Konjunkturinstitutet kör sin gamla favorit i repris i sin senaste rapport: “Mål för energieffektivisering gör klimatpolitiken dyrare “. Det är lika fel som tidigare och dessutom lite förvånande eftersom de själva redovisar gryende insikter om hur marknader faktiskt fungerar. Man kan läsa på sidan 6-7:

.....det kan finnas flera anledningar till varför vi använder för mycket energi i ett samhällsekonomiskt perspektiv. Dessa utgörs exempelvis av att:
1. Energipriserna inte reflekterar alla samhällsekonomiska kostnader
2. Hushåll och företag saknar information om åtgärder/besparingspotentialer
3. Hushåll och företag hindras, eller inte uppmuntras till, att vidta åtgärder på grund av regelverk och incitamentsstrukturer
4. Transaktionskostnaderna är onödigt höga
5. Individer rationaliserar och förenklar sitt beslutsfattande på grund av be-gränsad kognitiv kapacitet vilket kan slå mot energieffektivisering.

Lik förb—-t fortsätter man att låtsas som om aktörerna på marknaderna enbart styrda av priser (som korrigeras av någon överjordisk insikt hos våra styrande) fattar helt korrekta beslut som leder till “optimala” lösningar. Är det inte dags att släppa söndagsskolans föreställningar snart? Nu när man ändå har gläntat lite på dörren mot verkligheten!

Var lugn för att energifrågan kommer att dryftas i Almedalen och reflekteras i media. De väl timade rapporterna från “tunga institutioner” de gångna veckorna kommer att följas upp i (sannolikt) höga tonlägen.

Men det kommer att erbjudas “motgift” i Visby. 100% Förnybart anordnar två seminarier på torsdagen 3 juli med början vid 2-tiden.

Förnybarhetsrådet tar en hel dag i anspråk onsdagen den 2 juli med början 9.30.

Båda evenemangen kommer att följas upp med rapporteringar på websidor och i twitter.

EnergiEffektviseringsFöretagen har gjort en “fusklapp” för att de medverkande i debatterna skall ha fakta och konsekvenser av energieffektivisering (det första bränslet enligt IEA). Så att detta skall kunna tränga fram i det väntade flödet av diskussioner om olika sätt att tillföra energi.

Och väldigt lägligt har det också kommit ett inlägg om effektvisering i SvDs lilla energikampanj denna vecka.

Så misströsta inte - det finns alternativ!

Insikten om att våra vanligaste ekonomisk resonemang är otillräckliga tycks epidemisk. Nu presenterar Världsbanken en rapport där man gjort mera ingående studier av vilka olika förhållanden som påverkas vid en förändring och har enligt SvD kommit upp med en enkel handlingsplan:

1. Identifiera alla ekonomiska, sociala och miljöfördelar ett projekt har.
2. Välj den rätta modellen för att beräkna vad fördelarna är värda.
3. Identifiera vilka ekonomiska verktyg som passar bäst för att nå målet och vilka konsekvenser för den övriga ekonomin dessa har.
4. Mät vilka fördelar som uppnåddes när projektet genomförts och presentera det på ett relevant sätt för de grupper som berörs.

Det handlar alltså inte längre enbart om att kalkylera “allt annat lika” (ceteris paribus) utan att “allt ändras som skall ändras” (mutatis mutandis).

Resultaten blir också spännande (se exempel nedan) där inte enbart energi- och klimatförhållanden visas utan även till exempel påverkan på jordbruket. Och allt talar för effektivare energianvändning!

Nicholas Stern och en kollega Simon Dietz varnar för att de ekonomiska modeller vi har är otillräckliga och att vår syn på vad klimatförändringarna verkligen för med sig i kostnader är för naiva. Konsekvenserna kan bli värre och komma snabbare än vad vi tror när vi tittar i de vanliga kristallkulorna. Deras papper föreligger i en arbetsversion där man varnar:

There is a problem in using the language of benefit-cost analysis, if it is interpreted in its common and narrow, marginal, fairly undynamic way, and where risk is also treated narrowly. Climate-change policy raises major questions of the strategic management of potentially immense risks and where different paths will have different endogenous learning and discovery.

