Det underliggande budskapet i Stern-rapporten, att det finns pengar att tjäna på en omställning, har börjat väcka intresse. Bland de som var först ut med att visa upp det ordentligt var Lehman Brothers med sin rapport där man illustrerar vad klimatförändringen betyder i termer av hot OCH möjligheter för ett antal olika branscher. Nu kommer också en rapport från KPMG och Global Reporting Initiative. I denna har man tittat på hur företagen beskriver sin situation och funnit att de ser mera möjligheter än hot! Visserligen uppehåller de sig mest vid emissionshandeln men en fjärdedel har också identifierat CDM, d.v.s. att aktivt medverka i projekt i U-länder, som en möjlighet. Och att det finns mera att göra av “möjlighetssidan” har åtminstone rapportförfattarna uppfattat (se tabell).

Men det är inte bara de som är direkt berörda i sin aktiviteter (nedsmutsande eller uppstädande) som har fått ögonen på de nya möjligheterna utan även företag som erbjuder tjänster. Flera kreditkortsbolag har börjat ladda upp med tjänster som i en del fall har mera med deras “image” att göra.

Tabell ur: “Reporting the Business Implications of Climate Change in Sustainability Reports”

Författaren till rapporten från Lehman Brothers, John Llewellyn, berättade att han i sammankomster med toppskikten i de företag de arbetar med brukar berätta för dem hur framtiden kan te sig: “Your sector, like most sectors, will doubtless survive. Many companies too will survive; though some will not - their assets will be taken over by more successful companies. But only some CEOs will survive; and those will be the ones who correctly foresee the implications of climate change, and climate change policy for their industry, and act accordingly.” Vilken VD (CEO) törs efter detta avvisa tanken på att arbeta vidare med klimatfrågorna?

Två stora företag som verkar ha börjat resan mot att göra affärer av uthålligheten är naturligt nog de båda drakarna i energibranschen GE, med ett koncept kallat Ecomagination, och ABB, som mera traditionellt talar om energieffektivitet. Båda de länkade alstren är naturligtvis glassiga till utseendet men ger ändå en bild av seriositet och en aning av hur omfattande affärerna kan bli. McKinsey fortsätter också att argumentera för de enorma potentialerna som finns för effektivisering globalt, motsvarande 1,5 gånger USAs hela energianvändning, men påpekar också att marknadskrafterna inte ensamma kan åstadkomma detta resultat!

Och så här ser det kanske ut i finanskvarteren när man diskuterar framtiden!?

Teckning: Hans Lindström. Återgiven med tecknarens tillstånd.

Låt det vara sagt genast att rubriken inte uttrycker en förhoppning utan bara vill illustrera några trender i vår omgivning.

För det första att våra politiker inte tycks våga ta i ämnet som det tillstår dem. Vi hör orden men vi ser inte handlingarna! Minns bara den snabbt uppblossande diskussionen om bensinskatten under Almedalsveckan och hur snabbt den dog. Efter Stern-rapporten påpekades att vi nu behövde ledare som vågade ta de obekväma besluten, men ännu syns de inte och uttalandena följs snabbt av brasklappar. Bo Ekman påminner om just behovet av, och bristen på, politiker-kurage.

Men var kommer militären in i bilden? Jo överraskande nog har det i USA publicerats en rapport, under överinseende av en hel stab av generaler och amiraler. Rapporten visar på risker av klimatförändringarna och hur dessa kan leda till hot som berör säkerheten på ett sådant sätt som vanligtvis möts med militära medel. (Klimatflyktingarna och allt vad det för med sig av spänningar är ett sådant hot.) Slutsatsen är klok: USA skall hjälpa till så att klimatförändringarna stabiliseras och inte leder till onödiga spänningar i världen!

Den sortens “militärkupper” kan vi stå ut med!

