Thursday, October 22, 2015

Vem tar notan för elfesten?

Det har rått en viss feststämning ett tag när priserna för el sjunkit till följd av att förnybar energi med låga rörlig kostnader tagit över marknaden. Prissättningen på marginalen (så kallad EOM, Energy Only Model) innebär emellertid att investeringsviljan sjunker. Vem är beredd att investera i vind och sol med låga rörliga kostnader (som man i och för sig får täckta) om man inte får igen investeringen? Vem tar notan? Och vem pröjsar för nästa party?

Det system vi har med sÃ¥ kallade gröna certifikat har prisats pÃ¥ mÃ¥nga hÃ¥ll som en marknadens triumf. Man ser det nämligen som ett system som är “kostnadseffektivt” och menar att det är mera marknadsanpassat än den modell man har i Tyskland med inmatningstariffer (Feed-in tariffs). Men nu börjar vi se att certifikaten innebär att de snarare bromsar marknadens utveckling än befordrar den.

BÃ¥da systemen är sÃ¥ kallade “kvotsystem”. Med inmatningstariffer garanteras priset (FIT figur 2.1 nedan) och investeraren kan bedöma om man fÃ¥r igen alla kostnader. Risken ligger hos den som satt priset och man vet inte precis hur mycket produktion man fÃ¥r för pengarna. I Tyskland har det lett till en kraftig expansion av förnybar energi och nöjda investerare.

Med certifikat sätter man upp hur stor produktion man vill ha (TGC figur 2.2. nedan). Investeraren får sedan bedöma risken om man får igen pengarna. Systemet premierar enklare och billigare teknik med låga risker. Vilket också konstaterats i en utvärdering från Chalmers för några år sedan. Där menade man att systemet inte varit särskilt framgångsrikt när det gäller teknikutveckling och istället givit kraftiga övervinster för den teknik som då premierades mest, huvudsakligen biobränsle.

IEA har visat hur de olika stödsystemen bör användas för olika teknikslag beroende pÃ¥ var de befinner sig i “utvecklingsstegen” och det hade vi nog behövt fundera över mera än att bara slänga oss med uttryck som “marknadsmässig” och “kostnadseffektiv”. En iakttagelse som man ocksÃ¥ kan ana i en ganska ny studie frÃ¥n USA där man tittat pÃ¥ hur olika länder i Europa agerat. De säger:

Creating certainty about investor revenues (or finding alternative sources of capital) may be one of the most important aspects of any successful RES-E support policy; this appears to be the main reason for the relatively strong performance of FITs despite the theoretical advantages of TGCs.

 

image
FIT (Feed In Tariffs) jämfört med TGC (Tradeable Green Certificates)
————————————-
image
Från IEA:s “Deploying Renewables: Principles for Effective Policies- 2008”

Vem tar notan för elfesten?

Det har rått en viss feststämning ett tag när priserna för el sjunkit till följd av att förnybar energi med låga rörlig kostnader tagit över marknaden. Prissättningen på marginalen (så kallad EOM, Energy Only Model) innebär emellertid att investeringsviljan sjunker. Vem är beredd att investera i vind och sol med låga rörliga kostnader (som man i och för sig får täckta) om man inte får igen investeringen? Vem tar notan? Och vem pröjsar för nästa party?

Det system vi har med sÃ¥ kallade gröna certifikat har prisats pÃ¥ mÃ¥nga hÃ¥ll som en marknadens triumf. Man ser det nämligen som ett system som är “kostnadseffektivt” och menar att det är mera marknadsanpassat än den modell man har i Tyskland med inmatningstariffer (Feed-in tariffs). Men nu börjar vi se att certifikaten innebär att de snarare bromsar marknadens utveckling än befordrar den.

BÃ¥da systemen är sÃ¥ kallade “kvotsystem”. Med inmatningstariffer garanteras priset (FIT figur 2.1 nedan) och investeraren kan bedöma om man fÃ¥r igen alla kostnader. Risken ligger hos den som satt priset och man vet inte precis hur mycket produktion man fÃ¥r för pengarna. I Tyskland har det lett till en kraftig expansion av förnybar energi och nöjda investerare.

Med certifikat sätter man upp hur stor produktion man vill ha (TGC figur 2.2. nedan). Investeraren får sedan bedöma risken om man får igen pengarna. Systemet premierar enklare och billigare teknik med låga risker. Vilket också konstaterats i en utvärdering från Chalmers för några år sedan. Där menade man att systemet inte varit särskilt framgångsrikt när det gäller teknikutveckling och istället givit kraftiga övervinster för den teknik som då premierades mest, huvudsakligen biobränsle.

IEA har visat hur de olika stödsystemen bör användas för olika teknikslag beroende pÃ¥ var de befinner sig i “utvecklingsstegen” och det hade vi nog behövt fundera över mera än att bara slänga oss med uttryck som “marknadsmässig” och “kostnadseffektiv”. En iakttagelse som man ocksÃ¥ kan ana i en ganska ny studie frÃ¥n USA där man tittat pÃ¥ hur olika länder i Europa agerat. De säger:

Creating certainty about investor revenues (or finding alternative sources of capital) may be one of the most important aspects of any successful RES-E support policy; this appears to be the main reason for the relatively strong performance of FITs despite the theoretical advantages of TGCs.

 

Läs mer

Månadsindelade arkiv