IPCCs arbetsgrupp 3 antydde dock detta när de presenterade sin rapport nyligen och sade att kostnaderna för att undvika klimatkatastrofer var mycket låg men också att kostnaderna var svåra att bedöma. Ekonomen Joan Robinson lär ha sagt att forskningens kapital består av summan av alla ännu icke vederlagda teorier och nu visar Stern och Dietz på ett område där vi måste komma vidare. Det finns några teorier kvar att slakta.

Det känns så mycket mera nödvändigt efter att ha tagit del av de gångna veckornas alster från olika svenska intressentgrupper. Några av dem uttrycker sin djupa tro på behovet av effektvisering men bara så länge det innebär att de får använda mer energi. När man ser på hur de försöker underbygga sin argumentation är det tunt och tanken på att en kommande svensk energikommission skulle byggas upp kring dessa närsynta betraktelser är tung att bära.

.....bättre miljö, högre ekonomisk aktivitet, lägre kostnader, minskad import av fossilbränslen och högre säkerhet visar EUs egen konsekvensanalys. Ja det antyddes redan tidigare men nu håller man på med en uppdatering och visar ännu tydligare att högre ambition för energieffektvisering har många fördelar. Detta framgår av en rapport i vardande men som läckt ut. Man kan ju undra vad den svenska regeringen väntar sig utöver detta när de envist avstår från att sälla sig till kören av insiktsfulla politiker inom EU. Hur mycket bättre kan det bli?

I EUs arbetsdokument har man ökat målsättningen för effektvisering från 25% (EE25) till 40% (EE40) 2030. Man har låtit andelen förnybar energi förbli på nivån 27% men man får med automatik en ytterligare begränsning av växthusgaserna till 45%.

Det är också intressant att se att sysselsättningen ökar i de flesta sektorer även några av de som i Sverige är mest högljudda för att “slippa” effektvisera mer än ett minimum, se bild nedan!

Vad är det då för “drakoniska” åtgärder som behövs? Man modellerar med en ökning av renoveringstakten i byggnadsbeståndet, en minskad diskonteringsränta (vilket motsvarar att man närmar sig LCC-kalkylens krav), ökad acceptans av bästa tillgängliga teknik (BAT) samt teknikupphandlingar för att förbättra tekniken, ökad fjärrvärme, minskade överföringsförluster, samt förbättringar av fordonstekniken. Inte helt olikt de krav som fördes fram i studien från IVA men där man var mycket mera återhållsam vad gäller genomslaget.

EUs modelleringar är med säkerhet mera utvecklat än de svenska. Så varför inte ta chansen till en bättre framtid, ekonomi och sysselsättning när det dessutom finns (en viss) samstämmighet om åtgärderna och när det är gratis?

I spåren av de fyra utredningar som serverats senaste veckorna kommer den oundvikliga frågan - Vem kan man lita på? Vem räknar mest rätt när man jämför vad olika energiframtider kostar? Är det någon som talar i egen sak, är det någon som vrider fakta i någon önskad riktning?

Svaret är troligen att det gör alla. Några gör det av egenintresse och vill hävda att deras lösning är mest fördelaktig därför att det egna bankkontot mår bättre av det. Några gör det av försiktighet (feghet?). Man vet vad man har men inte vad man får. Man tar det säkra (=kända) före det okända. Några gör det av idealitet och väljer något som känns rätt även om det inte är säkert beprövat och bevisat att det fungerar.

Av dessa skäl är det sista att föredra. Många av de tekniska problem som finns går att lösa i takt med att produkterna utvecklas. Det mesta av den teknik som omger oss och känns vardaglig är resultatet av utvecklingsprocesser. Processer som sällan startats vare sig av egenintresse eller feghet utan istället av nyfikenhet.

Men när vi nu får ett antal påståenden om vilka energislag som är billigast kan vi dels fundera över vad som driver urvalet av jämförelser och indata MEN inte glömma att de räknar i olika “valuta”. Vissa av förslagen medför importberoende och vissa har kostnader som inte redovisas i form av bränsle- och avfallshantering. Ibland i tiotusentals generationer framåt. När det finns poster av det slaget kommer jämförelsen alltid att halta. För Ukraina till exempel har den billiga gasen fört med sig ett importberoende där “valutan” inte är pengar utan nationens självbestämmande.

