Kvällstidningarna har nu några veckor plågat oss med braskande rubriker om hur vi skall välja smart för våra pensioner. Fjärde AP-fonden gör just ett smart val. De väljer bort att satsa på företag som skadar klimatet och föredrar sådana vars verksamhet är gynnsam för framtiden.

Och de motiverar med att de gamla slenterianmässiga placeringarna i företag med klimatskadliga produkter och verksamhet är riskabla. De har noterat den risk för koldioxidbubbla som bland andra Nicholas Stern visat på.

Blir nästa steg de gröna obligationer som Svante Axelssson dragit en lans för? Skall vi damma av den gamla devisen “Gärna medalj men först rejäl pension” och lägga till “...och trygg miljö”?

Baksmällans viktigaste kännetecken är ruelse och ånger (vilket de flesta av oss vet?)! Är det månne baksmällan som gör att Europas miljöministrar veckan efter beslutet om målsättningar för 2030 tuffar till sig när det gäller 2020 och gör ett upprop för en grönare strategi?

Gian Luca Galletti, Italy’s environment minister, said: “[The agreement] paves the way for Europe to take a leading role on climate challenges. Our goal is a fair and ambitious global agreement, which would make all countries of the world responsible for a crucial issue for the future of the planet, setting out a model of socially and environmentally sustainable development

Visst! Om ni vill se det så. Vi skall inte hindra er - tvärtom! Se bara upp med hur vissa tolkar ordet “fair”.

I Washington Post undrar man varför (och vilket slags) människor skaffar solcellsanläggningar? Är det därför att de är rika, klimatmedvetna, har liberal (enligt amerikanskt synsätt) politisk åskådning? Nej - det är därför att grannarna har det!

The installation of one additional solar photovoltaic rooftop project within the past six months in a given area increased the average number of installations within a half mile radius by .44, or almost one half.

Så för oss som jobbar med effektvisering är frågan helt enkelt - Hur tusan skall vi få den att synas? Är det dags för “home parties”?

Konjunkturiunstitutet envisas med att bara se på klimatfrågan med det ena ögat. Sätt bara ett utsläppsmål och hoppas sedan att “marknaden” löser allt till det bästa.

Man kommer osökt att tänka på den Brittiske matematikern George E. P. Box som sade att alla modeller är fel men några av dem är användbara. KI har i det här fallet valt en av de modeller som inte är användbar.

Lyckligtvis får de mothugg av andra forskare som ser att komplexiteten i samhället och i själva kärnfrågan fordrar ett mera utvecklat synsätt. De skriver:

Det är inte möjligt att analysera klimatfrågan utifrån förenklade ekonomiska modeller på det sätt som Konjunkturinstitutet gör och som inte tar hänsyn till samhällets komplexitet. För att lyckas med målet att nå nettonollutsläpp av växthusgaser krävs en mer realistisk bild, baserad på kunskap från flera discipliner, av hur samhällsutveckling och samhällsstyrning går till.

Efter förra veckans duckande i EU kan man dels hoppas på att våra politiker slutar lyssna på KI och dels tar sig samman för att finna nya scener att agera på för att driva klimatfrågan vidare, till exempel i Norden. Det borde man göra av strikt egoistiska skäl! Både effektvisering och förnybar energi kan ge dem som tar initaitivet konkurrensfördelar i industriutvecklingen. Men det kommer nog att ta tid innan KI upptäckt detta

I fotboll handlar det om att både ha koll på det som ligger nära (bollen) och det som kommer att hända på planen (med- och motspelares position och rörelser), det kallas “split vision”. Kolla Zlatan om ni undrar!

Dagens Industri har slagit upp en artikel av Eija-Riita Korhola med titeln ”Kyotoavtalet har inte minskat utsläppen” och som utgår från en avhandling på vilken hon skall disputera om några veckor. Hon menar att Europas industriproduktion bara har flyttat till länder med högre intensitet i utsläppen (kol per BNP) och att de därmed ökat i stället för att minska. Det kallas ibland för kol-läckage. Det kan bli intressant att se hur hon lyckas   isolera just Kyotoavtalets påverkan från alla andra händelser som vi haft i världsekonomin. Men man kan säga att hon håller blicken fäst på det som är nära - bollen.

