Vems koldioxid har vi på vårt samvete?

I en rapport från University of Sussex presenterar man en koldioxidbalans för Kina som visar att c:a 25% kan tillskrivas deras export av (billiga) produkter till västländerna. Det kan vara värt att tänka på att vår egen hunger efter billiga produkter kan vara det som ökar växthusgaserna inte bara p.g.a. transporter utan i tillverkningen. Skulle det vara värt ett par kronor mera om produktionen skedde på rimliga villkor både för arbetskraften och miljön?

image

Energitjänstedirektivet - OSA

Om svar anhålles. Det brukar anses som hövligt att svara på en inbjudan även om svaret är negativt eller ursäktande. Det finns fyra länder i EU som inte svarat på inbjudan att lämna in effektiviseringsplan; Malta, Tjeckien, Slovenien och Sverige! Nitton länder har lämnat in en plan och några har i ett brev lämnat någon sorts förklaring till sin senfärdighet. Det är inte något smickrande sällskap för ett land som gör stolta deklarationer om sin vilja att vara pådrivande.

Global marginal

Frågan om “svensk el” är koldioxidfri eller inte är ett säkert sätt att framkalla diskussion i energikretsar. Svaret är ja om man ser till vad som produceras i Sverige, men svaret är nej om vi ser till hur svensk efterfrågan påverkar det elsystem i vilket vi ingår. Så långt brukar man komma överens, men sedan börjar meningsskiljaktigheterna ordentligt. Skall man se till vad som gäller just för stunden så är även en svenk kWh på marginalen värd nära 1 kg koldioxid. Men är det rätt sätt att värdera elanvändning i ett längre perspektiv när systemet förändras för de nya förutsättningarna? Och hur är det med hänsyn till koldioxid-taket som finns inom ETS, det Europeiska handelssystemet? Då kanske det inte lönar sig att spara el alls? Och kan man köpa sig fri från att påverka systemet genom att köpa grön el?

Frågan är emellertid global och ibland kan det hjälpa att se hur man resonerar på annat håll, t.ex i USA och Japan. Deras begrepp Operational Margin (OM) och Build Margin (BM) kan vara till nytta för att se sammanhangen bättre.

 

De botfärdiga syndarna bildar kö

Nu börjar de snart bilda kö alla de statsmän som suckat över börderna som miljöåtgärder skulle orsaka oss. Nu står de i kö för att bli främst i världen - först att göra mest. Den senast anlände är Petit Nicholas, Frankrikes president. Bortsett från den vanliga retoriken (först och bäst) så finns det några intressanta inslag. Kanske med en annan baktanke som inte är så snäll men som åtminstone bidrar till att höja intresset. Till exempel att lägga särskilda importskatter till EU på produkter från länder som inte följer Kyoto-protokollet! Eller att sänka momsen på ekologiska produkter.

Miljonprogrammets förfall - världens chans!

Rapporterna om miljonprogrammets behov av genomgripande renovering är verkligt goda nyheter! För att använda det slitna uttrycket “Ett problem som rymmer möjligheter” (A crisis is a terrible thing to waste). Mediauppgifter säger att dessa hus använder 40% mer energi än jämförbara som byggts senare och en upprustning skulle kosta 70 Miljarder. Vilken chans att utveckla både hus, produkter och byggmarknad!

Om varje lägenhet “läcker” 5 MWh mer än de behöver och priset för energin är c:a 700 Kr/MWh så kan man spara 3,5 Miljarder per år i en miljon lägenheter och får en återbetalningstid på högst 20 år (vilket är rimligt för byggnadsåtgärder). Men med stor sannolikhet är sparmöjligheterna större och vinsten högre.
1) Man kan spara mycket mer och rent av nå s.k. passivhus-standard. Det visar Alingsåshems projekt i Brogården.
2) Kostnaderna har troligen kalkylerats med försiktighet (d.v.s. högt) och vid en massiv ombyggnad så kommer också kostnaderna att minska samt industrins kunnande att öka. En jättechans för byggindustrin vilket WBCSD också visat.
3) Energipriserna blir inte lägre i framtiden.

Effektivisering borde vara Sveriges ny basindustri, det är inte bara i Sverige man har miljonprograms-standard. Så, skall vi ta chansen som “krisläget” serverar?

Klimatcensur också i Danmark?