Så frågan om vem som räknar bäst är fel ställd. Frågan är: “Vad innehåller kalkylen?”

Och om vi undrar vem som ändå räknar bäst så är det sannolikt de som representerar investerarna. De vill inte i onödan förlora pengar och de är inte överdrivet förtjusta i till exempel kärnkraft. Vare sig Lazard eller Citigroup.

Häromdagen gjordes en framställning till EU-kommissionen i ett gemensamt brev från bland annat Danmark och Tyskland, brevet återges i sin helhet nedan. Ministrar från flera EU-länder påpekar att energieffektivisering måste utgöra kärnan i EU-politiken och vill ha ett bindande mål för detta.

Sverige har erbjudits att delta i denna framställning men avstått. Vad är det som Sverige vet men de andra inte fattar? Det kan väl aldrig vara så att regeringen i sin helhet blivit så impade av Konjunkturinstitutets “analys”? Säg att det inte är så! Snälla!

———————————————-
President of the European Commission José Manuel Barroso
European Commission
1049 Bruxelles/Brussel
BELGIQUE/BELGIË

Commissioner Günther Oettinger
European Commission
1049 Bruxelles/Brussel
BELGIQUE/BELGIË

Commissioner Connie Hedegaard
European Commission
1049 Bruxelles/Brussel
BELGIQUE/BELGIË

17 June 2014

Call for a proposal on a binding energy efficiency target for 2030 in light of the forthcoming EED-review in July 2014

Dear President of the European Commission Barroso,
Dear Commissioner Oettinger,
Dear Commissioner Hedegaard,

The signatories of this letter look forward to the forthcoming review of the progress towards the 2020 en-ergy efficiency target. The current situation in the Ukraine emphasises the importance of reducing depend-ence on imported oil and natural gas. Reduction of energy consumption through energy efficiency is the most robust and cost effective means of increasing energy security and reducing emissions of greenhouse gases, and there is still a considerable economic potential for energy efficiency improvements in most are-as. The European emission trading scheme (ETS) is currently only able to provide incentives in the electricity and parts of the industry sector, while other sectors like transport, buildings, trade, services and private households are not addressed by the EU ETS. Hence, there is a need for a new energy efficiency policy and target. Therefore, the signatories of this letter share the conviction that the forthcoming review of the pro-gress towards the 2020 energy efficiency target should present a proposal for a binding target for energy efficiency in 2030. With this letter we wish to emphasise why energy efficiency must be at the core of the EU’s climate and energy policy for the period up to 2030 and beyond in a common framework that also includes an ambitious and deliverable greenhouse gas and EU-wide renewables target and facilitates in-creased interconnection capacity.

First, the EU target of a 20 percent energy saving by 2020 must be met. If necessary to reach the 2020 tar-get, we should speed up and aim for an ambitious implementation of existing directives and measures, as well as making better use of funding and support schemes to promote energy savings.

Second, the forthcoming review of the progress towards the 2020 energy efficiency target should present a proposal for a binding target for energy efficiency in 2030. A target is essential to highlight the importance of energy efficiency, and a strong political commitment is crucial to secure the necessary policies and measures, including financing at the EU level and at the national level.

We urge the Commission to come forward with such a proposal in July 2014 before the summer break and in due time to be considered by the European Council in October. The proposal should reflect a modelling of the scenarios from the Commission’s Impact Assessment accompanying the 2030 package, as well as the European Parliament’s proposal for an energy efficiency target. This will provide Member States with a solid and necessary foundation for defining their final position on the basis of which a decision can be taken on the EU’s energy efficiency policy for 2030.

A target for increased energy efficiency in 2030 should be ambitious and support the long-term transfor-mation of the energy system which is needed to reach the EU target of an 80-95 percent reduction of green-house gas emissions by 2050. Also, a target must secure an absolute reduction of energy consump-tion compared to a reference projection as used for the 2020 energy efficiency target. This is crucial to achieve the necessary reduction of greenhouse gas emissions in a cost effective manner and to ensure a high security of energy supply.

Finally, and if necessary to achieve the 2020 target, the review should also present new, common EU poli-cies and instruments for energy efficiency in areas where they can contribute to better and more economic solutions than national instruments.