Några som kollar vad som händer på planen är European Climate Foundation som i en rapport gjord av Ernst and Young tittat på möjligheterna för den industri som just avser att minska intensiteten i Europa, refererat av Miljöaktuellt. Rapporten varnar för ett annat läckage, nämligen att andra delar av världen utvecklar den teknik som vi behöver för att bekämpa utsläppen här!

Is Europe making the necessary investments to develop the industry? Or could there be potential “investment leakage”, whereby the EU would be failing to mobilize the necessary investments for developing its low-carbon industries, while other economic regions would be making such investments?

En som inte tror på Korholas läckage men oroas av investeringsläckaget är förre tyske miljöministern Trittin som varnar för att vi förlorar jobb i Europa.

Låt oss anta att det ligger något i vad Korhola säger. Åtminstone på kort sikt. Vad skall vi då göra? Hon antyder att det är bara dumt att gå före andra länder. Men vi vet ju att de andra regioner som idag har högre utsläpp också utvecklar den modernare tekniken. Då kanske de både snor produktionen på kort sikt och på lång sikt eftersom vi stannat upp och står och glor på bollen.

Split vision också i klimatpolitiken - tack!

Därför är det en plågsam upplevelse att se den svenska EU-nämndens diskussioner om EUs klimatmål där man tycks ha kommit fram till att 50-40-30 är för tufft men att man kan acceptera 40(+10)-27-(kanske)30. Allt detta för att undvika att landa på 40-27-30 som den avgående kommissionen rekommenderar och där den nya antas föredrar 40-27-(minst) 30.

Nej vi skall inte gå in på vad de olika siffrorna står för. Bara konstatera att:
1. Alla är överens om att kraftfulla åtgärder behövs för att klara klimatet - Bara inte nu utan senare
2. Påståenden som gjordes i nämnden om att höga mål är för kostsamma är (låt oss vara snälla) dåligt underbyggda.
3. Höga mål för effektvisering och förnybar energi är tvärtom bra för ekonomin. Det är lönsamt och skapar nya jobb. Nej - det är ingen partsinlaga från miljörörelsen utan det är fakta som tillhandahållits av OECD/IEA i flera av deras publikationer. (Se t.ex. WEO 2012, “Capturing the Multiple Benefits of Energy Efficiency”, “Energy Efficiency Market report” (http://www.iea.org)

Därför borde inte klimatmålens sifferexercis vara partipolitik. Klimatet förhandlar inte! Det som nu inträffar är bara att politikerna säljer ut både klimatet och vår industriella utveckling.

Den tilltänkte kommissionären, Maroš Šefčovič, med ansvar för den europeiska “Energiunionen” klarade sitt förhör i parlamentet och hävdade att han har en vision för vad denna union skall vara. Riktigt vari denna vision består är oklart eftersom det som återges mest ser ut som en samling av våra vanligatse honnörsord på området:

....ensure energy supply security and solidarity among the member states, integrate national energy markets, reduce European energy demand, decarbonise the energy mix and increase investments in to research and innovations.

Det kan ju inte uteslutas att han får ihop något med mera substans när han får hålla på ett tag. Förhöret visar annars att en stor del av hans udd är riktad mot beroendet av rysk gas men att han inser att förnybar energi och effektvisering spelar en roll. Eljest lär han också ha dragit en lans för CCS, det vill säga konsten att gömma koldioxid i marken.

Han kanske annars kan få lite inspiration av en liten skrift från Ecofys och som handlar just om hur man kan öka oberoendet (se bild nedan) och minska koldioxidutsläppen men där CCS inte nämns med ett ord.

Den nya regeringens satsningar på energieffektvisering kommer trillande som legobitar.

En miljard till skolans arbetsmiljö vilket inkluderar effektivisering.

Tvåhundra miljoner, som så småningom skall niofaldigas, till miljonprogrammet. Vi får väl se om det trillar ner mera och om bitarna passar ihop till ett helt legobygge.

För det behövs en samlad vision om resultatet skall bli något annat än de vanliga välmenande lappverken. Europas organisation för allmännyttiga bostadsföretag (Housing Europe) har gjort ett utspel till stöd för en rejäl satsning på klimatområdet där byggnadernas energianvändning är en grundbult. Där heter det bland annat:

Urgent improvement of the building renovation supply chain and promotion of business models which are effective and affordable;

Vi får väl se om en sådan mera komplett syn på energiomställningen finns bakom de svenska legobitarna.

