Nu är det helg!

image
—————————
Till den 11 januari (om inget spännande händer dessförinnan)

“We must accept finite disappointment, but we must never lose infinite hope.”

Orden kommer från Martin Luther King och passar bra för att begrunda vad som hände och inte hände i Köpenhamn på COP15. Och framför allt vad vi skall göra nu.

Besvikelsen är stor och berättigad i ljuset problemets allvar. Men nu om någonsin gäller det gamla militära uttrycket att gilla läget.
- Kapten vi är omringade!
- Bra, då gör vi så här!

Det viktigaste är nog att inse vårt eget ansvar och våra egna möjligheter. I debatten klandras Kina och Indien för att ha svikit. Det kanske de har men vi behöver något begrunda det faktum att det är vi (I-länder) som hellre än gärna köper vad de producerar billigt och till priset av stora koldioxidutsläpp. Fortsatt handel är nödvändig för både dem och oss, men klimatkonsekvenserna av vår egen konsumtionsfixering bör begrundas. Vi kan inte klandra U-länder vare sig för att de vill ha “samma standard” som vi eller att de producerar för att vi skall hålla vår “standard”.

COP 15 har definitivt haft det goda med sig att dem allmänna medvetenheten om både behovet och om möjligheterna ökat. Och eftersom vi vet att det ligger en massa outnyttjade effektiviseringsmöjligheter för fäfot i våra egna hem och arbetsplatser kan vi räkna med ökad respons från köpare av “effektivisering” men säkert också av förnybar energi, även i mikroskala. EffektiviseringsFöretagen står gärna till tjänst.

Det naturligtvis också bra att (många av) världsledarna fixerat sig till 2-gradersmålet och faktiskt erkänner sitt eget nationella ansvar även om de sedan inte klarar av att åstadkomma ett kollektivt beslut. Vi kommer säkert att se nya initiativ till hur framtida möten skall arrangeras, men vi kommer också att se initiativ till hur man skall skapa institutioner för ledning (governance). Sydkorea har redan kommit upp med ett som avser hur man skall hjälpa länder att formulera (och sjösätta?) nationella planer. “Deployment” (se t.ex. IEA DSM Annual Report sid 8ff) i stor skala kommer att bli viktigt. Ett område där IEA och deras olika teknikgrupper kan spela en stor roll så att teknikspridning och -utveckling sker i global samverkan.

Kanske vi inte borde blivit så förvånade om vi betänker hur olika länderna uttryckt sina ambitioner och med vilka basår de använder. Länder som vill dölja att deras politik egentligen leder till ökade utsläpp (berättigat eller ej) använder gärna “intensitetsmål”. Med sådana kan man bevisa nära nog vad som helst. Indien och Kina har höga ambitioner i det avseendet, men egentligen är det ingen förändring jämfört med vad som redan händer där (se figur nedan). EU och några andra använder 1990 som basår. USA använder 2005 och kan därmed i bästa fall nå den nivå där de låg 1990. 

 

 

image

Styrning-Ledning.

När dimman och krutröken skingras efter Köpenhamnsmötet är det vi märker tydligast vårt behov av det som på engelska kallas “governance”, d.v.s. styrning och ledning. Vid COP 15 lär det ha funnits en sorts tävling om vem som skulle bli klimathjälte och rädda mötet. Det blev ingen succé och resultatet är ett tunt dokument.

Men detta illustrerar också att det är inte nödvändigtvis är ledare (=starka personer) utan ledarskap (i samverkan) och institutioner (för att utöva ledarskapet) som saknas oss. Vid Lunds Universitet har man sammanställt en översikt och idéskiss av problemområdet kallad “Governance for a low-carbon society”.

Den visar dels att vi kan komma mycket långt med bättre teknik och att det både är attraktivt och lönsamt att slå in på denna alternativa väg. Men riktigt intressant blir det när de tar upp 9 nyckelområden på slutet och diskuterar hur man skall klara omställningen. Det finns inga självklara svar men många uppslag. Men punkterna är intressanta också eftersom de indikerar att ledning inte bara är en fråga för överheten! Vi har själva en roll att spela, som medverkande!