For all the above reasons, the signatories of this letter share the conviction that an ambitious policy for energy efficiency in the period up to 2030 will strengthen European competitiveness and lead to more jobs and growth. Therefore, the forthcoming review of the progress towards the 2020 energy efficiency target should present a proposal for a binding target for energy efficiency in 2030 in July 2014. We cannot afford to miss this opportunity.

Yours sincerely,

Mr. Melchior Wathelet, Secretary of State for Environment, Energy, and Mobility, BELGIUM
Mr. Rasmus Helveg Petersen, Minister for Climate, Energy, and Building, DENMARK
Mr. Sigmar Gabriel, Federal Minister for Economic Affairs, and Energy, GERMANY
Dr. Barbara Hendricks, Federal Minister for the Environment, Nature Conservation, and Nuclear Safety, GERMANY
Mr. Ioannis Maniatis, Minister for Environment, Energy, and Climate Change, GREECE
Mr. Pat Rabbitte, Minister for Communications, Energy, and Natural Resources, IRELAND
Mr. Étienne Schneider, Deputy Prime Minister, Minister for the Economy, LUXEMBOURG
Ms. Carole Dieschbourg, Minister for the Environment, LUXEMBOURG

Det känns som om vi i början av den här månaden fått ett uruppförande av symfonin med de fyra pukslagen. Ett verk som är väl avstämt och väl komponerat och som har en klar idé men som tyvärr är alldeles för konventionellt både till sin avsikt och sitt genomförande. Det saknar i allt väsentligt den spänst och det nytänkande som skulle kunnat göra det banbrytande och nyskapande.

1. Den första satsen hade en spännande inledning “50% effektivare energianvändning” men den tvärdog när det visade sig att pukslaget missade totalt och blev ökande energianvändning.

2. Andra satsen var som sig bör ett andante. Långsammare, mera eftertänksamt, men med samma tema. Det utvecklas dock något till en fråga om hur det skall gå för svensk industri när den, som man utgår från, både är effektiv (per definition) och behöver mer energi. Marknaden är nästan perfekt men behöver lite småjusteringar. Pukslaget blir dovt och hotande.

3. Temat följs upp i tredje satsen som är brett anlagd och tillbakablickande samtidigt som den har en rörelse framåt. Den är rak i sin retoriska ansats “Sveriges framtid elbehov - Hur mycket elkraft behövs?”, men dissonanserna skär igenom.

Det svenska elsystemet har varit en stark konkurrensfördel för Sverige genom att erbjuda konkurrenskraftiga elpriser, säker tillgång på el och låga klimatutsläpp. - Vi bör värna det som är Sveriges konkurrensfördelar.

De nya konkurrensfördelarna ligger ju snarare i utnyttjande av effektvisering och andra förnybara resurser än enbart de gamla. Mot slutet blir det bara upprepningar om och om igen av utslitna teman och saknaden efter den gamla kärnkrafttiden lyser bjärt igenom. Pukslaget låter som ett eko ur det förflutna.

4. Den fjärde och avslutande satsen har tempo Agitato (Upprört) och verkar ha tillägget Furioso. Redan titeln är alldeles för lång “Ny baskraft till konkurrenskraftiga priser - En rapport om huvudalternativen för ny produktionskapacitet av baskraft i det svenska elsystemet”. Det visar sig något överraskande att huvudalternativen bara är två nämligen ny kärnkraft och/eller gas. Visserligen erkänner man att kärnkraften har problem som t.ex. att avfallet måste kunna förvaras säkert i minst 100000 år men det sägs kort och drunknar i ett resonemang om tillståndsprocesser. Pukslaget i den här satsen är så kraftig att trumskinnet spricker.

Sammanfattningsvis är det ett ambitiöst verk som upphovsmännen måste känna sig berättigat stolta över att ha fått ihop till en helhet. Säkert kommer vi att höra det spelas ytterligare några gånger åtminstone fram tills dess att en ny regering bildats. Men sannolikt kommer alla efteråt att vara hjärtlig trötta på det och förhoppningsvis kommer det att förvisas till partiturens gravkammare.

När den första förvåningen lagt sig av informationen att 50% effektvisering resulterar i ökad energianvändning enligt inledningskapitlet i IVAs senaste skrift, med titeln 50 procent effektivare energianvändning 2050, blir man avgjort gladare av de följande avsnitten.

