Följande har noterats av Tomas Kåberger, söndagen den 31 maj 2015. En historisk dag och en glimt av vad framtiden har med sig:

“Söndagen den 31 maj 2015 passerades en milstolpe i Sveriges energiförsörjning. För första gången på 50 år producerades mer el med vindkraft än med kärnreaktorer i landet. Vindkraften gav drygt 3,4 GW och kärnkraften något mindre än 3,4 GW.

När kärnkraftverken fungerar perfekt kan de producera ca 10 GW medan vindkraftverkens maximala produktion är ungefär hälften så stor. Men kärnkraft och vindkraft producerar av olika skäl ofta mindre än den maximala kapaciteten. Vindproduktionen är förutsägbar därför att den styrs av hur mycket de blåser. Kärnkraften beror mindre av vädret, men drabbas i gengäld ibland av tekniska problem som göra att reaktorer inte producerar som planerat vilket ger stora och ibland oförutsedda bortfall.

De senaste fem åren har de äldre reaktorerna i Sverige fungerat dåligt och just nu står 7 av 10 reaktorer stilla av olika anledningar. Oskarshamn 1 skulle ha producerat sedan igår men är fortfarande stängt på grund av problem med läckande ventil.”

Ämnet beteendeekonomi inrymmer stora möjligheter som kan påverka både små vardagsangelägenheter (tandborstning) och stora världsärenden (Till exempel Storbritanniens EU-medlemskap). Detta illustreras i senaste numret av The Economist.

Vi har säkert en hel del att lära också för energieffektvisering?!

Som bekant har en av våra mera kända partiledare haft besvär med talgoxens utseende. Det skall han inte klandras för. Det är mycket av vår inlärda kunskap som förbleknar med åren men också en hel del som stannar kvar även när den borde ha omprövats. Ett exempel är synen på människan som rationell aktör. Ett synsätt som dominerar en stor del av vår politiska debatt och en väsentlig del av våra myndigheters förhållningssätt. Här har nationalekonomin sin egen talgoxe. Många minns vissa kännetecken men inte alla och inte de som behövs.

I en recension av Richard Thalers bok Misbehaving skrevs nyligen: “De flesta nationalekonomer tycks numer ha accepterat att människor är människor och därför inte alltid beter sig som de rationella egenintresserade aktörer som många av våra modeller bygger på”. Det är bra och på tiden!

Men det är inte där skon klämmer. Det är att den syn som tidigare generationers nationalekonomer torgfört lever kvar hos tidigare studenter. De män och kvinnor som är dagens makthavare. De minns vad de lärt även om det inte är relevant (längre). För många av dem så är det fortfarande den gamla “bilden av talgoxen” som de går omkring med och agerar efter.

Nicholas Stern skriver i sin nya bok “Why are we waiting” (sidan 100): “We are more than the narrowly interested, fully informed, instantly calculating, relentlessly maximising individuals….assumed by first-year undergraduate economic theory”. Problemet är att många styrande och tongivande i dagens samhälle kom aldrig längre än till den nivån och har aldrig ens haft anledning att uppdatera sig till vad dagens nationalekonomer sägs acceptera. Deras bild av talgoxen är cementerad.

Nyligen har en amerikansk professor reagerat på vad han kallar “Mathiness” inom nationalekonomin. Han menar att man med matematik snarare döljer än visar de ekonomiska sammanhangen och därmed gör det svårare för lekmän (och beslutsfattare) att förstå. Vi lämnas med våra gamla förenklade föreställningar, till exempel om hur människor agerar för att maximera sin “nytta”.

Det liknar lite det uppror som ägde rum i Frankrike för något decennium sedan och resulterade organisationen PAE (Post-Autistisc Economists). I tidningen Dagens Etc skrev den 20 maj Kajsa Resare Sahlin att den nationalekonomiska utbildningen behöver förnyas.