Områdena handlar om:
1. Att skapa en attraktiv framtidsbild av ett “kolsnålt” samhälle.
2. Super-smarta nät för att hantera en utbredd småskalig kraftproduktion. Berör också frågor om ekonomiska intressen och reglering.
3. Statens roll som norm-givare, trend-sättare, inspiratör, supporter, etc.
4. Kunskap och lärande som resurs och process för att vidga engagemanget
5. Organisatoriska former för aktivt deltagande. Vi är inte bara marknadsaktörer utan aktiva deltagare.
6. Innovationsutveckling och kunskapsspridning. Sätt fart på “lärkurvorna”!
7. Balanaserad utveckling och användning av biobränslen så att inte utvecklingen sker på bekostnad av andra angelägna samhällsfunktioner.
8. institutioner som ansvarar för genomförande så att målen inte blir känsliga för kortsiktiga opinionssvängningar.
9. Starkare enegegemang från företag som ledare och exempel

Då kanske man kan få en övergång från dagens system till ett långsiktigt uthålligt (se bild).

image

Ett rum fullt av ledare men utan ledarskap?

Lite märkligt är det att tränade ledare inte ens kan lägga ut en “rökridå” som skulle antyda att de hade läget under kontroll och att COP 15 i Köpenhamn åtminstone skulle vara ett steg framåt. Om än aldrig så litet. Istället tycks det ha utvecklats till vad man kallar “a circle of blame” där alla skyller på varandra - laget runt. U-ländernas krav på att Kyoto-avtalet inte skall upphöra borde varit lätt som en plätt att hantera. Att prolongera tills det att ett nytt avtal är i hamn. Varför var det så svårt att komma fram till?

Storbritanniens miljöminister Ed Miliband, säger att det hela börjar likna en fars och att folk kommer att bli rasande om man inte kan uppnå något resultat. Men det kan lika gärna bli till ökade klyftor när ledarna kommer hem igen och säger att “Vi kämpade för er att ni skulle slippa betala. Det var de andra som inte ville!”.

Så låt oss då ta saken i egna händer. Vi vet ju att det finns stora möjligheter till effektivisering. Lönsamt och omfattande. Låt oss genomföra det i en vardaglig och ordnad revolution utan att fråga de ledare som ändå inte kan leda!

image
———-
PS Den FN-analys som läckt ut och som sammanfattar “löftesläget” den 15 december indikerar en CO2-koncentration på 550 ppm. Att jämföras med IEAs WEO på 450 ppm som “möjlig” och den av miljörörelsen önskade på högst 350 ppm för att klara 2 graders-målet.

Babels torn, en lök eller ett isberg?

Det är praktiskt taget ogörligt att försöka ens gissa vad som kan komma ut ur COP 15 i Köpenhamn. Språkförbistringen är monumental, man arbetar i olika lager och kretsar, och det som syns är bara en liten del av det som verkligen sker. Därav metaforerna i rubriken. Det finns några länkar där man har lite mer initierad information, men även där är språket ofta med hänvisningar till detaljer i överenskommelser och förslag som gör det svårt att följa med.

Om man däremot vill ha en bra visuell bild över sakläget kan man kolla CNNs interaktiva diagram. En bild säger mer än 1000 ord, men ett interaktivt diagram multiplicerar den relationen mångfalt!

EASE en möjlighet?

I USA finns sedan lång tid en organisation kallad Alliance to Save Energy. Den är intressant eftersom den spänner över alla partigränser i kongress och senat och engagerar industrin i stor utsträckning som aktörer för effektivare energianvändning.

Ny ryktas det att man vill bilda något liknande i Europa, kallat EASE, och det vore intressant eftersom energi- och klimatfrågan inte är helt igenom en partiangelägenhet.