I dessa diskuterar man orsakerna till att lönsam effektivisering inte blir av och att man behöver utveckla nya affärsmodeller. Båda bra, viktigt och intressant! Man skriver att det handlar: ”..inte primärt om teknik, utan om organisation, ansvarsfördelning, incitament, attityd, beteende och ledarskap.” Bra!

Analysen hämmas dock lite av att kunden väsentligen antas vara en rationell varelse som bara skall förses med de rätta argumenten. Det hade blivit bättre om kundens djupare skäl för att anamma effektviseringsåtgärder och vilka de kan vara hade tagits med. Det som vi i effektviseringsbranschen kallar UBR (Unique Buying Reason) och NEB (Neon-Energy Benefits). Och om “kommunikationstrappan” till rationalitet (figur 7) hade kompletterats med Catherine Cooremans beskrivningar av hur man gör en effektiviseringsåtgärd strategisk.

Men det finns intressant material att bygga vidare på. Det som handlar om affärsmodellerna har också behandlats lite mera av IVA i en särskild delarapport. Det finns några mycket intressanta förslag när det gäller hur effektiviseringsmarknaden kan utvecklas vilket VVS-Forum fiskat upp:
• Skattelättnader för företag som genomför energieffektiviseringar.
• Nya energieffektiva produkter och tjänster ska uppmuntras genom innovationsupphandlingar. (Teknikupphandlingar har funnits länge men kan utnyttjas mer)
• Inrättandet av en energikreditnämnd, ett verktyg för riskhantering i samverkansprojekt.

Men efter att ha läst detta så tätnar egentligen mysteriet. Varför stannar man vid en modell som innebär ökad energianvändning och torgför detta som en gigantisk förbättring till 50% effektvisering när man uppenbarligen har tänkt mycket djupare på vissa delområden? För dessa 50% under 38 år (vid en årlig intensitetsförbättring på 1,8%) är bara en ökning från 40% (vid årligt 1,4%). Just dessa procentsatser är dessutom lite slumpmässiga och beror på valet av tidsperiod man valt för sin analys. Varför skulle de kommande 38 åren vara lika med de senaste?

Förslag till IVA, spänn bågen igen, men stränga om den först!

Det är inte utan en vissa förväntan som man öppnar IVAs senaste skrift med titeln 50 procent effektivare energianvändning 2050. När alt kommer omkring så har ju Fraunhofer ju visat att man kan minska energianvändningen med 50% till 2050 utan att minska i produktion eller välfärd. IEA har visat på enorma LÖNSAMMA potentialer som ligger för fäfot. EU har gjort det och IPCC har visat att det är effektvisering som minskar vår användning (AKA slöseri), men ändå tillåter tillväxt, som kan rädda klimatet.

Så varför skulle inte Svenska Ingenjörsvetenskapsakademin kunna? Femtio procent! Det är rejäla grejor! Men inte omöjliga och framförallt måste vi våga tänka större. Vi måste ju på något sätt kunna göra effektvisering till massmarknad och vardagsvara: Sikta mot stjärnorna så når vi åtminstone trädtopparna!

Så man slår upp en kopp kaffe sätter sig bekvämt och börjar läsa. Med stigande oro. Det finns små brasklappar här och där. ”...lägre energiintensitet är inte alltid synonymt med ökad energieffektivitet. Om den lägre energiintensiteten nås till priset av en alltför stor användning av andra resurser så handlar det inte om effektivisering utan om slöseri med resurser. Den ”goda” energieffektiviseringen är därför den som är lönsam…... vid priser som reflekterar relevanta kostnader, inklusive miljökostnader, för de resurser som används för att åstadkomma den lägre energiintensiteten.” Jo det förstås men det stadiet i resonemang har vi väl passerat för några decennier sedan? Åtminstone i effektviseringsbranschen. Man börjar ana vartåt det lutar och ställer för säkerhets skull ned kaffet igen.

Så kommer det på sidan 12 (se bild nedan)! Femtio procent - jajamensann! Varken mer eller mindre! Femtio procent lägre energiintensitet (Kronor per BNP). Och eftersom BNP ökar mer än intensiteten minskar så ökar energianvändningen totalt sett. Tack för det. Det blir nog inte trädtopparna vi når heller, men en rejäl titt på rotsystemet får tydligen duga!

