President Bush gjorde ett försök att i september 2007 samla världens ledande nationer kring klimatfrågan i ett forum som kallades “Major Economies Meeting on Energy Security and Climate Change”. Det tolkades av de flesta som en avledningsmanöver och innebar bl.a. att flera nationer istället för att sända dit ledande politiker som kunde förhandla sände underordnade statstjänstemän som läste upp i sina instruktioner.

Nu borstar Obama av (och upp) den gamla idén och med så mycket större trovärdighet. Han bjuder in till ett möte i slutet av april i Washington. Detta möte ingår i en process som skall kulminera med ett avslutande möte i Italien i Juli varefter man rimligen skall kunna ana huvudlinjerna för ett beslut om klimatfrågorna i Köpenhamn i December. Detta skulle i så fall med ett nödrop klara den tidsgräns som Tony Blair menade behövs för att man skall nå en riktig överenskommelse och inte bara få skuggfäktningar vid COP 15.

Människor reagerar inte enbart på individuella stimuli utan tar också intryck av sin omgivning. Man må vara trött på sakernas tillstånd men man gör inte alltid något åt det om inte någon annan (som man tar intryck av) börjar och visar vad man kan göra. Man vet att energieffektivisering är lönsamt men gör inget förrän någon visat hur. Sedan kan det gå fort och bli till en löpeld när väldigt många sätter igång. Man har passerat “The tipping point”.

Begreppet Tipping point illustreras i en uppsats (Threshold Models of Collective Behavior) med våldsamt upplopp. Inte som ideal utan för att beskriva mekanismen! Tankarna utvecklas ytterligare i en bok av Malcolm Caldwell (The tipping point) där han jämför med epidemier och säger att det finns tre viktiga ingrdienser i en dramatisk, epidemisk, förändring; (1) Smittsamhet, (2) Små utlösande faktorer, (3) Dramatiskt förlopp (inte små gradvisa skeenden).

I ett försök att dissekera processen formulerar Caldwell “lagen om fåtalspåverkan” dvs att den drivs av ett fåtal personer, som han kallar:
* Connectors (Nätverkare som binder samman både personer och koncept)
* Mavens (Informationsmäklare som spänner över flera discipliner)
* Salesmen (Karismatiska övertygare)

Energipolitiken är som regel upplagd för att få människor att göra lönsamma saker (reagera på rationella incitament). Mycket tankemöda har spillts på dystra funderingar varför folk inte gör det som är klokt. Det vore mera värt att fundera över hur man skall öka acceptansen för det som ändå är klokt.

Resultat=Potential*Acceptans

Men det finns alltså anledning att notera att acceptansen kan bli till en lavin om man i första hand riktar sig till dem som har låg tröskel (threshold) för sitt agerande. Till nischmarknaderna med andra ord.

Det är lätt att visa lärkurvans princip (se bild 1 nedan) och diskutera kring fenomenet i analyser. Ny teknik blir billigare när volymen ökar på marknaden. Inte i första hand p.g.a. skaleffekter i tillverkningen utan p.g.a. att en växande marknad lockar fram nya entreprenörer och nya idéer. För solcellsteknik (PV) är den s.k. lärhasigheten väl dokumenterad. Men ofta är det svårare att visualisera vad det är som händer med produkterna i verkligheten.

En uppfattning kan man dock få i den artikel i The Economist där man presenterar “upplåsbara” solballonger! Företaget bakom idén, Cool Earth, har en riktigt spännande variant!

Hela marknaden för förnybar energi växer så det knakar enligt en bedömning som gjorts av Clean Edge och som Deutsche Bank tagit till sig. För biobränsle, vind och sol rör det sig om 3 till 5 fördubblingar av den ackumulerade volymen de närmaste 10 åren, se bild 2 nedan.

BILD 1

————————————————

BILD 2

Det tycks finnas en inbyggd lockelse i gigantiska tekniska projekt och som attraherar investeringsvilja även när tekniken visat sig vara ett ekonomiskt “svart hål”. Sådana som suger i sig pengar som man inte ser skymten av sedan. Tunneln genom Hallandsåsen är ett sådant. Och ny kärnkraft tycks vara ett annat. De franska kärnkraftbyggena i Olkiluoto och Flammanville är slående exempel men det finns flera rapporterar The free Press.

Hela det franska kärnkraftsäventyret berättas i en ny rapport av Mycle Schneider (tidigare vinnare av det s.k. alternativa Nobelpriset, The Right Livelihood award). En slutsats, som inte dras i den rapporten, kan vara att gigantiska projekt inte går att stoppa oavsett hur mycket pengar de slukar. Det finns ett helt batteri av förklaringar; “Man kan ju inte avbryta halvvägs - Det blir (nog) bättre sedan - Tekniken kommer att förbättras - o.s.v.” För just kärnkraften visar studier att förseningar och budgetöverskridanden är regel snarare än undantag.

I fallet med franska Areva har envisheten och toleransen med de höga kostnaderna naturligtvis också att göra med militära intressen och Frankrikes (och dess presidenters) behov av att positionera sig på världsarenan.

Varför svenska pengar skulle kastas in i detta svarta hål är mera svårbegripligt. Särskilt som det finns en stor potential av billig effektivisering som ger mera jobb, skapar nya affärsmöjligheter och stärker energibalansen så att andra jobb tryggas.

På lördag, den 28 mars, har proklamerats “Earth Hour” mellan 20.30 och 21.30. Alla uppmanas släcka ljus och ägna en stund åt att fundera och diskutera hur vi använder energi. Kanske prata om hur mycket vi använder - vad som är nödvändigt - vad man kan göra de andra 8759 timmarna av året.

En symbolhandling - javisst! Som så många andra i vårt liv och som kan behövas för att tänka efter. Kyrkorna är fulla på första advent - är alla där verkligen troende? Många tar en extra promenad och sjunger Internationalen den 1 Maj - är alla verkligen revolutionärer? Det är tradition säger ni! Javisst, men också symbolhandlingar som markerar att vi bryr oss om vissa saker.

Stockholms stad har i många år gett blanka tusan i alla sådana manifestationer för miljön. Bilfri dag är ett exempel, Earth Hour är ett annat. Miljöborgarr&ar