Kina ökar sina satsningar på effektivisering ordentligt. Avsättningarna från NDRC (National Development and Reform Commission) ökar med en faktor 13! Om man jämför med Sverige och kompenserar för den lägre bruttonationalprodukten per capita så skulle det motsvara en svensk satsning med c:a 800 miljoner kronor vilket bör stå sig väl i konkurrensen. I veckan som gick arrangerades i Kina en DSM-konferens med 400 deltagare för att utbyta erfarenheter med USA och EU. Den politiska uppbackningen för effektivisering är påtagligt hög. Förmodligen baserat på en medvetenhet om att man sitter löst i sadeln om man inte får ordning på miljö- och försörjningsproblemen.

Annars framstår Kina i pressen som mindre hederligt, t.ex i rapporter om att man tystar ned miljörapporter. Den rapport som avses är emellertid en s.k. grön BNP-rapport av en typ som inget annat land utom Kina hitintills använt. Så vi kanske skall spara vår indignation och försöka producera en egen sådan istället!

Kina har gått om USA ifråga om utsläppt mängd växthusgaser, men är fortfarande en “dvärg” när det gäller utsläpp per person (se bild nedan). Som SHELL-chefen påpekade (se förra veckans blog) är detta förhållande, dvärgen med jätteambitioner, en tickande klimatbomb.

Men Kina har inte bara ambitionen att växa utan att växa under måttfulla former. Hitintills har effektiviseringen int� gått så bra, men enligt de senaste rapporterna så kan trenden ha vänt. Och i den senaste fem-årsplanen redovisas hur intensiteten skall förbättras på flera nyckelområden (Translation_of_11th_5yplan.pdf).

Denna plan tycks emellertid falla i samma grop som EUs strategiska plan, den blir teknikfixerad och särskilt när det gäller storskalig och spännande teknik (se tabell nedan). I Kinas fall finns en särskild lockelse i att exploatera frusen metan (gas hydrate, combustible ice) som antas finnas i mycket stor mängd.

Så vi märker igen att man inser effektiviseringens betydelse, man talar om den, gör planer för den, men när det kommer till kritan så är sinnena inställda på att exploatera icke-uthålliga resurser. Och det gäller inte bara Kina! Är det även här så att vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser?

Den som säger det är inte någon grön aktivist utan en person som tjänar sitt levebröd på att sälja energi. Nämligen chefen för Shell, Jeroen van der Veer, i en artikel i The Times. Hans slutsats är att effektivare energianvändning är högsta prioritet, vilket han baserar på 3 1/2 iakttagelser.
1. En stor del av jordens befolkning har åtnjuter inte vårt energislukande välstånd och utgör en uppdämd efterfrågan av gigantiska mått
2. Nya billiga oljetillgångar finns inte längre och de vi har sinar snabbt
3. Kol finns i överflöd och är lockande för många nationer att utnyttja. Koldioxidinfångningen (om den fungerar som önskat) är ännu årtionden avlägsen
3,5. Förnybar energi kan inte tillräcklig snabbt fylla i gapet som fossilbränslena lämnar (om de fasas ut).

Shells ledning tycks tala samma språk. Ordföranden Jorma Ollila har ju tidigare också satt effektivisering högst på önskelistan, t.o.m. före kärnkraften! Företagets funderingar inför framtiden återges också i deras “Uthållighetsrapport” som har perspektiv till 2050.

(forts.)

Ett stort antal globala företag, däribland flera svenska, har undertecknat UN Globals upprop “Caring for the climate” i vilket de bl.a. förbinder sig att inom sin egen organisation arbeta effektivare i uthållighetsfrågor. Men ordalydelsen är väl vald att inte avse uthållighet utan “low carbon technologogies” vilket för åtminstone några (många?) av dem troligen innebär att de vill prioritera kärnkraft och hoppas att de själva inte skall behöva anstränga sig för mycket. Uppropet innehåller nämligen också ett stycke om vad de väntar sig av regeringarna i de länder där de verkar.