PS BNP antas öka med 2% per år. Under de senaste 38 åren har energiintensiteten minskat 1,4% per år. Om den minskningstakten istället antas till 1,8% per år blir den totala intensitetsändringen till år 2050 just 50%.

Tänk vad det slumpar sig! Igår kom rapporten om svenska energimarknader från regeringen och där utredaren oroar sig för industrins tillgång på energi i framtiden. Förnybar energi hotar lönsamheten i konventionella anläggningar och energieffektvisering är en liten marginell plutt. Så vad kan man behöva istället?

Svaret kommer dagen efter från Svenskt Näringsliv i en rapport om Sveriges framtida elbehov och samtidigt från Skogsindustrin där man vill ha ny baskraft till konkurrenskraftiga priser.

Svenskt näringsliv säger att; “Denna rapport visar att Sverige bör planera för ökat elbehov”. SKGS förtydligar att huvudalternativen är ny kärnkraft eller gaskraft. Båda rapporterna tycker att energieffektvisering är JÄTTEBRA men den kan i bästa fall bara balansera energibehovet till att vara konstant.

När man skummar igenom de här rapporterna kommer man att lite fundera över hur det ser ut i andra länder. Kan svensk industri fortsätta att baseras på riklig energitillgång och på förhoppningar att ny produktion skall vara billig? Hur gör Kina? Kan vi konkurrera med toppeffektiv produktion i andra länder om vi inte har toppeffektiv produktion själva?

Men framförallt tänker man på vilken slump det är att alla dessa tre rapporter kommit just nu före Almedalen och när det är valår! Som det kan bli! Kommer det mera?

Regeringen har som underlag till Långtidsutredningen låtit ta fram en studie av de svenska energimarknaderna. Eller åtminstone den ena sidan nämligen tillförsel. Användningssidan (och därmed möjligheterna till effektvisering finns inte berörd annat än i förbigående eftersom det är utbudet - tillförsen som står i fokus. Man nämner dock EUs strävanden efter effektvisering och kommer fram till att:

Under vissa, inte helt osannolika, omständigheter kan efterfrågan vara konstant eller till och med fallande.

Förslagen bekymrar sig mest om den förnybara energins ställning på marknaden vilket författaren själv tar upp i en debattartikel i Svenska Dagbladet. Där framgår att utredaren i stort sett anser att marknaden fungerar väl men:

Det finns också ett långsiktigt problem som beror på att investeringar i vindkraft och annan förnybar el förutsätter subventioner. Det kan ta lång tid innan till exempel en fortsatt teknisk utveckling har gjort förnybar el marknadsmässigt bärkraftig och i värsta fall måste stödsystemen permanentas för att de politiska målen om andelen förnybar el ska kunna nås.

Men om det nu är så att just förekomsten av dessa resurser innebär en press på priserna som IEA visar i sin skrift “Summing up the Parts” (sidorna 44 och 45), så kanske det är värt priset?

Och på tal om IEA. De gör numera marknadsrapporter som innefattar användning och effektviseringen. De gör det både eftersom de anser att effektvisering är “The first Fuel” och därför att marknaden för sin funktion består av båda delarna, “supply and demand”. Åtgärder på den ena sidan påverkar den andra. Annars blir det ensidigt.

Reinier de Graaf är en holländsk arkitekt som nyligen skrev i Euractiv om behovet av ett energisystem baserat på förnybara resurser och framför allt skrev han om vilka krafter som måste sättas i rörelse för att nå dithän.

Han bör ha vissa insikter i ämnet eftersom han bland annat tittat på hur olika slags framtidsförutsägelser slår in eller misslyckas. Han har hållit en mycket intressant föreläsning om framtiden i backspegeln och visat på hur förutsägelserna skiljer sig åt beroende på av vem de görs. Utgångspunkten är att “fackmännen” på olika områden är bäst skickade på att uttala sig om sina egna domäner. Men resultaten överraskar!

Underlaget han arbetar med är bland annat en stor databas med olika förutsägelser varav några är från området effektivare energianvändning.