Har Du sett Malmö har Du sett världen!

Treehugger meddelar i sin senaste bulletin att Canadas största solcellsanläggning just är klar. En takanläggning på 165 kW.

Född i Malmö kan jag bara säga: “Å va’ e’ de’ me’ de’ då?”. “Di har en minst li’a stor, å li’a ny po Sege Park!”. Invigd igår måndag.

So va’ ska’ man ti’ Canada forr? Har Du sitt Malmö har Du sitt varlden!

Hur mycket får man för vems pengar?

Länge har man hävdat att cap-and trade-system, som det Europeiska ETS,  är det bästa sättet att uppnå reduktioner i utsläppen. Det är utan tvekan ett bra sätt att låta utsläppare sinsemellan finna den billigaste lösningen, men det är inte ett sätt att minska utsläppen. Ty det är den tillåtna mängden (kvoten - locket (cap)) som påverkar prisnivån. Exakt vad priset blir är dock osäkert och beror på hur aktiva utsläpparna är att minska sina kostnader, jfr bild nedan. Alternativet är att bestämma priset för utsläppen genom t.ex en skatt men då är det inte helt klart hur stor volymen blir, jfr bilden.

The Economist förefaller nu att föredra skattemodellen, men hävdar också att stödet till förnybar energi i EU är alltför omfattande och “förstör” prissignalerna. Deras attityd är ett uttryck för en förhoppning att marknaden genom att vara blind också är ofelbar om den bara får en prissignal. Då kommer den nya tekniken med automatik. Därmed anknyter de också till diskussionen om att vara “efficient eller effective” och som förs kring frågan om certifikat eller inmatninsgtariffer och som också i grunden handlar om ett kvotsystem eller ett prissystem.

Utvärderingar visar att inmatningstarifferna (alltså prissystemet) verkar emellertid vara det som både är effektivt ifråga om kostnader och volym.

Det kanske är så att båda systemen är bra och användbara men för olika ändamål och vi olika tidpunkter? Eller kanske att de rentav går att kombinera? Vore inte en auktionering av utsläppsrätterna en sådan hybrid?

image

En osymmetrisk klimatdebatt (och medias roll)

I klimatdebatten, sådan den speglas i media, får man intrycket att slaget står mellan dem som anser att mänsklig aktivitet har en roll för klimatförändringen och dem som anser att den inte spelar någon roll. Men vid närmare betraktande så är polariseringen inte av det slaget.

De som hävdar att vi människor påverkar klimatet gör det med en bedömning av osäkerheter. Ingen vet med säkerhet hur mycket, när och på vilket sätt, se bilden nedan. De som hävdar motsatsen gör det oftast (inte alla) med säkerhet att det inte finns något samband mellan mänsklig aktivitet och klimatförändringarna. Det blir alltså som en debatt mellan dem som säger att huset kan komma att brinna, och tar en försäkring, och dem som hävdar att det aldrig kommer att brinna någonsin. Media känner sig manade att balansera debatten med en röst från varje sida och missar därför ofta (inte alltid) distinktionen mellan osäkerhet och tvärsäkerhet.

En annan distinktion som försvinner är i “gradexercisen” är att de grader vi talar om är medeltemperatur. Över jordens hela yta kommer det att finnas stora variationer. Det framgår av IPCCs material och i olika konsekvensbedömningar. Somliga kommer inte att märka något alls, andra rentav en upplevd förbättring, t.ex. varmare och torrare, men de flesta en stor försämring.

Och för att ytterligare addera till osäkerheten så är konsekvenserna av klimatförändringen mångfacetterade. Det handlar inte bara enstaka förändringar utan om omfattande förändringar på flera olika förhållanden som sätter gränser för hur vi kan leva vidare på jorden. Om vad naturen tillåter som Wijkman-Rockström påpekat nyligen.