I staten New York har man tagit ett initiativ till en total översyn över hur elbranschen skall fungera för effektivare användning och mera förnybar energi. Det kallas Reforming the Energy Vision (REV) och är ett initiativ för att:

...reform New York State’s energy industry and regulatory practices. This initiative will lead to regulatory changes that promote more efficient use of energy, deeper penetration of renewable energy resources such as wind and solar, wider deployment of “distributed” energy resources, such as micro grids, on-site power supplies, and storage. It will also promote greater use of advanced energy management products to enhance demand elasticity and efficiencies. These changes, in turn, will empower customers by allowing them more choice in how they mange and consume electric energy.

Några tidiga skisser tyder på att man fokuserar på vad energin skall åstadkomma (service/tjänst/nytta) och släpper perspektivet kilowattimmar.

Skall bli kul att se hur det utvecklas. Som det heter i sången om New York (staden) “if you can make it there you can make it anywhere”

Inför veckans möte i Europeiska rådet som kommer att bland annat handla om klimatfrågor kan vi konstatera att Sverige inte längre är sämst i klassen. Nu kommer det nog inte att vara till stor nytta eftersom det finns gott om andra bakåtsträvare så målsättningarna i Europa som helhet kommer att bli mycket modesta.

Junckers tillträdande kommission visade god vilja inledningsvis genom att chefen själv önskade att effektviseringsmålet skulle vara “minst 30% och bindande”, men sedan har ju en hel del hänt med de tillträdande kommissionärerna. Slovenerna krånglade till det genom att nominera en person som föll igenom och istället för att ersätta henne med sin superstar som tidigare varit miljölkommissionär kom man upp med ett nytt oskrivet blad och istället gick budet över till Maros sefcovic från Slovakien att vara vice ordförande och ansvarig för “Energy Union”.

Han kanske är en trevlig prick men har också ett grundmurat rykte som vindflöjel vilket i Slovakiska sammanhang bland annat innebär kärnkraftentusiast. Så vi får antingen hoppas att han forsätter att följa vinden (chefen) eller att Timmermans som är förste reserv efter Juncker och numera också ansvarig för uthållighetsfrågor är den som bestämmer.

50-40-30 lyder den nya regeringens formel för utsläppsminskningar. förnybar energi och effektivisering respektive. Allt räknat i % till 2030. Bättre än den förra regeringens fullständiga förlamning i alla fall.

Sedan kan vi alltid önska både mer och snabbare, men rörelse är bättre än stillastående. Nu har vi någonstans att börja.

Renewable energy is the first recipient of state aid lyder en rubrik i Euractiv där man återger innehållet i en rapport från Ecofys gjord för EU-kommissionen. Det här låter ju allvarligt! Då kanske det är rätt att ge statsstöd åt Brittisk kärnkraft också? Eller?

The report finds that the largest amounts of current public support in 2012 went to renewables, in particular to solar (€14.7bn) and onshore wind (€10.1bn), followed by biomass (€8.3bn) and hydropower (€5.2bn). Among conventional power generation technologies, coal received the largest amount in current subsidies in 2012, with €10.1bn, followed by nuclear (€7 bn) and natural gas (about € 5.2 bn).

Rapportens har emellertid en allvarlig brist i att den inte skiljer på stöd som är befogat och “slentrianstöd”, och alldeles särskilt inte på stöd och investering trots att den gör åtskillnad på tre olika historiska grunder för stöd i energisammanhang. Nu kallas rapporten också för interimistisk så det går säkert att få ordning på det hela.

Ett stöd till gryende teknik att utnyttja förnybar energi kan vara högst befogat och legitimt när denna teknik, till följd av stödet, kan utvecklas och bli konkurrenskraftig i framtiden. Då är det en investering eftersom den ger avkastning när den mognat, en process som beskrivs relativt utförligt här också vad avser dess konsekvens för olika energislag under rubriken “Getting the right mix”.

Stöd kan alltså motiveras både med hänsyn till teknikens kvalitet att minska koldioxidutsläpp och dess mognadsgrad (volym). Ecofys rapport skulle bli mycket bättre om man tog upp även dessa aspekter.