En likartad variant i synen på energiframtiden har Brasiliens president Lula som aviserar en kraftfull satsning på kärnkraft. Han döljer inte heller (som annars är brukligt i sammanhanget) sina avsikter utan talar öppet om att Brasilien skall uppfattas som en kraftfull nation, och att satsningen inte bara gäller kärnkraft för el utan också atomdrivna u-båtar! För att travestera Shell-chefens ord kan man undra vad det är för id� att bygga kärnkraft om man inte kan använda tekniken fullt ut för alla ändamål?

Live Earth galan i TV i lördags var en mäktig uppvisning i globalt engagemang och med mycket “reklam” för effektivare energianvändning. Deras web-sida innehåller mycket bra information (inklusive ytterligare en kalkylator för att beräkna din egen “klimatskuld”) och öppnar sig in i en labyrint av ytterligare information. I en del kan man avge ett klimatlöfte (se nedan) i sju punkter. Den sista av dem är intressant också för de svenska EnergiEffektiviseringsFöretagen.

Ett annat svenskt inslag är att till sponsorerna hör ett inte okänt vodkamärke! Skall de satsa på motoralkoholer måhända?

Men viktigare är att det byggs upp ett folkligt engagemang eftersom EU-ländernas regeringar sviktar. Endast tre länder har lämnat in sina effektiviseringsplaner i tid! Och kommissionär Piebalgs klagar också över industrins bristande intresse. Kan vi (kunder) få dem att ändra sig? Let us answer the call!

Klimatlöftet (The Pledge)
1.Att kräva att mitt land ansluter sig till ett internationellt fördrag inom de närmaste 2 åren för att sänka global uppvärmning med 90 % i industriländer och med över hälften globalt sett i tid för att nästa generation ska få ärva en frisk planet.
2.Att personligen vidta åtgärder för att hjälpa till att lösa klimatkrisen genom att sänka min egen koldioxidförorening så mycket jag kan och kompensera för resten så att jag blir “koldioxidneutral”.
3.Att kämpa för ett moratorium för byggandet av nya anläggningar som bränner kol utan kapacitet att hålla tillbaka och lagra koldioxiden på ett säkert sätt.
4.Att försöka öka energisnålheten dramatiskt i mitt hem, på min arbetsplats, på min skola, i min kyrka och för mitt transportmedel.
5.Att kämpa för lagar och politik som utökar användningen av förnybara energikällor och minskar beroendet av olja och kol.
6.Att plantera nya träd och hjälpa andra att bevara och skydda skogar.
7.Att handla från företag och stödja ledare som delar mitt engagemang i att lösa klimatkrisen och bygga en hållbar, rättvis och blomstrande värld för 2000-talet.
—————————————————————————-
Men som gammal telegrafist kan man ändå bli upprörd över att morsesignalen för SOS (*** —- ***) kan sändas som (*** - - -***) d.v.s. STTB. Inte ens elektroniska hjälpmedel tycks perfekta!!

Naturvårdsverket och Energimyndigheten har föreslagit en klimatstrategi. Det är bra men den behöver vässas!

I förslaget vill man i större omfattning använda de s.k. flexibla mekanismerna som hör till Kyoto-överenskommelsen. Med dessa kan åtgärder som görs t.ex. i utvecklingsländer både räknas oss till godo som minskade utsläpp men också leda till en tekniköverföring med ny modernare teknik till mottagarlandet. Man kan alltså slå två flugor i en smäll, men varför inte ta med en tredje? Svenska företag kan mycket väl vara lämpade som leverantörer av denna teknik, men bara om den är konkurrenskraftig och i främsta ledet. Och för att den skall dels bli bättre och dels bli känd för kunderna behöver den en stark hemmamarknad. Det kan den få om man följer energirådgivarnas recept “Mera Verkstad” (se nedan).

Och att bygga upp denna hemmamarknad har också ett annat skäl. Om våra rika länder med stora utsläpp (per capita) skall kunna övertyga länder med små utsläpp att de skall minska så bör vi göra det från utgångspunkten att vi själva också gör det. Hur ser det annars ut om vi ber de fattiga att bära våra bördor!? Den förre Danske Energiministern Svend Auken föreslog för drygt tio år sedan att länder skulle få utnyttja de flexibla mekanismerna bara i en viss proportion till de insatser man gjorde själv.

