Det är bara en tidsfråga innan vi i den gamla industrivärlden blir omsprungna och det rejält. Sydkorea är ett exempel på en s.k. tigerekonomi där man där man tänker nytt, annorlunda och framtidsinriktat. Man har t.ex. inrättat ett ministerium för kunskapsbaserad ekonomi (MKE. Ministry of Knowledge Economy) med ansvar för handel, energi och industri. Där har man bl.a. funderat över hur energianvändningen skall hanteras, se bild nedan.

Istället för att köra fast i åtgärder som syftar till att säkerställa tillförseln av energi, starta kampanjer vid behov eller försöka hålla låga energipriser (!) så tänker man ha en aktiv hantering av energianvändningen, sätta mål för olika sektorer och följa upp dem kvartalsvis, se till att energikostnaderna speglas i priserna (och leder till styrningsåtgärder hos kunden) samt skapa förutsättningar att energieffektivisering blir en del av det dagliga livet.

Man kan utan vidare höra invändningarna mot ett sådant synsätt i Sverige. De brukar innehålla orden plan och ekonomi. Men titta då en gång till! Vi talar om Korea och om att göra bruk av modern teknik där man kan kommunicera t.ex. priser till kunderna så att de kan hantera sin situation istället för att läsa i tidningen om dem. Alltså ingår en rejäl satsning på smarta nät i den Koreanska politiken.

Indiens myndighet för energieffektivisering (BEE) har funderat över vart utvecklingen är på väg. Mycket talar för att deras fundering är profetisk.

(“läs mer” för större format)

Årets upplaga av Worldwatch Institutet årsbok State of the World heter “Transforming Cultures” och handlar om en nödvändig övergång från konsumism till hållbarhet. Den innehåller bl.a. fallstudier om hur företag förändrats både genom handling och genom förändrat förhållningssätt till sin omvärld. Denna process beskriven i en enkel men tankeväckande modell (se figur).

Men just beskrivningen av konsumtionssamhällets shoppingmentalitet (Du är vad Du köper) orsakar nära nog en diplomatisk förveckling! Åtminstone mellan tidningen The Guardian i Storbritannien och den ultrakonservative radioprataren Rush Limbaugh i USA. Kontroversens kärna som kommenterades av Worldwatch projektledare illustrerar omställningens betydelse och extrema svårighet. Om jag inte är vad jag shoppar - vad är jag då?

PS: Inget i detta inlägg handlar om handväskor!

Tre generaldirektörer skriver i DN under rubriken ?Tillfälliga pristoppar visar att elmarknaden fungerar?. De har rätt i en sak - prissättningen fungerar, men innebär det med nödvändighet att marknaden fungerar? Den modell vi har och som producerar dessa priser kallas ?Energy Only? men det är inte den enda prismodellen som finns. Den kritiseras ibland just pga ryckigheten med stora språng i priset.

Marknaden har emellertid flera parter varav endast några verkligen deltar på “marknaden” sådan den är skapad idag. Och till syvende och sidst så är det kunderna som betalar. Då är det intressant att veta dels, var tar vinsterna vägen (och är de skäliga/rättvisa) samt hur kan kunderna få större delaktighet. Ett av problemen är att kundernas samlade efterfrågan är så oflexibel. I artikeln pekas på att några större användare kunnat “styra sina laster” när priset var högt. Det är bra men borde ske i större omfattning.

Prissignalerna når inte alla kunder på ett sätt som skulle kunna göra verkan. Många får det bara som “krigsrubriker” via media och får en gnagande oro att deras nästa räkning skall ruinera dem. I många andra länder arbetar man aktivare med laststyrning (demand Response) och ger kunden valmöjligheter att agera.

De tre anser att “...elmarknaden i huvudsak fungerar bra”. Det hindrar väl inte att den kan bli bättre!?