I USA har man noterat att Vita Huset för några år sedan utövade “klimatcensur”, d.v.s. ändrade eller strök fakta och slutsatser som inte passade den officiella linjen. Eller (lika illa) skapade ett sådant klimat (!) för de anställda att de inte vågade framföra avvikande åsikter.

Ett liknande fall diskuteras i Danmark. Den sittande regeringen valde ju i början av sin period att hellre lyssna på Björn Lomborg men har efter hand tvingats inse att hans förtroendeingivande framtoning var mera sövande än sann.

Men visst får en regering väl ändå välja att prioritera frågor eller vems fakta man litar mest på? Var går gränsen mellan censur och ogillande? I ett demokratiskt samhälle går det inte att tränga bort verkligheten. Abraham Lincoln lär ha sagt att man kan lura alla en tid och att vissa kan man lura hela tiden. Men man kan inte lura alla hela tiden!

Har vi någon nytta av Nobelprisen i ekonomi?

(Ja priset till Nobels minne alltså). Har det någon betydelse för energieffektivisering och uthållighet? Årets pris går till en grupp som arbetat med “Mechanism Design Theory” och kan säkert ha stor betydelse om dess innebörd kan översättas till mera begripligt språk eftersom det bl.a. är tillämpligt för utformning av regleringsmekanismer och utnyttjande av “public goods”. Därmed skulle bl.a tilldelningen av utsläppsrätter kunna påverkas och de skulle kunna auktioneras ut i stället för att skänkas bort. Årets pristagare har både arbetat med avancerade auktionsmetoder och med spelteoretiska tillämpningar. Och att spelteorin kan ge intressanta ledtrådar har också visats i klimatsammanhang.

Även andra pristagare under senare år har arbetat med att avslöja att en hel del av våra vanligaste föreställningar av hur ekonomin fungerar, debatteras och blir till underlag för politiska beslut är starkt förenklad. Stieglitz och Akerlofs arbete om att informationen på marknaden är “asymmetrisk” är ett exempel och Kahnemans arbete kring vår förmåga att fatta irrationella beslut även när underlaget vi har är korrekt är ett annat. Med bättre insikter (och färre åsikter) skulle vi få bättre instrument att styra marknaden till uthållighet. Men först måste vi få hjälp att göra dessa forskares rön begripliga. Kanske IPCCs material kan inspirera? Vetenskapsakademins sammanfattningar (som länkats ovan) är en början men kräver uthållighet även hos läsaren.

Förbättra och ändra utan att slösa

Det föerfaller svårt att inse att man bara för att man har alternativa bränslen inte kan fortsätta att slösa. Shells chef har påpekat det. SNF har gjort det och DNs motorkrönikör gör det.

Effektivisering och Förnybar energi är tvillingar (se bild nedan). De borde vara siamesiska!

image

Vad har de för sig på banken?

Europeiska Investeringsbanken har annonserat att de vill finansiera projekt för energiomställning och klimat. Det är rejäla summor, 100 m?, i en s.k post-2012 fond. Men de som följt bankens aktivitet ett tag, CEE (ett s.k. Bankwatch Network), är inte imponerade. Både med rätta och med mindre rätt.

Sant är att EIB finansierat en hel del projekt för fossila bränslen i det förflutna, men det är få av oss som har ett fläckfritt förflutet (eller ens en fläckfri nutid). Mera oroande är då att “low-carbon technologies” ingår i planerna. Det är ofta en omskrivning för kärnkraft och då försvinner pengarna snart! Varken fonderna eller resultatet blir uthålligt med den tekniken.

Falun före Paris!

I Paris skall man i år satsa på LED-dekoration för julbelysningen på Champs Elysées. Det skall ske med ljusslingor och de påstår att de skall minska elräkningen med 70%. Då vill det emellertid till att de inte hänger uppmassor av slingor i stället för de glödljus som de skall ersätta. En risk som är uppenbar eftersom det förefaller som om LED-slingor lockar till “spindelvävsdekorationer”.

Men kom ihåg att Falun var först (och troligen bäst) när det gäller att ersätta juldekorationer med LED i sin gran redan för fyra år sedan!

Kina bekräftar

..sin avsikt att fyrdubbla ekonomin till 2020 men också att man är mycket oroad över den kostnad det kan innebära för miljön. I den officiella retoriken kopplas just ekonomisk utveckling, särskilt för landsbygdens folk, och miljöförbättringar samman under benämningen “Vetenskaplig Utveckling” (Scientific Development).