En god ide som både ökar volymen av insatserna och ökar trovärdigheten! Idag finns en begränsning (6%) för hur mycket man får utnyttja de flexibla mekanismerna och som är satt lågt. Troligen för att man varit osäker på om de leder till minskade utsläpp eller till “fusk”. Gränsen kommer sannolikt att höjas och har redan orsakat frustration i Norge som hoppas kunna exportera merparten av sina skyldigheter. Även om det skulle vara resursmässigt korrekt att göra så är det ett koncept som är svårt att få gehör för.

En vass klimatstrategi skall inte bara var rätt. Den skall vara trovärdig, övertygande och genomförbar!

————————————————————————————————————————————————————
MERA VERKSTAD Energirådgivarnas förslag
Det är dags att gå från ord till handling. Vi behöver inte bara råd. Vi behöver dåd. Mera Verkstad! Vi behöver inte särskilt mycket mera ekonomiska incitament, många åtgärder är lönsamma som de är, men vi behöver praktiskt stöd, så att människor som inte är både civilingenjörer och civilekonomer samtidigt, kan finna fram till rätt åtgärder och få fackmässig hjälp. Vi behöver en stabil efterfrågan på effektiviseringsåtgärder så att alla våra (ofta små) effektiviseringsföretag kan utvecklas och leverera dessa tjänster.

A. Släpp loss de slumrande krafterna (lönsamma åtgärder)
    Sopa trappan uppifrån och visa
1. Staten och hela den offentliga sektorn ska vara föregångare som inköpare men också med sina regleringsinstrument.
2. Inrätta ett centrum för energieffektivisering som rapporterar hur arbetet framskrider till regering och riksdag och som ser till att myndighetsinsatserna samverkar mot ett gemensamt mål.
3. Hushållen behöver handfast hjälp och riktad rådgivning (deklarationer, åtgärdsförslag, märkning).

Anvisa verktyg ? organisera
4. Industrin och lokalsektorn måste kunna göra effektivisering till en del av sin företagsstrategi (minska kostnader, minska risker, skapa affärer etc.) och inte bara se åtgärder som enstaka projekt. Man behöver skapa organisation för effektivisering med lcc-kalkyler, delegering, ändrade upphandlingsrutiner.
5. Man behöver ?inköpsklubbar? och instrument att finna produkter med hjälp av it-hjälpmedel. Försäkringssektorn behöver mobiliseras och sätta standarder och/eller premiera goda utföranden (med lägre risk)
6. Program för att utnyttja utbildningsväsendet effektivare i rådgivnings- och inventeringsarbete

Belöna
7. Program för att fasa ut gammal utrustning (med skrotningspremier) både i industri och hushåll
8. Belöna god effektivitet i hushåll och i lokalsektorn med skatteinstrumentet (fastighetsskatt, skattenedsättning o.s.v.)
9. Stötta fastighetsägare i att ställa krav på energieffektiv och god inomhusmiljö. Det ger bättre innemiljö till lägre kostnad samtidigt som det utvecklar och sporrar företagen att utveckla sina produkter.
10. Mera insatser för att utnyttja (optimera) befintlig teknik och installationer, Laststyrning, demand response

Ge branschen ett handtag
11. Organisation av ?Effektiviseringsföretagen?. Effektivisering är Sveriges nya basindustri där man utvecklas av de oundvikligen stigande energipriserna.
12. Kommunala energirådgivare bör få utökade befogenheter att ge konkret rådgivning på plats.

B. Omforma handeln med utsläppsrätter.
Privatisera utsläppsrätterna och/eller se till att de medel som dessa rätter idag generar kommer i bruk för att minska utsläppen och inte öka energiföretagens vinster. Auktionera ut utsläppsrätterna och använd medlen till fonder för effektivisering och förnybar energi.

