En märklig rapport har beställts av regeringskansliet. I den argumenterar två norska forskare för ökad svensk kärnkraft! Rapporten presenteras med att den sägs visa att handel med utsläppsrätter är otillräcklig för att utveckla klimatvänliga tekniklösningar. Denna handel behöver kompletteras med avtal om offentligt finansierad teknikutveckling. Det är inte märkligt. Det är logiskt och “inses lätt” som en prominent regeringsledamot brukar säga. Men det är bra att rapporten framhåller att teknikutveckling fordrar ett aktivt ställningstagande från samhället. I teknikupphandlingar till exempel.

Det märkliga i rapporten är utgångspunkten och tolkningen att det är kärnkraft som är lösningen samt slutsatsen att man skall sluta särskilda avtal om teknikutveckling!

1. Man tar utgångspunkt i referens-scenariot (business as usual) i IEAs skrift “Energy Technology Perspective”, dvs i det scenario som IEA sedan undersöker för att visa att en sådan utveckling inte är hållbar och därför visar hur bl.a. en omfattande satsning på effektivare användning är nödvändig (se nedan). Den norska rapporten drar istället slutsatsen att detta scenario skall uppfyllas och att kärnkraft är en del av lösningen. Det gör IEA också men de visar att det också finns möjligheter att klara sig helt utan ökning av kärnkraften globalt sett och att effektiviseringen kan bli ännu mer betydelsefull. Det är där utmaningen ligger! Effektivisering nämns inte ens i den norska rapporten annat än i ett citat från Stern-rapporten!!

De norska författarna har påpassligt också fått debattutrymme i DN där de hävdar att Sverige har komparativ fördel av kärnkraft. Det är nog ett missförstånd av begreppet komparativ fördel. Med den stora andel som Sverige redan har av kärnkraft i systemet är det mycket tvivelaktigt att satsa på mer. Det är en ökad diversifiering som behövs för att vi inte skall bli mera sårbara ifråga om teknik, bränslen och leverantörer.

2. Den märkliga slutsatsen om att göra särskilda avtal om teknikutveckling bottnar troligen i att man inte känner till att IEAs Technology Agreement existerar sedan mer än 30 år. Och att Sverige är ett av de länder som är flitigast medverkande i detta multilaterala utbyte av forskningserfarenheter. Möjligen skulle regeringskansliet ha upplyst författarna om detta. Men de kanske inte heller är informerade??