...rapporterar EU. Koldioxidutsläppen i de nyregistrerade fordonen sjönk kraftigare än någonsin mellan 2007 och 2008 (se tabell) och det skulle kunna vara ett tecken på att direktiven har effekt. Trenden gäller även Sverige, men fortfarande har vi tyngre och mera “smutsiga” fordon än EU i genomsnitt. I botten på ligan, tillsammans med oss, ligger Estland, Lettland och Lithauen!

Frågan om hur vi skall färdas i framtiden är lindrigt sagt svår att få grepp på. Bränslealternativen som föreslås låter relativt enkla men när man sedan börjar diskussionen om hur man skall bedöma effekterna, då börjar också kontroverserna.

El till höghastighetståg:
Nej säger Per Kågeson, det blir mycket väsen för lite ull (mycket pengar för lite koldioxid)
Jo säger Miljöpartiet och målar upp en bild av framtidens tågresande så att det vattnas i munnen på en som aldrig fick ha modelljärnväg.

El till fordonstrafik:
Kanske säger Energimyndigheten och Vägverket. Det får vi titta närmare på.
Det bir för dyrt säger Boston Consulting Group, enligt Ny Teknik

Etanol till fordonsdrift:
Nej säger Sören Wibe på uppdrag av Expertgruppen för Miljöstudier. Föga överraskande för någon som hört Wibe eller expertgruppens syn tidigare. I rapporten sägs att författaren själv står för slutsatserna, men på regeringens hemsida verkar det som om det vore expertgruppen och finansdepartementet som står bakom!
Sören räknar fel säger Gröna Bilister

Det kan vara värt att minnas att de flesta utsagorna baseras på antaganden om en möjlig utveckling. Bland de uppräknade länkarna ovan finns en som använder uttrycket “spådom”. Det är klokt - ytterst handlar det inte om att räkna ut vad som händer utan om att skapa förutsättningarna för att det som är önskvärt skall kunna hända. Det kan t.o.m. innebära att man måste börja med en dålig teknik för att skapa underlag för en mera hållbar. Etanol från jordbruksprodukter kan vara ett sådant exempel om den sedan byts ut mot etanol från cellulosa.

Ett förslag. Håll inte andan i väntan på att dessa frågor skall få sitt svar!

Det finns en organisation som vill vrida klockan tillbaks, men i ett gott syfte. Den kallas Turn Back the Clock och avger varje år ett omdöme om hur långt vi har kvar till domedagen - just nu står uret på 6 minuter i midnatt! En förbättring sedan i fjol med en minut.

Deras bedömningsgrunder är i princip två, dels kärnvapenriskerna och dels klimatförsämringen. På deras hemsida finns två videor från utfrågningar på båda områdena. Den för klimatproblemen är c:a 1,5 timmar lång och ger en bra översikt i ord, bild och text över sakläget. Det är därmed inte sagt att de är helt okontroversiella ifråga om synen på åtgärder, men ger en bra insikt i komplexet.

Så drastisk är en slutsats i en ny rapport från IIIEE i Lund där man på uppdrag av Europeiska Miljöbyrån, EEB, granskat EUs olika direktiv för produkters energianvändning (EuP), hantering vad avser farliga substanser ur miljösynpunkt (RoHS) och skrotning (WEEE). Skälet till det hårda omdömet är att man gör livscykelbedömningar men koncentrerar sig alltför ensidigt på bara energianvändningen och missar t.ex. andra faktorer i produktionen som också är energikrävande. Man måste ta ett större grepp på begreppet “livscykel” säger rapporten.

Man noterar också den fragmenterade synen på produkter genom att de styrs av olika direktiv och sätter ett visst hopp till att den handlingsplanen för hållbar konsumtion och produktion(SCP/SIP) skall kunna sy ihop bilden.

