Om Sverige satsar på att minska utsläppen i andra länder får man mer för pengarna sägs i en rapport från “Expertgruppen för Miljöstudier” knuten till Finansdepartementet. Rapporten har en poäng och det är att särskilt åtgärder i den “icke-handlande sektorn” (transporter, hushåll, mindre industri) inte räknas mot samma pris som i den handlande utan värderas mera godtyckligt. Inom en handelsperiod (t.ex. 2008-2012) kan åtgärder t.o.m. komma energiföretagen till godo och därmed inte påverka de totala utsläppen. Taket ligger där det ligger. Å andra sidan är handelssystemet fortfarande under konstruktion. Perioderna kan antas bli kortare och omfatta alla sektorer så att den som gör åtgärden både kan motiveras och få sin belöning.

Utöver denna poäng så vilar rapporten tungt på antagandet att utsläpp är billigare i andra länder. Ett sannolikt felaktigt antagande enligt bl.a. tidigare inlägg i DN av professorer från de tekniska högskolorna och inte minst av Vattenfalls studie som redovisar s.k. “negativ kostnad”. Billigare finns inte.

Rapporten förutsätter emellertid också att för att ett sådant system skulle fungera fullt ut (1) bl.a. USA, Kina och Indien går med i Kyotoprocessen samt (2) att alla länderna engagerar sig i internationell utsläppshandel. Ingen av dessa förutsättningar råder och just detta har fått tusentals förhandlare att slita sitt (och kanske varandras) hår på Bali den gångna veckan.

Låg-pris hur länge?
Nu kan man handla med andra länder ändå genom de båda flexibla mekanismerna JI (Joint Implementation) och CDM (Clean Development Mechanism) och det är viktigt för att få en tekniköverföring till andra (lågpris) länder. Både JI och CDM är ännu så länge otillräckligt utvecklade. Ett av problemen är obalansen i deras utnyttjande eftersom de båda prioriterar tillförselprojekt och missgynnar effektivisering. Detta har till följd att man slösar med förnybara resurser bara för att man inte kan bromsa slöseriet i användningen!

I ett längre perspektiv så är emellertid förhoppningen att låg-prisländerna skall förändras och få ett högre välstånd med en bättre industri och högre produktivitet. Med detta för ögonen kan man tvivla på att den lågpris-resurs vi (och andra I-länder) skall köpa räcker så värst länge. Den gemensamma uppgift världens länder har är ju att MINSKA utsläppen. Inte att omfördela dem.

Teknikutveckling, hur och var?
Utredningen gör ett allvarligare fel när den hävdar att teknikutvecklingen inte är beroende av de åtgärder som vidtas i Sverige (och antagligen andra I-länder) utan att teknikutvecklingen beror av direkta FoU-stöd. Till detta anförs inget bevis utan en hänvisning till en tidigare utredning från samma grupp. Inte heller i den finns något sådant bevis utan bara ett allmänt resonemang som av någon anledning mynnar ut i att Sverige bör satsa på (mer?) kärnkraft. Marknadens roll för teknikutvecklingen och hemmamarknadens betydelse för att bygga upp industriellt kunnande lämnas alltså helt därhän!

Med dessa perspektiv kan man också undra varför och hur vi skall exportera en teknik som vi själva inte använder?! Vi kan ju dessutom råka ut för att den nya avancerade tekniken, som vi vill ha senare, utvecklas i de snabbväxande ekonomierna som idag har låg kostnad och att vår egen kompetens blir eftersatt. Ädelt - kanske, men klokt ? knappast.

Inte bara ekonomi!
Slutligen har vi den etiska frågan. Rapporten vill ju se tekniska lösningar och inte förändringar i livsstil. Utredaren antar att koldioxidskatten inte driver på den tekniska utvecklingen utan bara resulterar i t.ex “minskat bilåkande” (DN debatt 14 dec). Det är väl inte så illa? Allt bilåkande är säkert inte nödvändigt, men sedan undrar man om han tagit del av de ökande försäljningssiffrorna för miljöbilar? De representerar väl ändå en teknikutveckling?

Klimatfrågan är inte en fråga om Antingen-Eller utan om Både-Och. Det är flera bollar som skall hållas i luften samtidigt! Den här rapporten har bara en.