Så insikten och rörelsen finns men det räcker inte! Hur skall man komma åt den gamla kunskapen om “talgoxens” utseende?

IEAs andra flaggskepp, Energy Technology Perspectives, har just släppts och årets upplaga, ETP 2015, har vigts åt innovationer. I korthet kan man säga att man bekräftar att vi inte är i takt med tiden för att klara 2-gradersmålet, men att existerande tekniska lösningar finns i tillräckligt mått. Vi kan klara det hela om dessa tas i bruk och behöver inte vänta på något teknologiskt genombrott, vilket framgår av deras sammanfattning och de bilder som visades vid lanseringen.

Det är värt att notera att deras egen framställning av “innovationsprocessen” blivit bättre och man visar hur det snarare handlar om ett successivt fortgående med återkopplingar (se bild nedan) än en linjär process.

I allas våra hem sitter en massa prylar som drar ström i all tysthet. Det är stora mängder redan idag och i framtiden blir de bara fler. Bland annat därför att vi i vår bekvämlighet vill att prylarna alltid skall vara redo när vi trycker på knappen.

IEA skrev redan för mer än ett decennium sedan om “Things that go blip in the night” vilket var ett sätt att beskriva all de små lysen som finns runt om i vårt hem när vi ibland tar en tur i mörkret. De har följt upp sina bedömningar och försöker ge riktlinjer till hur man åtminstone skulle kunna mildra problemet. Den nya boken heter “More data, less energy”.

För det är nog så som den franske professorn Rotourier sade med en suck för några år sedan när man diskuterade “stand-by” att hans erfarenhet som fysiker var att “Zero is never zero”!

Ni hör det av och till. Dagens kärnkraft är inte bra men vänta bara så kommer fjärde generationen och då ser ni - då är problemen lösta!

Men kanske ändå inte! Den franska organisationen för att bedöma säkerheten hos olika kärnkraftlösningar tvivlar. De är en offentlig myndighet och kan knappast beskyllas för att vara aktivister.

Kul att se att Tyskland Energiewende får positiv press i New York Times. Kan det vara så att satsningarna som dömts ut av så många “kunniga” personer lönar sig just genom att de bryter mot invanda föreställningar!

Kan det också vara så att politisk vilja sätter igång processer som leder till lönsamhet? Stern talar i sin nya bok om behovet av “deployment” något som denna sida försökt illustrera både genom att visa på lärandets kraft och på teknikupphandlingars möjlighet.

Det kanske rentav är så att både slagordet “Politik är att vilja” (Palme) går att kombinera med “Ekonomi är att välja” (Lindbeck)?

Nicholas Stern tar i sin bok “Why are we waiting” upp frågan om att man (läs “vi”) måste visa hur ett klimatvänligt samhälle dels behövs som svar på ett mycket tydligt hot, dels hur det skall realiseras. I sin argumentation visar han bland annat en spännande figur om hur en ny industriell våg håller på att etableras (se bild nedan). Det är i Cleantech som framtiden ligger. Detta visar Stern i boken och i ett fördrag för IMF.

Men han tar också upp behovet att “översätta” alla de fakta som redovisas om klimatriskerna till ett språk som vanliga människor (inklusive politiker) kan förstå. Och visst har han rätt men hans egen faktaspäckade text går bara halva vägen i det avseendet. Den senaste IPCC-rapporten visade att kostnaden för att rädda klimatet var som högst mycket mycket liten. Men att det motsvarar cirka 216 SEK per svensk och år får man räkna ut själv!

Vi behöver hjälpa till med sådana beräkningar. Kolla kapitel 1 i Sterns bok så hittar Du underlag!

Behavioural Insight Team, BIT, eller som det också kallas “The nudge Unit” är Britternas svar på USAs OIRA, en funktion som är skapad för att hjälpa till att göra lagar och regleringar mera effektiva. Verksamheten är, som namnet antyder, baserad på de insikter som vunnits inom forskningen kring beteendeekonomin. Richard Thaler beskriver tillkomsten av BIT i ett kapitel i sin nya bok “Misbehaving”.