Men man har också funnit en syndabock, nämligen provinsledningarna. Det är en strid ström av rapporter som visar på vådorna av ohämmad tillväxt, men man är tyst om att man själv släppt den anden ur flaskan. De lokala makthavarna har i många år uppmanats att öka produktionen och de har inte varit svåra att övertala när de också har kunna lägga en slant åt sidan för sig själv!

Regeringen har också själv i många år skrutit med sitt prestigeprojekt “Three Gorges Dam” som dämmer upp Yangtse samt flyttar nära en och en halv miljon kineser från hus och hem för 85 TWh och en potentiell ekologisk katastrof. Man fruktar bl.a. för vattenförsörjningen i Shanghai som ligger nedströms. Eftertankens blekhet kommer sent. För sent?

Vetenskapligt oråd.

Nu reagerar också ärkebiskopen mot vetenskapliga rådets rekommendation att starta långsamt och att inte gå före i klimatarbetet. Rådets synpunkt och den samhörande idén om att det lönar sig bättre att göra satsningar i andra länder kritiseras i en debattartikel också av SNF, FN-förbundet och Sveriges Ingenjörer.

Visst kan det vara så att vissa insatser kan göras billigare i t.ex utvecklingsländer men åtminstone på en punkt är även den argumentationen svag. Kyoto-avtalets flexibla mekanism (CDM) medger endast finansiering av effektivisering i ringa omfattning. I stället finansieras projekt för att mata in mera förnybar energi i slösande användning. En grupp inom Världsbanken har uppmärksammat missförhållandet och arbetar för en förändring men det tar tid och problemet är ännu inte löst.

Ett annat problem med att prioritera insatser i andra länder kan vara etiskt. Hur förklarar man för ett land som använder en bråkdel av den energi som vi gör per capita att de skall vara återhållsamma om vi inte visar själva hur man gör? Möjligen kan tekniköverföringen för att hjälpa U-länder att ta s.k. tekniksprång vara till hjälp och ömsesidig båtnad. Sådana projekt finns och Lighting Africa är ett spännande exempel.

Glöm inte IPCC!

Nobelprisen till Al Gore och IPCC var väl förtjänta, men IPCC förefaller hamna i medieskugga av personligheten Gore. Det är väl medias personfixering som är orsak men kanske också ämnets svårighet. Det finns emellertid två saker som ytterligare bör betonas. Det en är att det FREDS-priset vi talar om och att klimatfrågorna verkligen relaterar till fred och säkerhet. Något som bl.a. amerikanska militärer påpekat. Pensionerade visserligen men pensionerade amerikanska generaler har en tendens att tala tydligt och sant!

Det andra är att IPCCs insats är nästan sensationellt heroisk. Att samla så många vetenskapsmän från olika discipliner och från hela världen för samt att ur deras erfarenhet finna samlade bedömningar om både orsaker och åtgärder är fantastiskt! Inte minst att resultatet görs begripligt för vanligt folk, se deras senaste rapport om just åtgärderna! Som för övrigt igen understryker effektiviseringens betydelse.

Det brukar annars sägas att det finns en tillämpning av Newtons teori om motriktade krafter som särskilt gäller vetenskapsmän. “För varje expert finns en lika stor och motriktad expert”. IPCC har vederlagt denna teori!

Vita certifikat allt populärare i USA

Vita certifikat blir allt populärare i USA och finns nu i femton delstater. De kallar EERS (Energy Efficiency Resopuece Standards) men har samma principer som sina motsvarigheter i Europa.

Nya genombrott för solceller

Det är aldrig lätt att avgöra vad som är sanning och vad som är spinn. Men nu rapporteras om både nya material och nya produktionsmetoder som skall ta solcellerna ner under den magiska lönsamhetsgränsen, en dollar per watt. Kadmium-Tellurium (?) och tunnfilm skulle vara lösningen. Kan då all som spekulerat i silikon “slänga sig i väggen”?

Klimatet - ett spel för återfallsförbrytare!