Detta kan vara värt att fundera över innan man tar itu med Boverkets utredning om skärpta energihushållningskrav där några “fackmän” för sjuttioelfte gången har satt sig med ambitionen att räkna ut den optimala framtiden. Bara nu inte framtiden hittar på några hyss!

När G7-ledarna träffas och bedyrar att effektivare energianvändning är JÄTTEVIKTIGT - igen! Det står så i deras kommuniké (punkt 6) som hänvisar till deras ställningstagande från ett möte i Rom en månad tidigare. Där sade de:

Energy efficiency needs to be further addressed by proactive policies in industry, in all kinds of power generation, transport, and the building and household sectors, through cooperation to deploy energy efficient technologies and the development of necessary, including financial, capabilities. We support the removal of barriers that limit the diffusion of energy efficient technologies by means of enhanced cooperation with international organizations and international fora.

Visst skulle man vilja vara imponerad när världens mäktigaste män (och kvinna) säger det så tydligt. Visst! Om man nu inte hade hört det förut. Från varje möte där de har strålat samman sedan minst ett decennium. För det är det gamla vanliga tugget om “förstärkta” (enhanced) åtgärder och om marknadshinder som skall tas bort. Ja tack gärna! Men problemet är större än så. Det handlar om att konceptet effektivisering inte går att jämställa med energitillförsel. Det är mycket mera komplext.

Något som IEA har förstått och visat i ett antal publikationer:
* WEO 2012, där man skisserar en handlingsplan
* WEIO 2014 (se också citat nedan), där man visar att effektvisering inte behandlas som ett affärsalternativ
* Spreading the net, där man visar att det finns stora plusposter som aldrig tas med i effektviseringskalkylen
* Summing up the parts, där man visar hur delarna fogas samman till en helhet
* Energy Efficiency Market report, där man bland annat visar hur traditionell energitillförsel subventioneras, m.fl.

Hur akut läget är visar IEAs pressmeddelande till World Energy Investment Outlook 2014 med orden:

The investment path traced in the report falls well short of reaching climate stabilisation goals, as today’s policies and market signals are not strong enough to switch investment to low-carbon sources and energy efficiency at the necessary scale and speed: a breakthrough at the Paris UN climate conference in 2015 is vital to open up a different investment landscape. Some $53 trillion in cumulative investment in energy supply and in energy efficiency is required by 2035 to get the world onto a 2 °C emissions path

Då kan vi inte låtsas som att det är lite småplock med traditionella lösningar som löser problemet.

Och kära G7 om ni fixar det här så kan ni ju vid nästa möte prata om något annat i stället!? Någon bra film ni sett eller bra restaurang som ni varit på!?

IEA ger ut en specialupplaga av World Energy Outlook 2014 och som handlar om var energiinvesteringarna görs. Den visar vad vi redan befarar nämligen att pengarna inte går i rätt riktning. Redan 2012 visade man från IEA investeringar i effektvisering i sig var lönsamma och att det borde vara en “no-brainer” att sätta pengarna där. Men tyvärr!

I bild 1 nedan ser man att dessa investeringar borde 8-faldigas till 2035 och i bild 2 att det betalar tillbaka sig själv. I texten säger man att en satsning på 5500 Miljarder dollar ger 6500 miljarder tillbaka till 2035 och att det därefter ger ytterligare vinst.

I ett faktablad om effektiviseringsanalysen förklarar man hur det fungerar med att:

Energy efficiency currently lacks the attractiveness of investment in clean energy supply, such as renewables, reflecting different policy frameworks and a set of specific barriers, including small transaction sizes and verification and measurement issues. In contrast to traditional energy-supply investment, energy efficiency investments offer expectations of future cost savings rather than an asset generating a specific cash flow.

Annorlunda uttryckt - det finns ett systemfel hos dem som bedömer investeringar: De kan inte bedöma kostnadsbesparingar eftersom de är tränade att bedöma utbyggnadsinvesteringar. Även om nu svenska Konjunkturinstitutet tror annorlunda. 

BILD 1
—————————————

BILD 2

Vi har just sett i en valrörelse att klimatfrågor och jämställdhet spelar en viktig roll för människor. Kanske är det så att vi fått titta in i framtiden och att det är de yngre generationerna som fällt avgörandet.