Sedan finns ytterligare ett resonemang i rapporten som är dunkelt. Man räknar in stöd till energianvändning vilket verkar vara stöd till att till exempel byta från ett system som ger mycket koldioxidutsläpp till ett annat som ger lägre. Även här kan det finnas godtagbara motiv av de slag som nämnts ovan

Se mera om hur olika slag av tillförsel kan komma att utvecklas kostnadsmässigt och med hänsyn till deras mognad baserat på IEAs rapport från 2008.

Siffrorna står som spön i backen när det gäller Storbritanniens kärnkraftsbygge i Hinkley point. De som argumenterar för vill visa dess stora betydelse för landets energiförsörjning (sägs motsvara 7%). Men det man inte visar lika tydligt är vad det kommer att kosta. Eller är det bara så att vi alla har lite svårt att fatta vad några miljarder för några gigawatt egentligen betyder?

Financial Times hävdar i en artikel att anläggningen kommer att kosta 24,5 miljarder pund vilket redan är 50% mer än vad man redovisade när man hos EU ansökte om tillstånd för Brittiska staten att stödja bygget för ett år sedan.

De båda reaktorerna skall bli tillsammans 3,2 GW vilket gör att anläggningen kommer att kosta över 12000 USD/kW vilket är nära 3 gånger mer än vad IEA räknat med i en tidigare utgåva av ETP (Energy Technolgy Perspectives).

Det verkar klart att det blir dyrt - mycket dyrt - och att det kostar mer ju längre tiden går. För vem är det värt ett sådant pris?

Kanske! Jean Tirole har skrivit en del om hur man reglerar bland annat elmarknaderna men också om klimatförhandlingar och uthållig utveckling. Och när hans skriver känns det svårt att säga emot. 

Men skämt åsido så kan det finnas anledning att kolla några av hans arbeten som handlar om just elmarknader (https://ideas.repec.org/e/pti33.html) där flera av dem går att ladda ned gratis. Några av dem kan ha särskilt intresse för dem som funderar över laststyrning (demand response) och smarta nät där man ibland har helt överdrivna förväntningar på kundens vilja att vara “smart”. Det kanske räcker med att Nobelpristagarna är det.

Ryktet visade sig vara sant när EU-kommissionen beslutade att säga ja till kärnanläggningen Hinkley Point i Storbritannien. Visserligen har Österrike sagt att man är berett att överklaga hos EU-domstolen men det kommer att ta tid och utgången är oviss.

Det sägs att Britterna byggt upp sitt fall kring att kunna visa att stödet som garanterar att anläggningsägaren får ett garanterat elpris under lång tid inte strider mot reglerna för statsstöd även om det innebär att elkunderna får betala för mycket. Det påminner lite om de där filmerna som har som tema att skurken går fri trots att han är skyldig men att det inte går att bevisa i domstol.

Hela situationen är märklig och man anar att det precis som i det finska fallet med Pyhäjoki finns andra och strikt politiska skäl bakom det hela. För affärsmässigt är det i vart fall inte. Detta berörs också i Financial Times där man påminner om att de två andra reaktorerna av samma slag som byggs i Europa (Olkiluoto och Flammanville) båda dras med överkostnader och förseningar. De gör därför bedömningen:

The nuclear energy industry as a whole is a loser as things stand. With the prices of oil, coal and natural gas falling, nuclear has a limited future if this is the best price point the industry can offer. The deal carries the air of being the last hurrah of an old order within which energy deals were done on the assumption of ever-rising prices.

Hade bedömaren också tagit med effektivare energianvändning och förnybar energi så hade hans utsaga blivit ännu mera sann, att det är kärnindustrins sista hurrarop. Åtminstone till dess att någon annan lyckats krysta fram ett politiskt motiv för att ge statsstöd åt en gammaldags teknik. Det finns ju några svenska kandidater!?