Var hygglig, hämndlysten, förlåtande och tydlig! Det är fyra råd som gäller för klimatförhandlare enligt en intressant teori som läggs fram av “New Energy Finance”. Råden kommer från en tillämpning av det s.k. prisoners dilemma, men där man återkommer till samma dilemma åter och åter igen och med erfarenheten av hur spelet spelades förra gången. Alltså ett klart realistiskt scenario i klimatförhandlingarna. Råden innebär att man skall vara:
1. Hygglig och genomföra åtgärder även ensidigt
2. Hämndlysten och finna former att straffa dem som försöker smita undan
3. Förlåtande och alltid ta emot den botfärdige syndaren
4. Tydlig och låta andra få veta dina avsikter (inklusive din hämnd)

Nebukadnessar

Eller Nabucco som han heter på flera andra språk var kung i Babylon men hans minne lever vidare. Dels i en opera av Verdi och snart också i en gaspipeline via Turkiet till Europa. Bakgrunden är att Europa är oerhört beroende av Rysk gas och att ett av de tre hörnen i Europas energitriangel, säkerheten (se bild nedan), i allt väsentligt handlar om rädslan för att Ryssland skall vrida på gaskranen igen. Blir Nabucco-projektet verlklighet så har väl Turkiet sitt medlemsskap som i en ask? Det land som (officiellt) är störst motståndare är Frankrike och de är inte gasberoende.

image

Kan effektiviseringsindustrin globaliseras?

Jo i vissa avseenden kan den säkert det. Många av de produkter som ger effektivisering tillverkas och säljs för och på en global marknad. Och flera svenska företag är ledande (oavsiktlig vits) i elbranschen. Men för att produkterna skall komma på plats behövs aktiv medverkan från så många andra (se bild nedan). Kan de globaliseras? Kanske inte som företag men de kan erbjuda mycket genom erfarenhetsutbyte och genom att kunna visa hur tjänster kan skapas.

Alliance to Save Energy i USA ordnar den första globala “forumet” för energieffektivisering i Washington 11-14 november och räknar med att evenemanget skall vandra vidare till andra världsdelar kommande år. Det kan finnas anledning för svenska intressenter att vara med från början. Alla kan väl inte vara trakterade av att vänta tills alla andra har bestämt sig?

image

Skarp kritik från EU-parlamentet

Parlamentets rapportör för energieffektivisering, Fiona Hall, har avfyrat en skarp rapport med kritik mot kommissionen för senfärdighet när det gäller åtgärder. En bra “action plan” med 21 åtgärder, av vilka bara 3 genomförts, håller på att förfuskas menar hon. Kommissionen sätter inte av de resurser som behövs. Och man kan bara tillägga att de t.o.m. förlorat en av sina starkaste krafter (Randall Bowie) på området. Även medlemsländerna får en släng av sleven, mycket retorik och lite handling, säger hon.

PS Läsanvisning: Skippa de första fyra sidorna liturgi, sedan börjar det intressanta. En stor del av det bör även kunna användas nationellt!

Varning för larm.

Den Danske statistikern Björn Lomborg håller på att marknadsföra sin nya bok, bl.a. genom artiklar avsedda för världspressen där han varnar för falska larmklockor.

The New York Review of Books har på ett förtjänstfullt granskat innehållet och funnit att det är tunt, pretentiöst och anekdotiskt. Han tar gärna exempel på sådant som han anser vara värre än klimatförändringarna, t.ex. malaria och tillgången på vatten i U-länderna, men tycks oförmögen att sätta dessa ting i sammanhanget att de förvärras av - just klimateffekterna.

Uppmaningen att vi “skall sluta känna panik” klingar tomt. Man kan handla lugnt och sansat även i en svår situation utan att gripas av panik. Att göra något åt klimatsituationen är ett löfte om överlevnad och inte ett hot om undergång. Men man måste förstå risken. Det är för detta vi behöver larmklockan.

Bill banar väg för Maud

Clinton ser ljust på klimataffärerna. Det sade han när CDP (Carbon Disclosure Project) lanserade sin senaste rapport häromdagen. Rapporten, som innehåller en analys av svaren från nära 400 av FT500-listan av världsomspännande företag, visar att över 80% av dem ser utvecklingsmöjligheter i klimatomställningen. Motsvarande siffra för Amerikanska företag är kring 60%. Nu är CDP på turné och lanserar regionala rapporter. Den skandinaviska skall presenteras idag, 3 oktober, i ett seminarium som inleds av Maud Olofsson.

En (o)lustig sak i sammanhanget är att Clinton prisar Wal-Mart för att de tagit initiativ till att minska på förpackningar och deras miljöpåverkan, men att just detta initiativ klandras av Europeiska förpackningsintressenter(!). För en gångs skull skall vi nog inte utesluta att Amerikanerna är bättre!?

