oförmögen att sätta dessa ting i sammanhanget att de förvärras av - just klimateffekterna.

Uppmaningen att vi “skall sluta känna panik” klingar tomt. Man kan handla lugnt och sansat även i en svår situation utan att gripas av panik. Att göra något åt klimatsituationen är ett löfte om överlevnad och inte ett hot om undergång. Men man måste förstå risken. Det är för detta vi behöver larmklockan.

Clinton ser ljust på klimataffärerna. Det sade han när CDP (Carbon Disclosure Project) lanserade sin senaste rapport häromdagen. Rapporten, som innehåller en analys av svaren från nära 400 av FT500-listan av världsomspännande företag, visar att över 80% av dem ser utvecklingsmöjligheter i klimatomställningen. Motsvarande siffra för Amerikanska företag är kring 60%. Nu är CDP på turn� och lanserar regionala rapporter. Den skandinaviska skall presenteras idag, 3 oktober, i ett seminarium som inleds av Maud Olofsson.

En (o)lustig sak i sammanhanget är att Clinton prisar Wal-Mart för att de tagit initiativ till att minska på förpackningar och deras miljöpåverkan, men att just detta initiativ klandras av Europeiska förpackningsintressenter(!). För en gångs skull skall vi nog inte utesluta att Amerikanerna är bättre!?

Klimat- och Sårbarhetsutredningen har släppt sin rapport. Över 700 sidor (!), men också en veritabel katalog över affärsmöjligheter. Börja med sammanfattningen, den är bara 20 sidor, men ger en bra överblick. Stern-rapporten visade också att “anpassningar” redan till den del av klimatförändringen som vi inte kan undvika inrymmer affärsmöjligheter. De nämnde visserligen sådant där Kina och Ryssland troligen är bättre (att hantera byggnader där permafrosten viker) eller Holländarna (på att bygga vallar mot havet). Men är det så alldeles otänkbart att Sverige skulle ha en liten nisch i att anpassa byggnader?

President Bush försökte i förra veckan samla en egen klimatkonferens i Washington. Det förefaller inte ha varit så lyckat. Bortsett från några trogna i “the coalition of the unwilling” (de som inte undertecknat Kyoto-överenskommelsen) så markerade flera länder genom att inte sända sina topp-representanter till mötet.

Man kan ändå se något positivt på att han försöker komma in på banan men också med skepticism på sättet att göra det. Den metod man rekommenderar för det globala samarbetet är ju att unvika att ha bindande mål utan istället göra lösa utfästelser, kallat “Pledge and Review” (P&R), och hoppas på att de blåa ögonen skall göra jobbet. Svagheten och luddigheten i P&R syns mycket tydligt i ett Australiskt exempel.  Som beskrivning av vad man avser att göra duger det, men vart vill man komma??

Under de närmaste månaderna får vi säkert se många fler utspel av olika slag, inte minst av typen “lita på mina blåa ögon”. Pew Center har gjort en sammanställning av olika sätt att hantera klimatfrågan och som kan användas som lexikon för att förstå vad de olika parterna menar.

George W. angav som skäl för sin motvilja, till bindande åtaganden, att länderna skulle få välja strategi själva. Självklart kan man välja själv hur och med vilka medel (=strategi) man skall uppnå målet. Men utan mål hur skall man ens komma iväg?

När Alice i Underlandet frågade Chessire-katten om hur hon skulle komma bort från den plats där hon var så frågade katten vart hon ville komma? När hon sade att det var likgiltigt så svarade han att om hon inte visste var hon ville komma så spelade det inte heller någon roll hur hon gick.

Det är nog så Mr Bush vill ha det - att gå hur som helst eftersom han inte bryr sig om målet. Påminner det inte en aning om den konstiga diskussion vi fått i Sverige om den s.k. Porterhypotesen och om vi skall gå före, eller om vi skall vänta?