C. Stöd framtagandet av ny teknik, t.ex. med teknikupphandlingar
Använd teknikupphandling som instrumentet för att driva på ny teknik. Teknikupphandlingar (tekniktävlingar) har tidigare visat bra resultat som har lett till nya, mer tekniskt utvecklade produkter och/eller lägre priser. Sådana upphandlingar bidrar till industriutvecklingen och bör göras internationellt för att få snabbare resultat. Sverige har möjlighet att bidra med de starka kunder som behövs för upphandlingar. Svenska företag har dessutom goda chanser att vinna i tävlingarna.

I den senaste studien över Europ�ernas syn på olika frågor rapporterad i Eurobarometer får vi ett rungande besked om att medborgarna anser att klimatfrågan brådskar. Det är en stor majoritet (nära 90 %) som anser att frågan inte kan vänta och att EU skall agera. Det enda märkliga är att det inte finns något geografiskt mönster (öst-väst; nord-syd; nya medlemmar- gamla medlemmar). Greklan, Cypern och Sverige ligger i topp medan Estland, Litauen och Polen ligger i botten.

En färsk studie från USA och Storbritannien av hur konsumenter ser på företagens arbete med klimatfrågan visar samtidigt ett djupt misstroende och ett behov av både myndighetsingripande mot skadliga produkter och på oberoende assistans för att verifiera produktegenskaper och kostnader. Man misstror också greppet med kändisar som banerförare och efterfrågar aktivt ledarskap från samhällsinstanser.

Rapporten om konsumenternas attityd visar att många är i position att agera. Men man visar också riskerna om denna kraft inte kan mobiliseras.

Det har varit ett intensivt år och visst är klimatet (!) för energiåtgärder mycket bättre nu. Särskilt Stern-rapporten har varit avgörande för hur samhället tar till sig budskapet om energiomställningen. Men det finns mycket kvar att göra. Risken för “back-lash” är nog inte så stor men behovet av att omsätta ord till handling är så mycket större. Hela effektiviseringsbranschen och stora delar av de branscher som säljer alternativ förnybar energi behöver industrialiseras. Så länge man inte kan köpa sin “energiförbättring” lika enkelt som man köper ett kök på IKEA så har vi en uppgift. Men först skall vi hämta nya krafter inombords!

Så “bloggandet” på den här sidan (http://www.fourfact.se) går ned på lågvarv ett par veckor. Det blir bara ett inlägg per vecka om inte något särsklit intressant inträffar förstås. GLAD SOMMAR!!

Flygets miljöpåverkan är ett hett diskussionsämne. Men på detta område finns faktiskt ett transatlantiskt samarbete för att utveckla flygsektorn till att bli grönare. På båda sidor av Atlanten finns dessutom arbeten med att finna nya bränslen.

Striden ifråga om flyget och miljön tycks inte gå mellan kontinenterna utan mellan olika bolag som t.ex Virgin Air som på olika sätt profilerar sin miljömedvetenhet och Ryanair som gör motsatsen.

Accelererad spridning av (nya) tekniska lösningar är det nya stridsropet när det lämnas förslag till åtgärder mot klimateffekterna. Minister Carlgren har med sina midnattssolssamtal också varit inne på dessa tankar. Nog snackat - dags att agera!

Men det finns anledning att fundera över vilka lösningar man talar om. IEA har visat att det är effektivisering som är det viktigaste området, men man knyter också stora förhoppningar till t.ex. CCS (koldioxidinfångning). I det förra fallet finns tekniken men inte organisationen för spridning. I det senare finns varken eller. EU experimenterar och bedömer att tekniken är tillgänglig först efter 2020. Den accelerarede spridningen är viktig och IEA har studerat ämnet tidigare, men i det kortare tidsperspektivet vi har att bromsa växthuseffekten så får vi inte låta oss förhäxas av teknik som är oprövad. Även om den har starka förespråkare så är det effektiviseringen som är grundplåten.

