För användaren är det nyttan/ändamålsenligheten som är viktig. ”Lönsamhet” är svår att bedöma och ekonomisk rationalitet blir underordnad eller abstrakt. Erbjudandena till kunden är ofta svåröverskådliga för denne. Åtgärder bör inriktas på att skapa en metodik som stegvis leder till att resursanvändningen effektiviseras. ”Det är inte svårt – bara komplicerat”

Kunden behöver bättre stöd för sina beslut så att värdet av åtgärderna blir synligare och högre.

2. Myndigheter (och departement) måste börja agera utifrån en mera realistisk uppfattning om hur marknadens aktörer fungerar. ”Beteendeekonomin” bör vara utgångspunkt för att aktivt söka finna former för hur incitament (nudges) utformas så att effektivisering blir den första och prioriterade åtgärden. Erfarenheterna från Brittiska BIT bör stå som modell för att utforma ändamålsenliga styrmedel.
Alternativet är att vi bygger ut energitillförsel som fordrar stora resurser men som fortsätter att försörja en överstor energianvändning där en alltför stor del inte ger tillräcklig nytta.
Myndigheterna bör samordnas bättre i sin utövning genom att man tillsätter en nationell samordnare för effektivisering. Denne skall årligen rapportera till regeringen hur det samverkande arbetet med energiomställningen fortskrider.

3. Användaren söker energins nytta (ljus, kraft, värme, kyla) vilket man får av kombinationen energi + den installation/apparatur som man har. Installationerna kan ha olika verkningsgrad (=vara mer eller mindre effektiva). Användarna har mycket olika förutsättningar för att göra goda val.

Det behövs ett bredare utbud från effektiviseringsindustrin och som bättre matchar den mångfald av kundkategorier som finns, från små till stora, från rena lekmän till kompetenta. Även många kompetenta saknar kapacitet och tvingas i sitt dagliga värv prioritera andra arbetsuppgifter än att hushålla effektivt.

Det innebär att flera produktleverantörer måste identifiera ”energitjänster” som en affärsmöjlighet för dem och forma allianser med (var-)andra.