IEA bekräftar nu med sin andra marknadsrapport för effektvisering sin tidigare utsaga om att energieffektvisering är den viktigaste komponenten för ett uthålligt energisystem (Energy Efficiiency is the First Fuel). I sin presentation sade IEA-chefen till och med “the invisible powerhouse”:

“Energy efficiency is the invisible powerhouse in IEA countries and beyond, working behind the scenes to improve our energy security, lower our energy bills and move us closer to reaching our climate goals,”....“Energy efficiency is moving from a niche interest to an established market segment with increasing interest from institutional lenders and investors,”

I analysen har man tittat närmare på 18 länder och sett på hur de har utvecklats i de tre delarna Aktivitet, Struktur och Effektivitet (Intensitet), se bild nedan. En modell som användes och utvecklade av Lee Schipper en gång i tiden.

I figuren ser man att Sverige utvecklats i rätt riktning vad avser Struktur och Intensitet och har därmed kunna kompensera för ökningen i Aktivitet. Vore man Finländare skulle man dock ha anledning att vara orolig för att Effektiviteten går åt fel håll och känna osäkerhet på vad Strukturkomponenten innebär. Det kan vara företagsnedläggelser. I vilket fall är inte ökad kärnkraft lösningen. Lyssna hellre på IEAs ledning.

Sedan tidigare visste vi att Miguel Arias Cañete som föreslagits till att vara kombinerad kommissionär för energi och klimat hängde löst i parlamentsförhören, men nu verkar det som om även Alenka Bratušek som föreslagits till vice ordförande och “team-leader” med ansvar för “The energy union” ligger risigt till. Sett i ljuset av att man kommer att sätta tummen ned för Ungerns kandidat kommer Juncker troligen att behöva omfördela både poster och ansvarsområden. Något som vi förhoppningsvis kommer att få klarhet redan i veckan när förhören slutförts och utvärderats.

Förhören, om än betydelsefulla och i grunden sakliga, blir dock i vissa stycken onödigt grälsjuka när vissa delegater öppet visar att de inte är intresserade av att höra svaren utan bara vill lufta sin redan bestämda mening. Frågor om vilka aktier Canetes svåger har och vilka sånger Bratusek sjungit på fester känns mera som uppslag till kvällstidningsartiklar än sådant som man dryftar i EU-parlamentet. Att Bratusek var dåligt förberedd inger dock oro. European Voice spekulerar i två möjligheter att ersätta henne, Slovaken Maroš Šefčovič eller en återkomst av Slovenen Janez Potočnik. Den senare avgående kommissionär för miljö och en person med en klar bild av vad situationen kräver.

Äntligen!

Känner man sig frestad att säga när nu en tillämpning som så klockrent leder till effektvisering får Nobelpriset. Därmed får vi också svaret på den brännande frågan “Hur många nobelpristagare behövs det för att byta en glödlampa?” Och svaret är - 3.

Men det är bara början. Det bör såvitt man begriper följas av ett pris i ekonomi när man också kommer på hur effektvisering skall bli var mans egendom genom nya affärsmodeller. Ett tips till kandidat.

Som bekant har EUs konsekvensanalys av olika nivåer för målsättningen när det gäller energieffektvisering visat att höga mål ger positiva effekter inte minst för sysselsättningen i Europa.

Nu börjar man titta på vad det betyder i lokala tillämpningar och det rapporteras i The Guardian att för Storbritannien handlar det om tiotusentals nya jobb, ungefär en tredubbling om man siktar mot 40% istället för 30%.

Nog är väl den nya svenska regeringen nyfiken på hur mycket det skulle betyda här? Tips: Några tiotusental ligger inom räckhåll även här.

De orden kan snart göras till permanent textremsa på TV när man intervjuar någon politiker i dessa dagar. Märkligast är dock när orden kommer från kärnkraftförespråkare eftersom den inte uppfyller vare sig kravet på billigt eller säkert.

Vi vet emellertid att effektvisering OCH förnybart ger billig energi och låga energikostnader. Vad vissa debattörer vill sätta ifråga är dock “säker” och ni har hört till leda det (något enfaldiga) påståendet att man inte får någon (vind-)energi när det inte blåser eller (sol-)energi när det är mörkt. Hur trivial denna observation än är lokalt så är den meningslös när vi talar om ett energi-SYSTEM med många inmatningspunkter och geografisk utbredning samt med utjämningsmöjligheter från t.ex. vattenmagasin.

De arbeten som publiceras från bland annat IEA i deras ETP 2014 visar hur tekniken utvecklas just för att ge avbrottsfri leverans även med stort inslag av variabla resurser.