Där beskriver han att de två viktigaste komponenterna i arbetet är:
1. If you want to encourage someone to do something - Make it easy
2. We can’t do evidence-based policy without evidence

Britterna har tagit detta till sig och samlat ett antal förslag och idéer till hur man skulle kunna omsätta dessa regler på området effektivare energianvändning.

1. A trial to test the effectiveness of offering upfront incentives to encourage the uptake of energy efficiency products including a month’s holiday from council tax payments and the offer of a voucher for goods and services.
2.A trial to test the impact of offering green products at a discount for collective purchasing and the effect of removing the hassle factor of loft clearance.
3.A trial to test the impact of offering community rewards for the take-up of the Green Deal.
4.A trial of how behavioural feedback, including consumption comparisons, can help consumers with smart meters to save energy.
5.A trial to test the impact of framing cost savings of making energy efficiency improvements over one, three and five years, using Homebase’s home energy audit as a template

När får vi ett svenskt BIT? Det brådskar på flera områden! Idag matas vi bara med ständiga utsagor både från politiker och tjänstemän om hur “marknaden” på något mirakulöst sätt ställer allt till rätta.

Som bekant vill Energimyndigheten inte använda så kallade viktningsfaktorer utan hellre se en “en väl fungerande energimarknad” för att kunderna skall göra rätt val när de överväger till exempel utformning av byggnader och installationssystem.

Det vore väl bra om man bara kunde hoppas att denna marknad levererade den produkt som kunderna behöver nämligen energinytta (ljus, kraft och värme). Istället är det emellertid energislagen var för sig som vanligen står till buds att välja mellan så DEN väl fungerande marknaden får vi nog även i fortsättningen bara hoppas på.

Undrar vi ändå över hur en sådan marknad skulle se ut får vi inte mycket vägledning från våra myndigheter men kanske från den Brittiska regleringsmyndigheten OFGEM som ställt samman beskrivningar över hur väl fungerande marknader kan bedömas på kort och lång sikt (se tabeller nedan).

Eftersom viktningsfaktorerna främst ‘är avsedda att ge vägledning på lång sikt och för en resurshushållning som inte alltid kan fångas i marknadstermer där till exempel externa effekter kunnat internaliseras så är särskilt kravet i OFGEMs tabell 3 intressant. Att marknaden skall vara responsiv för nya affärsmodeller. Då borde i konsekvensens namn Energimyndigheten vara närmast extatisk över möjligheten att driva den utvecklingen med “Vita Certifikat”! 

Richard Thalers bok “Misbehaving” handlar, trots sin titel, inte om dåligt uppförande utan om konstruktivt ifrågasättande. Undertiteln, “The making of Behavioural Economics”, är uttömmande eftersom det är en nära nog komplett redogörelse för hur ämnesområdet utvecklats från att vara ett kätterskt undrande av traditionella ekonomiska “sanningar” när de visat sig vara felaktiga. Även om “sanningarna” accepterats av nästan alla ekonomer av facket.

Boken borde rimligen ingå i alla kurser i ekonomi och framför allt borde flera av våra myndigheter avsätta tid för sin personal att både läsa, diskutera och fundera över hur de kan applicera det “dåliga uppförandet” i sin gärning. Boken har recenserats på Ekonomistas hemsida, men slutsatsen där att “De flesta nationalekonomer tycks numer ha accepterat att människor är människor och därför inte alltid beter sig som de rationella egenintresserade aktörer som många av våra modeller bygger på”, är väl inte alldeles uppenbar för oss som konfronteras med det som sägs av till exempel Konjunkturinstitutet och Energimyndigheten.

