Det bästa i den surrealistiska konsten är den som visar bilders bedräglighet. Ett vackert exempel är Magrittes “Ceci n’est pas une pipe” (Detta är inte en pipa)
Och därför är det nästa surrealism i kubik när ledande energiföretag i Europas kallar sig Magritte-gruppen och lägger ett förslag om att slopa stöd till förnybar energi och istället satsa på prissättning på koldioxid.
Inte så att det är något fel i att sätta ett pris på koldioxid, tvärtom, utan i att det ena inte utesluter det andra. Och att det ena (pris på koldioxid) inte genomförs så lätt utan har stora hinder vid införande och användning.
Ett bra sätt att visa hur sådan prissättning kan gå till i verkligheten görs av CDP i en skrift som heter “Carbon Pricing Pathways” (vägar till pris på kol). Där visar de att det är en process att nå fram till en effektiv prissättning. Det finns olika nivåer i priset och beroende på nivå är styreffekten olika (se bild nedan).
Vägen är heller inte snitslad utan kan gå åt pipsvängen (avsiktlig vits) om man gör fel. De visar också, vilket är ännu viktigare, att kolpris behöver kompletteras med andra åtgärder eftersom det ensamt inte löser hela och inte alla problemen.
När man läst detta är man mindre benägen att lita på att bilden är verklighet! Den riktige Magritte har visat det.
Skrivet av Hans Nilsson tidpunkt: 05:50 AM. Sorterat under:
(0) Kommentarer • Permalink