Ytterligare kunskapsljus i ämnet kommer att spridas på ett webinar måndagen den 6 oktober klockan 16-17 där ämnet är: “Managing Variability, Uncertainty and Flexibility in Power Grids with High Penetration of Renewables”. Föreläsare på detta webinarium är Lawrence Jones som många i Sverige känner redan bland annat eftersom han har sin utbildning från KTH i Stockholm.

Lyssna gärna på utsändningen och kom sedan och lyssna på Lawrence livs levande den 21 November 13-15 i Stockholm när 100% Förnybart arrangerar ett seminarium. Skriv in det i almanackan!

Det är IEA som publicerar de mest spännande och hoppingivande rapporterna om energiframtiden, nu senast Energy Technology Perspectives (ETP) 2014 (sammanfattningen här) med tillhörande specialstudier om möjligheterna att använda solenergi, både solceller (PV) och koncentrerande solfångare (CSP eller STE) för termisk utvinning. Det är bra att IEA tar den rollen både eftersom de har tillgång till massiva utredningsresurser och ännu mer därför att deras trovärdighet i politiska kretsar är hög. Det är medlemsländerna som betalar.

I den presentation som gavs när man släppte rapporten visas till exempel bilden nedan där förnybar energi tagit över helt i de båda scenarier som syftar till att uppnå 2-gradersmålet till 2050. I ett av dem når man nära 80% globalt! Det finns dessutom särskilda färdplaner för just soltekniska lösningar. Framtiden verkar möjlig!

Vi har anledning att tro att tidigare regeringar (oavsett kulör) haft svårt att hantera frågan om energieffektviseringens konsekvenser för statsbudgeten. Vi antar att tjänstemän på finansdepartementet och vissa av myndigheterna haft svårt att se de positiva effekterna och mest sett effektvisering som en extra börda som man endast undantagsvis kan ta på sig.

Vi vill därför varmt rekommendera läsning av IEAs senaste rapport “Capturing the multiple benefits of energy efficiency”, särskilt kapitel 3 som handlar om inverkan på “Public Budget”. För att underlätta läsningen återger vi deras viktigaste resultat här:

■■ By providing a more rigorous means of quantifying and monetising benefits that affect public expenditures and revenues, the multiple benefits approach corrects the misperception that energy efficiency programmes fall exclusively on the cost side of public budgets.
■■ Investment in energy efficiency holds potential to deliver additional tax revenue, provide higher returns on investment, and lower the costs of unemployment and social Welfare programmes.
■■ Application of energy efficiency within the public sector itself delivers substantial cost savings through lower energy consumption, by expanding markets for energy efficient goods and services, and by reducing the fiscal drain of energy subsidies. Along with increased tax Revenues from greater spending by the general public, lower public health spending and reduced investment in energy infrastructure, these effects can offset any lost revenues from energy excise duty and carbon taxes.
■■ A comprehensive benefit-cost analysis (BCA) for public budgets requires separate estimations of the cost reductions and changes to revenues; several existing modelling methods can be used to integrate these two elements into a final tally.
■■ At present, data are lacking for the positive impacts of energy efficiency in the public sector; as a result, policy impact assessments risk being incomplete and biased against energy efficiency programmes.
■■ A recent study of macroeconomic impacts from energy efficiency renovation of public Buildings in the European Union showed that an annual investment of USD 56 billion through 2020 could create 760 000 jobs each year, delivering a net annual improvement to public budgets of between USD 41 billion and USD 56 billion. When broader benefits were taken into account, the figures more than doubled (USD 91 billion to USD 174 billon).

Den här veckan börjar utfrågningarna av EU’s nya beättning av kommissionärer. Den 1 oktober klockan 18-21 är det den föreslagne spanjoren Miguel Arias Cañete som skall ha både klimat och energi på sitt bord och den 6 oktober Alenka Bratušek från Slovenien som skall vara vice-ordförande samt teamleader för “Energy Union”.

Det kan bli spännande och det har hänt att kandidaterna snubblar på mållinjen men även om de inte gör det så kommer säkert en del av deras svar att avslöja i vilken riktning de tänker gå. Mr Cañete kan också få vissa svårigheter på grund av sitt engagemang med fossilbranschen.

Förhören i EU-parlamentet sänds direkt http://www.elections2014.eu/en/new-commission.