Det kan tilläggas att boken är genuint underhållande och man skrattar högt många gånger. Dess genomgång med flera anekdoter från olika akademiska bataljer gör att man till sist känner att man är personligt bekant med till exempel “Danny” Kahneman och “Gene” Fama för att bara nämna några av Nobelpristagarna. Förhoppningsvis kommer “Dick” Thaler att tillhöra dem, kanske redan i år?

Till de underhållande historierna hör hur han också visar på allas våra svårigheter att uppfatta rationella budskap och att talet 137 kan vara till stor hjälp! I liftarens guide till Galaxen var det talet 42 men 137 funkar bättre! 

Instead of building a $1 billion substation, Con Edison is seeking a much less expensive fix — $200 million in distributed energy to fill the peak need. This includes energy efficiency, along with other demand-side management projects the utility is activating.

ConEdison är energileverantör i New York och som sådan ansvarig för att leverera en viss mängd energieffektvisering till sina kunder. Som framgår av texten har de funnit att om de gör det så kan de också skippa en miljardinvestering i försörjningen. Alltså sådant som vi vanliga dödliga förknippar med ökad försörjningstrygghet och diversifiering.

Metoden de valt för att utröna potentialen kallas “Retroficiency” och har vissa likheter med det Brittiska Green Deal-systemet. De siktar alltså in sig på bostäder och kontor det vill säga tvärt emot vad den svenska energimyndigheten talat om när det gäller vita certifikat nämligen industrin.

Energimyndigheten gör det traditionella misstaget att se potentialen i industrin eftersom de använder mest energi. Därmed glömmer de att acceptansen oftast är högre hos aktörer som använder mindre energi. Vill man ha ett bra resultat kan det vara bättre att se till den större acceptansen. Och om acceptansen är liten (noll) blir resultatet noll.

Resultatet=Potentialen * Acceptansen

De nyaste rönen från Energimyndigheten säger att “Exempelvis kan en minskad energianvändning leda till lägre diversifiering av tillförseln, vilket skulle kunna öka konsekvenserna för användaren om störningar eller avbrott inträffar”.

I konsekvens med detta borde man avbryta eller åtminstone ompröva alla satsningar på så kallade smarta nät och istället fundera över hur vi kan öka energianvändningen och därmed diversifieringen . Den sorts diversifiering som kan drabba oss med de smarta näten kan bestå i ökad användning av lokala (förnybara) resurser vilka i sin tur ofta motiverar (eller motiveras av) effektivare användning. En utveckling som känns hotande med Energimyndighetens tolkning av diversifiering.

För oss andra känns en utvecklingsväg som innefattar effektvisering och övergång till förnybar energi i två steg (se bild nedan) mera logisk. I denna skapas robusthet mot störningar genom att man har flera alternativa försörjningsmöjligheter och lägger sig på en användningsnivå där man inte blir beroende av enstaka bränsleslag. En mera rimlig tolkning av ordet diversifiering, eller….?

Vi tycks inte ensamma om den tolkningen:

When nations consume less energy, this means they simply do not have to purchase or produce as much energy, which means a diminished reliance on foreign imports.

I ett nyligen publicerat övervägande heter det bland annat:

”Minskad energianvändning och energieffektivisering leder inte per automatik till förbättrad försörjningstrygghet. Försörjningstrygghet handlar i praktiken om att användares behov ska tillgodoses genom att störningar och avbrott minimeras samt att konsekvenser av dessa – om de ändå inträffar – kan förebyggas och lindras. Exempelvis kan en minskad energianvändning leda till lägre diversifiering av tillförseln, vilket skulle kunna öka konsekvenserna för användaren om störningar eller avbrott inträffar”

Så om Du tror att minskad energianvändning skulle kunna minska konsekvenserna så tror Du fel. Ju mer Du använder ju större möjligheter har Du att använda olika energislag – att diversifiera! Det har vi Energimyndighetens ord på!