Representanter för de nordiska länderna låter meddela att kraftsystemet på ett utmärkt sätt hanterat den situation som på senare tid lett till de höga elpriserna. De låter därigenom lite som Bill och Bull, men man anar att ett skäl till deras uttalande är att de hört Sverker Martin Löf (elaka Måns?) morra om hur han ser på elmarknaden. Eller att det undras i de egna leden om hur väl marknaden fungerar ur konsumentens synpunkt.

En berättigad undran, för det är nog inte mycket tvivel om att den fungerar, men däremot om den är konstruerad så att den gagnar kunderna? Redan för några år sedan hävdade några forskare vid KTH att avregleringen var ett skräckexempel. Teori och praktik rimmade inte med varandra. I fjol tog en forskningsrapport från Handelshögskolan i Göteborg upp temat om makten på marknaden. I den sägs att “kraftbolagen har en egen tolkning av begreppet marknad”. Och då fungerar marknaden bra men bara för några få stora aktörer.

Bara häromdagen så kallade en bedömare det nuvarande systemet med elbörs för “Kalle Anka-börs”! Som det nu blivit kan man bara förundras över den profetiska förmågan hos Lennart Söder. Han skrev detta 1995 och det rimmar väl även idag (se exempel nedan)

————————————-
Från en liten elkund

||: Tre aktörer skulle ut en gång
på marknaden uti Norden :||
Vi ska ha roligt för vi är inte små
Vi ska ha roligt det kan ni väl förstå
Det elpris vi har haft
när vi ska sälja kraft
blir högre nu på marknaden i Norden
———————————————

Poem klippta från Lennart Söders påhittade gratulationstelegram (http://www.eps.ee.kth.se/personal/lennart/lennart_poems.html)

Utfrågningen av den nominerade klimatkommissionären Hedegaard avvek inte mycket från de övriga som berört energi och klimatfrågor under veckan. Man anar dock att det nya kabinettet redan pratat sig samman i vissa ärenden. Det märks t.ex. på frågan om gasledningen i Östersjön, Nord-stream, och som kommenterats med en viss förvåning i svenska media när Hedegaard hävdade att EU kan komma att ha synpunkter på dess lämplighet ur miljösynpunkt. Den ståndpunkten rimmar väl med vad Oettinger sade dagen innan om att EU måste uppträda samfällt ifråga om t.ex. gasfrågor i relation till Ryssland! Han nämnde också Nord-stream som exempel.

Hennes återhållsamhet i detaljer när det gäller åtgärder kan man hoppas är mera diplomati av en som ännu inte fått jobbet. När det gällde inriktningen var hon tydlig. Vi står inför ett paradigmskifte ifråga om vårt sätt att leva och Europa har en chans att nyttja detta på ett positivt sätt som skapar nya jobb och avancerad industri sade hon flera gånger och på olika sätt. Vi kan emellertid komma på efterkälken när Kina och USA går fram snabbare.

På en fråga som andades klimatskepticism frågade hon retoriskt: “Vad är det värsta som kan hända om vi vidtar åtgärder (och om klimatförändringen inte är så allvarlig)? - Vi får en bättre resurssnål ekonomi, industriförnyelse och nya jobb. Vad är det för fel med det?”.

Connie Hedegaard gjorde en lysande föreställning och blir säkert godkänd, men hon bör vara mera uppmärksam på de målformuleringar som presenterats av Kina, Indien och Brasilien och som hon menade på var goda tecken på följsamhet mot den internationella agendan. Dessa formuleringar avser energiintensiteter och inte absoluta minskningar. Resultatet blir i allt väsentligt ökade emissioner, BAU (Business as usual), för berörda länder.
————
PS Det finns två reportage från utfrågningarna gjorda på plats av ERAs chefredaktör Bengt Magnusson och som ger mera detaljer “med närvarokänsla”; Connie Hedegaard och G�nter Oettinger.

Utfrågningarna av de nya kommissionärerna påminner i hög grad om slalom. De nominerade utsätts för en hagelskur av frågor om allt mellan himmel och jord, många är positioneringar av “särintressen” som bara lindrigt kamouflerats till frågor. Men då och då smyger det sig in verklig information i svaren och många av de hitintills utfrågade förefaller vara lovande om deras ord också omsätts i handling.