Det är förståeligt och nödvändigt att media förenklar och förkortar, men sjutton vet om “balanseringen” som den hanteras i medievärlden tjänar något syfte utom för rubriksättarna. Det borde snarare handla om just osäkerheterna i sig?

image

Klimathotet består

Holland har kanske större anledning än andra länder i Europa att kritiskt granska klimatrapporteringen. De har gjort det i en uppdatering av IPCCs material från 2007 och som de rapporterar i en kort och snabbläst sammanställning. Kontentan är att IPCCs bedömningar, med alla sina förbehåll om osäkerheter, består.

I en bild, se nedan, illustrerar de också tydligt varför 2 grader är så kritiskt. Men, som Wijkman-Rockström påpekar i sin skrift , redan den gränsen är farlig att lita på.

image

Hacka mera lök!

?Varje gång jag kommer till Sverige och slår på tv:n, står någon jävel där och hackar lök.? sade Herman Lindqust för några år sedan. Och sedan dessa har det bara blivit mera av den sorten i alla media.

Men det borde ändå hackas mera lök! Och mindre kött. Det tycker t.ex. ex-Beatlen Paul McCartney som lanserar köttfria måndagar som en klimatåtgärd.

Här har faktiskt Svenska Livsmedelsverket dragit ett strå till stacken genom att göra en enkel och intressant faktasammanställning om olika måltidsval som underlag för EUs arbete. Men visst skulle det hjälpa om åtminstone någon av TV-kockarna lagade GOD vegetarisk mat, gärna indisk, istället för att trakassera sin omgivning eller servera i solnedgångar.

Naturskyddsföreningen har på en av sina sidor en snygg modell där rätter och recept ser just så läckra ut som de bör.

Vad som borde hända i Köpenhamn

Ett globalt kontrakt mellan I-länder och U-länder bör finnas med i en nystart i Köpenhamn. Det föreslår Anders Wijkman och Johan Rockström i en på alla sätt laddad skrift med titeln “Vi kan inte förhandla med naturen”. En av deras utgångspunkter är att det finns ny teknik för förnybar energi som inom kort kommer att vara konkurrenskraftig. Det är sant och har faktiskt framgått i IEAs material men har inte lyfts fram ordentligt, se figur nedan.

Det är alltså kritiskt att få till stånd en hög takt i volymsökningen genom aktiva åtgärder för “deployment”, (marknadsuppbyggnad), gärna i nischmarknader där det kan vara särskilt motiverat till följd av speciella förhållanden ifråga om betalningsvilja och/eller att konventionell teknik inte är tillgänglig.

Ett utmärkt exempel på hur både I-länder och U-länder kan ha nytta av varandra finns i det projekt som heter “Lighting Africa”. Dess grundidé är att människor som idag inte har tillgång till el skall kunna få bra belysning genom kombination av solceller, batterier och lågenergilampor (främst LED). Men detta innebär också att volymerna för både PV och LED ökar vilket I-länderna också får nytta av. “Deployment is local but learning is global” som Clas-Otto Wene, som fått IEA att fokusera på fenomenet tekniklärande, säger.

Det finns säkert flera sådana teknikområden där I-länderna skulle kunna motiveras, inte bara av självbevarelsedrift utan även med ekonomiskt egenintresse, att medverka i en teknikutveckling av det slag som figuren nedan visar.

image
Figur: Hur marknadens lärande påverkar konkurrenskraften för olika sorters krafttillförsel.
LR är teknikens “Learning Rate”, d.v.s. hur mycket kostnaden sjunker för varje fördubbling av marknaden
Etablerad teknik har redan stor volym och därmed svårare att fördubblas och därtill ofta låg “Learning Rate”. Kärnkraft t.ex.

Det räcker - och blir över

Kan världen klara sina energibehov med enbart förnybar energi? Ja säger några och nej säger andra. En som säger tydligt ja och menar att det t.o.m. räcker med enbart vatten, vind och sol är Mark Z. Jacobson i en artikel i Scientific Americans senaste nummer, (se figur 1 nedan). Han skisserar en omfattande utbyggnad redan till 2030, men noterar också att starka intressen verkar emot.