Att de kommer till denna häpnadsväckande slutsats beror, åtminstone delvis, på att det inte vill använda så kallade ”viktningsfaktorer”, där man bedömer mängden primärenergi för att skapa en viss mängd nettoenergi. Deras stridrop är ”Det finns inga korrekta viktningsfaktorer”. Botemedlet är istället ”en väl fungerande energimarknad”.

Vi har nyheter för Energimyndigheten - Det finns ingen väl fungerande energimarknad heller!

Ett av problemen är att det inte heller är nettoenergin som borde stå i fokus utan nyttan (ljus, kraft och värme) som energin avser att tillhandahålla. Det kan alltså vara så att energin från marknaden skall konkurrera med teknik i installationer och byggnader vilka i sin tur skall fungera i decennier, kanske sekler. Hur tusan bedömer man energimarknaden om 10-20-50-100 år? Kan man år 2100 ringa den framtida energimyndigheten och klaga på deras råd från 2015?!

Kanske är det så att man behöver BÅDE en uppfattning om viktning OCH en bedömning av energimarknaden framöver? Kanske är det en pragmatisk inställning vi skulle behöva inte tvärsäkra trosvissa uttalanden om en antagen framtida marknad.

Om man tycker att viktningsfaktorer är darriga att luta sig emot så är inte en ofullständig energimarknad och dess funktion över en lång tidsperiod bättre. ”It is better to be vaguely right than exactly wrong”.

Energy efficiency is in a category by itself. With the exception of one company packaging energy efficiency, energy efficiency projects do not yet meet the requirements of capital markets. The industry is just too disaggregated. No two projects or contracts are alike.

Så säger Michael Eckhart vid Citigroup om problemet att bedöma effektviseringsprojekt och få dem finansierade. En variant på EEFs påstående att effektvisering inte är svårt bara komplicerat. Han pekar därmed på behovet av att utveckla instrument för att verifiera och beskriva effektiviseringsprojekt på bättre sätt.

Han lutar sig mot det arbete som gjorts av EEFIG i just detta syfte och förebådar vad ICP (Investor Confidence Project) tänker göra. För den intresserade finns en beskrivning mera i detalj på Youtube.

Det kommer nog att ta lite tid innan detta har satt spår på marknaden och detta kommer inte att vara det enda instrument som behövs. För många projekt vars storlek mera sällan är attraktiva för de stora finansiärerna bör man överväga till exempel Storbritanniens “Green Deal” som skulle kunna lämpa sig väl för Vita Certifikat. Om vi nu lyckas få Energimyndigheten att begripa sammanhang som inte kan beskrivas i traditionella lärobokstermer med dess tumregler

„Do not take away their steering wheel!“ How to achieve effective behavioural change in the transport and SME domain

Hur ändrar man beteenden så att de blir energieffektiva? Det var huvudfrågan för ett webinarium inom DSM University tidigare i år och kommer upp igen men nu med speciell inriktning på transporter och små och medelstora företag. Sessionen kommer att äga rum den 13 maj klockan 15-16 och man registrerar sig här.

Det är också en upptakt till kommande webinarium den 10 juni 15-16. Det handlar också om SMEs och kommer att hållas av Patrik Thollander från Linköpings Universitet. Skriv in det i almanackan redan nu

Begreppet “marknadsmisslyckande” ger i vissa sammanhang upphov till svårartade kramper. I all synnerhet när det kombineras med begreppet “kostnadseffektvitet” då kan det leda till handlingsförlamning. Energimyndigheten har nyligen haft i uppdrag att (återigen) titta på “Vita Certifikat” och har (återigen) besvär med att just begreppen marknadsmisslyckande och kostnadseffektvitet. De hävdar att det är en “tumregel” att ett styrmedel skall riktas mot ett (specifikt) misslyckande.

Ja det är en tumregel så länge man använder sig av den neoklassiska ekonomins modellapparat med “the economic man” som ideal och aktör. Den som nyligen fått amper kritik av till exempel Världsbanken. I den verkliga världen med människor som aktörer är “marknadsmisslyckanden” regel snarare än undantag, i synnerhet där “produkten” (till exempel energinytta) är komplex.