Energikommissionären Oettinger började åtminstone i rätt ände genom att deklarera att energieffektivisering stod högst på agendan och skulle omsättas i en “Action Plan” för att uppnå de 20% in kända “20-20-20 till 2020 regeln”. Han menade också att effektiviseringsmålen måste vara bindande eftersom det visat sig att nuvarande ordning är otillräcklig. Hans andra prioritet var energisäkerhet där han deklarerade att EU borde uppträda mera samfällt och mindre splittrat genom t.ex. bilaterala gasavtal med Ryssland. Gasledningen “Nabucco” stod högt på önskelistan. Hans tredje huvudämne var att infrastrukturen bättre skulle betjäna kunderna bl.a. genom “smartare system”. OBS hans skrivna svar (länkat ovan) har lite annorlunda formuleringar än vad han sade. Han underströk också att Europa har ett ansvar att leva upp till som ledare “post-Copenhagen”.

Utvecklingskommissionären (fd energi) Piebalgs åkte elegant genom sitt förhör och han i förbigående med att påpeka att uthållig energi också kommer att ingå i biståndspolitiken.

Miljökommissionären Potocnik underströk med emfas att utveckling av en grön ekonomi var det mest logiska man kunde göra i dåliga tider och att den finansiella och ekonomiska krisen var en möjlighet som inte fick missas.

Forkningskommissionären Geoghegan-Quinn var också en elegant i pisten. Kärnkraftsporten (som alla klarat hitintills) är i och för sig inte så svår eftersom den tas med hänvisning till subsidiariteten.

————————————-
Och lämpligt nog med att detta pågår passar EREF (EUROPEAN RENEWABLE ENERGIES FEDERATION) på att utnämna tre av EU-parlamentets ledande personligheter till sin hall of fame nämligen “de tre musketörerna” Mechtild Rothe, Claude Turmes�och Anders Wijkman. GRATTIS! Det är inte utan att man hör en del av deras ord i de svar som kommer från dem som utfrågas nu?

Finanssektorns riskhantering upphör inte att förvåna.

En rapport från CERES som undersökt hur placerare och rådgivare hanterar klimatrisker visar att man i stor utsträckning noterat riskerna men inte tar hänsyn till dem! Se bild nedan

Så snart samhället har ett problem hörs högljudda krav på mer forskning. Inte sällan från någon som har liten insikt i vad frågan gäller men som önskar att vetenskapen skall åstadkomma “ett genombrott”. Troligen hoppas man på att problemet skall kunna forskas bort så att allt blir som vanligt igen. Forskning som smärtlindring?

Ett sådant rop hörs från Björn Lomborg när det gäller klimatrelaterad “grön energiteknik”. Han vill att FoU-satsningarna skall 50-faldigas så att ny energiteknik blir överkomlig även för världssamhällets mindre bemedlade. Han avvisar satsningarna på vad han kallar subventioner för utsläppsminskande teknik i U-länder. Han åberopar i detta en studie som förordar “teknik-ledd” forskning i internationell tävlan som skall leda til genombrott (se ruta nedan).

DN och Hans Bergström hakar på Lomborg (inte helt oväntat) med ogillande av subventioner och gillande av tävlan om bästa forskning. Han citerar med uppskattning Thomas Friedman som också argumenterar för tekniktävlande. Men missar poängen att Friedman talar om ett tävlande som inbegriper marknaden och där man ökar takten i lärandet: “we can quickly move down the innovation-manufacturing curve and shrink the cost of electric cars, batteries, solar and wind so these are no longer luxury products for the wealthy nations but commodity items the third world can use and even produce.” Medlet är hos Friedman: “Only a market, shaped by regulations and incentives to stimulate massive innovation in clean, emission-free power sources can make a dent in global warming”