eller åtminstone slutsatserna finns att ladda ned i en publikation från Naturvårdsverket. I Naturvårdsverkets sammanfattning ingår också en diskussion om den kritik som framförts mot Sternrapporten och som mest handlat om valet av kalkylränta (dvs värderingen av framtida händelser). Vid Sterns framträdande i Stockholm i fredags framfördes denna kritik av Martin Weitzman som i sin granskning närmast tycks vilja sitta på båda stolarna samtidigt (dela slutsatserna men kritisera metoden)!  Inställningen är inte ny. I Weitzmans artikel åberopar han William Cline som i sitt arbete The Economics of Global Warming, 1992 ställde sig tvivlande till klimateffekterna men kom till slutsatsen att kostnaderna för att hindra den var försvarliga som en försäkringsavgift för det fall att han hade fel. Man betalar ju inte en olycksfallsförsäkring för att man skall råka ut för en utan för om det händer.

I sin föreläsning visade Stern på att klimateffekterna inte är ett marknadsmisslyckande (market failure) av det vanliga slaget genom att effekten är:
* Global
* Inträffar (och har verkan) i ett längre tidsperspektiv
* Osäkerheterna (om effekterna och hastigheten) är stora
* Omfattande och oåterkalleliga
och därför kan inte dessa behandlas i en kalkyl som om det gällde att välja mellan två olika alternativ där man senare kan korrigera ett felaktigt val.

Han hänvisade också till den etiska dimension som ligger i att orsakerna finns hos en grupp (I-länderna) och skadorna drabbar en annan (U-länderna). Även detta måste vara med i bedömningen. Till det kan man lägga att skadorna kommer att drabba även I-länderna men i mindre allvarlig grad och senare. Så det finns inget sätt att komma undan.

Men ytterst är det som de andra debattörerna vid presentationen framhöll en moralisk fråga. Christian Azar formulerade det genom att hänvisa till att vi på andra områden inte gör (bör göra) någon särskild kalkyl för att bestämma oss för vad som är rätt att göra.  Han exemplifierade med slaveriets avskaffande eller införande av kvinnlig rösträtt.

En rapport om Norges möjligheter att minska utsläppen av växthusgaser till 2020 sägs ha orsakat statsministerns ilska. Rapporten säger att man kan minska utsläppen nästan 30% under nivån för 1990 men att det kommer att kosta på, upp till motsvarande 75? per ton CO2. Orsaken till ilskan är svår att förstå (och kanske ryktet ljuger). Statsministern har lanserat ett mål på 30% till 2020 och har antytt att det kommer att innebära koldioxidneutralitet genom att utnyttja de s.k. flexibla mekanismerna. Och det verkar ju troligt med de prisnivåer rapporten anger.

Frågan ställdes en gång och bör kanske väckas upp på nytt. Vid senaste summer study för eceee för en vecka sedan kom ämnet om “energy sufficiency” upp i en av panelerna. Och kanske är tiden nu mogen när man hör kommentarerna efter G8-mötet. De är väldigt belevade i sin officiella form, men där emellan säger bl.a. Indien och Kina att de vill ha mer utveckling och inte mindre. Eller med andra ord, varför skall de begränsa sina utsläpp (per capita) när vi OECD-länderna ligger skyhögt över, se bild. Och vari ligger moralen att (även om syftet är gott) köpa ner utsläpp i U-länder med CDM-krediter om man inte gör något själv?

Och sedan kan man fråga sig var man skall sätta in åtgärderna, före-i-efter eller bortom “röret”. Till dem som vill satsa i sista ledet finns några spännande science-fiction uppslag.

Lehman Brothers har get ut en rapport om affärer och klimatförändringar. Rapporten är skriven av John Llewellyn (som också skriver kolumner för eceee) och han gör en nästan identisk observation som Nicholas Stern har gjort, nämligen att de företag som först griper chansen har stora förutsättningar att tjäna bra på sin omställning.

Rapporten är dessutom läsvärd både därför att den är kort och sammanfattande men ännu mer därför att den har små appendix om ett flertal branscher! Nästan en manual för hur man skall lyckas i uthålliga affärer!