Skulle man sedan lägga till bioenergi på tillgångssidan kan man studera en rapport från SLU om den globala potentialen, (se figur 2 nedan). Och svaret tycks bli - JA, det räcker och blir över!

Och då har vi ändå inte räknat in effektiviseringen ännu, (se figur 3 nedan).
——————————————-

PS. Mark Jacobson är ett rött skynke för dem som föredrar kärnkraft och en omfattande diatrib finns därför, men argumenten verkar inte vara avgörande på något sätt. De utgår huvudsakligen från kostnader och tillgänglighet, men bortser helt från marknadens läreffekter och utveckling av nätfunktioner. Å andra sidan har Jacobson använt denna kunskap implicit.

image
Figur 1: Möjlig utveckling för vatten-, vind- och solkraft. Källa: Scientific American nov 2009.
———————————
image
Figur 2: Möjligt utnyttjande av bioenergi. Källa. SLU Global Potential of Sustainable Biomass for Energy.
————————————
image
Figur 3: Andel av koldioxidminskningen 2030 från respektive ?källa?. IEA WEO 2009, Excerpt.

Europas klimatförlust 650 miljarder per år.

En studie av konsekvenserna av klimatförndringen säger att Europa som helhet förlorar upp till 650 miljarder per år, enbart räknat i pengar. Man har tittat på jordbrukets avkastning, turismen och på översvämningsrisker.

De nordiska länderna bedöms t.o.m. tjäna på klimatförändringarna och då mest inom jordbruket. Men även i östersjöområdet finns förluster i kustområdena, se bild nedan.

image

Från Atom-Saulus till Förnybarhets-Paulus?

“Mr Kärnkraft blir EU-kommissionär” skriver Euractiv i en artikel om Günther Oettinger, d.v.s. den tyske politiker från Baden Würtenberg som nominerats till ny kommissionär efter Andris Piebalgs.

Oettingers politiska motståndare, de gröna, i hemstaten pekar på att han dock har uttalat sig mera politiskt korrekt genom att säga sig vilja ha mer energisparande, mera effektivisering och mera förnybar energi, men att han i praktiken inte gjort mycket åt dessa frågor. Ytterligare andra är mera tydliga med att påpeka Oettingers nära relation till hemstatens eget kraftföretag, EnBW, och deras kärnkraftsengagemang.

En annan röst från de gröna uttalar sig för Euractiv som rubriken säger. Låt oss först se om Oettinger är beredd till omvändelse från Atom-Saulus till Förnybarhets-Paulus. Det blir vi kanske varse i parlamentets utfrågning i januari. Det är först när han godkänns där som han blir kommissionär. I den förra kommissionen föll den nominerade Ungerske kandidaten igenom efter utfrågningarna.

IEAs roadmap för vind

Årets version av IEAs s.k roadmap (utvecklingskarta) för vindenergi har förbättrats betydligt jämfört med tidigare. Särskilt genom att man börjat knyta ihop hur olika aktörer kan verka och samverka. Deras scenariebedömning erbjuder dock inte mycket nytt utan baseras på att vindkraften fortsätter att tillväxa snabbt med snabbt sjunkande kostnader som följd. Tyvärr redovisar man inte sina underlagsdata ordentligt, men det verkar som om de justerat ned den s.k lärhastigheten, d.v.s. snabbheten i kostnadsförbättringen.

De räknar med att Kina och Europa fortsatt kommer att vara de stora marknaderna (se bild nedan). Deras bedömning av off-shore verkar dock vara i underkant och utvecklas långsammare än vad man skulle förvänta när man läser vad de i övrigt skriver om just den tekniken.

image

Kommer myndigheterna att bromsa effektiviseringen?