Klimat och sårbarhet. Ett område för entreprenörer

Klimat- och Sårbarhetsutredningen har släppt sin rapport. Över 700 sidor (!), men också en veritabel katalog över affärsmöjligheter. Börja med sammanfattningen, den är bara 20 sidor, men ger en bra överblick. Stern-rapporten visade också att “anpassningar” redan till den del av klimatförändringen som vi inte kan undvika inrymmer affärsmöjligheter. De nämnde visserligen sådant där Kina och Ryssland troligen är bättre (att hantera byggnader där permafrosten viker) eller Holländarna (på att bygga vallar mot havet). Men är det så alldeles otänkbart att Sverige skulle ha en liten nisch i att anpassa byggnader?

Ärliga blåa ögon?

President Bush försökte i förra veckan samla en egen klimatkonferens i Washington. Det förefaller inte ha varit så lyckat. Bortsett från några trogna i “the coalition of the unwilling” (de som inte undertecknat Kyoto-överenskommelsen) så markerade flera länder genom att inte sända sina topp-representanter till mötet.

Man kan ändå se något positivt på att han försöker komma in på banan men också med skepticism på sättet att göra det. Den metod man rekommenderar för det globala samarbetet är ju att unvika att ha bindande mål utan istället göra lösa utfästelser, kallat “Pledge and Review” (P&R), och hoppas på att de blåa ögonen skall göra jobbet. Svagheten och luddigheten i P&R syns mycket tydligt i ett Australiskt exempel.  Som beskrivning av vad man avser att göra duger det, men vart vill man komma??

Under de närmaste månaderna får vi säkert se många fler utspel av olika slag, inte minst av typen “lita på mina blåa ögon”. Pew Center har gjort en sammanställning av olika sätt att hantera klimatfrågan och som kan användas som lexikon för att förstå vad de olika parterna menar.

George W. angav som skäl för sin motvilja, till bindande åtaganden, att länderna skulle få välja strategi själva. Självklart kan man välja själv hur och med vilka medel (=strategi) man skall uppnå målet. Men utan mål hur skall man ens komma iväg?

När Alice i Underlandet frågade Chessire-katten om hur hon skulle komma bort från den plats där hon var så frågade katten vart hon ville komma? När hon sade att det var likgiltigt så svarade han att om hon inte visste var hon ville komma så spelade det inte heller någon roll hur hon gick.

Det är nog så Mr Bush vill ha det - att gå hur som helst eftersom han inte bryr sig om målet. Påminner det inte en aning om den konstiga diskussion vi fått i Sverige om den s.k. Porterhypotesen och om vi skall gå före, eller om vi skall vänta?

Klandra inte spegeln om Du inte gillar bilden

DĂ„ och dĂ„ kommer det kraftig kritik mot de energiscenarier som till exempel IEA publicerar i sina Ă„rliga skrifter. Som senast den hĂ€r frĂ„n en organisation som heter Institute for Energy Economics and Financial Analysis (IEEFA) och har skrivit en rapport med det klatschiga namnet “Off Track”.

The International Energy Agency has wrongly guided governments into decisions about oil, gas and coal use that are inconsistent with the long-term climate objectives of the Paris Agreement

Men Ă€r det sant? Är det IEA som vilseleder? SĂ„ hĂ€r förklarar IEA hur scenarierna konstrueras (jĂ€mför med bild nedan)

- New Policies Scenario of the World Energy Outlook broadly serves as the IEA baseline scenario. It takes account of broad policy commitments and plans that have been announced by countries, including national pledges to reduce greenhouse-gas emissions and plans to phase out fossil-energy subsidies, even if the measures to implement these commitments have yet to be identified or announced.

- Current Policies Scenario assumes no changes in policies from the mid-point of the year of publication (previously called the Reference Scenario).

- 450 Scenario sets out an energy pathway consistent with the goal of limiting the global increase in temperature to 2°C by limiting concentration of greenhouse gases in the atmosphere to around 450 parts per million of CO2.

TvÄ av de scenarier som presenteras Àr alltsÄ reflexioner av vad som hÀnder i vÀrlden och det som Àr pÄ vÀg att hÀnda till följd av de beslut som fattats i olika beslutsorgan (lÀnder, samarbetsorganisationer mm). Det Àr bilder INTE rekommendationer!

Om vi inte gillar det vi ser mÄste vi kanske rÀtta till de egna anletsdragen. Men klandra inte spegeln!

 

Läs mer

Månadsindelade arkiv