Därför känns det konstigt att se att TCO, som tagit en stor roll ifråga om just miljöfrågor tycks abdikera från en ledande roll de haft i decennier.

TCO-märkningen har haft ett stort inflytande på utformningen av bildskärmar och därför både på arbetsmiljö och energi. På många håll i världen har man inte en susning om vad TCO är men man skulle inte drömma om att avstå från TCO-märket.

Kanske de som bestämmer på TCO skulle göra en snabbenkät bland medlemmar och väljare?

Det kanske inte är klimatförnekarna som är problemet? Det kanske är alla vi andra? Vi som accepterar att klimatproblemen är verkliga men som inte kan komma oss för att göra något radikalt åt dem? Vi “smygfönekare” (stealth deniers)!

En rapport från RSA (Royal Society for the encouragement of Arts, Manufactures and Commerce) i Storbritannien hävdar att ungefär 2/3 av befolkningen genom sina förhållningssätt är bromsklossarna. Emotionellt (“Jag hyser ingen oro”), Personligt (“Det är inte mina aktiviteter som skapar problem”) och Praktiskt (“Det finns ingenting jag kan göra”).

I deras undersökning består den övriga tredjedelen till största del av rena förnekare och till någon del av sådana som konsekvent lever som de lär. Den första gruppen är det inte lönt att spilla krut på och den andra är föredömen men för få för att det skall räcka till. Enligt RSA behöver vi några människor som ändrar sig på ett sådant sätt att regeringar ändrar sig och då på ett sådant sätt att marknaderna ändrar sig.

Författaren till rapporten räknar i en artikel upp sju komponenter (Science, Law, Money, Technology, Democracy, Culture, Behaviour) i ett förändringsprogram. Och i en annan artikel försöker man beskriva hur man kan “rama in och presentera” (frame) åtgärder för oss som brottas med frågan om vad vi skall göra.

Värt att fundera mera över - även om det gör ont!

Den traditionella energiindustrin har riktat många klagomål över det som de kallar bidrag (subsidier) till förnybar energi. För just utbyggnaden av förnybar energi har lett till minskade priser på marknaden vilket kommer konsumenterna till godo. Se bild 1 nedan som avser den Tyska marknaden 2013 med effekter som också belagts i andra studier och även noterats i Sverige. Hur mekanismen fungerar visas i bild 2 nedan som tagits ur en rapport från Elforsk.

Nu drabbar lägre priser också dem som orsakat dem nämligen de som tillhandahåller den förnybara energin vilka dock har kunnat trösta sig i någon omfattning med de stöd som de fått genom inmatningstarifferna. Ett stöd som avser den investering som gjorts för att förbättre tekniken och marknaden (så kallade lärinvesteringar).

De som dock främst dragit till storms mot förhållandet är energiföretagen som nått stora framgångar i sina försök att stoppa stödet. Och det går inte att helt frigöra sig från tanken att de inte känner så stor avoghet mot stödet som mot det faktum att priserna påverkas och därmed deras egna (över-)vinster. Enligt The Economist så talar vi om belopp med många nollor.

Dessa debattörer nämner då inte gärna de subsidier som gått och går till fossilindustrin och kärnkraften.

Men för oss andra så är det kanske en god affär att peta in lite stöd så att markanden för förnybart kan få fart och vi därmed ännu lägre priser! Kanske är de gamla aktörernas problem mindre av rättspatos och mera avund och vinstmaximering?

Bild 1
————

Bild 2

På måndagen antas USAs president tillkännage nya initiativ för att begränsa koldioxidutsläppen. Initiativen son bland annat antas innehålla handel med utsläppsrätter (cap-and-trade) borde i den delen kunna accepteras även av de politiska motståndarna vars presidentkandidat i förra valet själv varit med om att skapa sådana program.

Polariseringen i kongressen är dock så utvecklad nu att dess talman (republikan) “spelar dum” vad avser klimatfrågan. Den attityden är så mycket lättare att inta eftersom en stor del av den tongivande pressen, däribland Wall Street Journal, fortfarande förnekar klimatförändringarna.

John Oliver (komiker) visar emellertid på ett slående sätt absurditeten i både förnekandet och pressens förmenta balans i debatten (en förnekare mot en vetenskapsman).