Informationsteknologin kommer att kunna betyda mycket för möjligheterna att effektivisera våra byggnader och vår energianvändning. Det visas i t.ex. två studier från EU (se nedan).

Men kan det bli så att myndigheterna i all välmening bromsar upp den utvecklingen? Det varnar Eurelectric, energiföretagens Europeiska samarbetsorganisation, för.

Nu vore det lätt att säga att de talar i egen sak, men faktum är att de pekar på ett principiellt viktigt problem. Regleringsmyndigheterna är satta att se till att de naturliga monopolen inte tar ut oskäliga kostnader av sina kunder. Men detta förutsätter ofta att tekniken i allt väsentligt är stabil och inte förändras. Vad händer när en ny (dyrare) teknik, med “smarta nät” introduceras, och som innebär att kunderna kan spara kostnader? Det kan innebära att myndigheten håller tillbaka framtidsinriktade investeringar vars kostnader inte kan täckas. De ser vad man förlorar på karusellen men inte vad man kan tjäna in på gungorna. De måste vidga sitt systemperspektiv (jfr bild nedan).

Se:
* ICT for a Low Carbon Economy Smart Electricity Distribution Networks
* ICT for a Low Carbon Economy Smart Buildings

image

Att vara bÀttre Àr inte tillrÀckligt bra!

Det Ă€r lĂ€tt att bli sjĂ€lvgod nĂ€r man ser vad som hĂ€nder i USA. “Är de inte kloka? Det Ă€r tur att vi tar energi- och klimatfrĂ„gorna pĂ„ allvar hĂ€r hos oss!” Men gör vi det? Är det inte snarare sĂ„ att vi bara kĂ€nner oss bĂ€ttre nĂ€r vi jĂ€mför med TrumpgĂ€nget- men att vara bĂ€ttre Ă€r inte att vara bra!

IEAs och IRENAs nya rapport “Perspectives for the Energy Transition - Investment Needs for a Low-Carbon Energy System” Ă€r tydlig - Nu handlar det om tunga lyft. Alla resurser mĂ„ste utnyttjas fullt ut! BĂ„de effektvisering och förnybar energi i kombination. Inte den ena eller den andra utan BÅDA! Som i figuren nedan som IEA DSM-Programme anvĂ€nder.

Men EUs vinterpaket med dess revision av byggnadsreglerna sĂ€ger annorlunda. DĂ€r har nĂ„got ljushuvud kommit fram till att om man i byggnader anvĂ€nder förnybar energi sĂ„ behöver man inte effektvisera! Även om kĂ„ken lĂ€cker som ett sĂ„ll! Det rimmar inte alls med IEA och IRENA nĂ€r de sĂ€ger “A deep transformation of the way we produce and use energy would need to occur to achieve the 66% 2°C Scenario. By 2050…. the entire existing building stock would have been retrofitted, and the CO2 intensity of the industrial sector would be 80% lower than today.”

Och de attityder som vi visar upp hĂ€r hemma Ă€r lika bekymmersamma. PĂ„ Energimyndighetens seminarium hĂ€romdagen sĂ„ luftade representanter för Svenskt NĂ€ringsliv sin Ă„terkommande stĂ„ndpunkt att “det behövs inget tak för energianvĂ€ndningen, det rĂ€cker med att vi blir bĂ€ttre (effektivare) i förhĂ„llande till BNP”. Visst! Om vi bara hade oss sjĂ€lva att ta hĂ€nsyn till men resten av vĂ€rlden dĂ„? MĂ„nga av de lĂ€nder som vi har att konkurrera med i de vĂ€xande ekonomierna kommer att bygga sin produktion med den allra mest resurssnĂ„la tekniken eftersom de börjar frĂ„n scratch. Hur skall vi dĂ„ kunna konkurrera med dem nĂ€r vi bara blivit bĂ€ttre men de har blivit BRA (=BÄST)?

Läs mer

Månadsindelade arkiv