Det paradoxala i Energimyndighetens hantering är att man utan att blinka hanterar ett kvotpliktystem med Gröna Certifikat för energitillförsel, men får svårartade kval när gäller motsvarande för effektvisering. Trots att problemet med marknadsmisslyckande rimligen är mindre på tillförselsidan eftersom aktörerna där agerar strikt marknadsmässigt och med större kunskaper än vad gäller aktörerna på efterfrågesidan. Ett förhållande som EEF försökt göra tydligt för myndigheten i en inlaga som tyvärr rönt litet intresse från deras håll.

Vid ett seminarium om så kallad “nudging” häromdagen sades att det behövs fler beteendevetare och färre ekonomer i finans- och näringsdepartementen. Detta kan utsträckas också till Energimyndigheten. Annars fastnar vi i ett evinnerligt testuggande om modeller med ringa eller ingen giltighet för hur vanligt folk gör sina val.

Michael Grubb kritiserar Nicholas Stern för att i sin nya bok ta alltför lättvindigt på behovet av att djupare förstå hur ekonomiska institutioner behöver utvecklas för att klara den globala uppvärmningen. Grubb skriver:

However, Stern does not adequately delve into the fact that too much analysis, modelling and policy is still dominated by the idea that there is a natural ‘least-cost’ energy system, and that market forces would deliver it if we only corrected market failures. This reflects the inbuilt assumptions of neoclassical economics.

Det är samma sorts tänkesätt som våra egna svenska myndigheter, främst Konjunkturinstitutet och Energimyndigheten, för fram. Särskilt i termer av att det inte finns några “marknadsmisslyckanden” som fordrar korrektion. Underförstått att om potentialen för effektivare användning inte realiseras så beror det antingen på att “marknaden” inte vill ha dessa lösningar eller på att samma marknad så småningom kommer att fixa det - bara vänta så får ni se.

Detta synsätt har börjat utmanas runt om i världen och kanske mest tydligt av Världsbanken i deras utvecklingsrapport 2015 där de skriver:

“Economic man” is a fiction, not a reality. Policies that assume that rational decision making will always prevail can go astray in many contexts and may miss opportunities for low-cost, higheffi cacy interventions. Updating the standard assumptions about human decision making is essential to pushing forward the frontier of development

I sitt inledande kapitel visar Världsbanken en alternativ modell som kan ha stor betydelse för att både förstå och kunna utforma styrmedel för effektvisering (se också bild nedan).
This first part of this Report presents a framework for understanding and using recent findings on human decision making
1. (Thinking automatically.) Much of our thinking is automatic, not deliberative.
2. (Thinking socially.) Humans are not autonomous thinkers or decision makers but deeply social animals.
3. (Thinking with mental models.) Individuals do not respond to objective experience but to mental representations of experience constructed from culturally available mental models

Nicholas Stern har just givet ut en ny bok “Why are we waiting?” där han ytterligare förklarar varför bekämpningen av den globala uppvärmningen är en dj-t bra idé. Och där han illustrerar hur allt det vi vant oss vid att utgöra naturliga förhållanden såsom årstider, kustlinjer, vattenflöden mm. kommer att förändras på ett sätt som inte lätt kan förutses. Han vill inte skrämmas men förtydliga.

Michael Grubb har recenserat boken i senaste numret av Nature. Grubb sätter fingret på Sterns ömma punkt som han menar är att hans recept inte är tillräckligt öppet för behovet av förändringar utan fastlåst i traditionellt ekonomisk tänkande. Han menar att Stern hoppas på att “goda ekonomiska krafter” skall utlösa en störtflod av innovationer och investeringsvilja.

Grubb pekar på behovet av att ändra organisatoriska förhållanden så att till exempel energieffektivisering blir vardagsåtgärd och inte undantag och att traditionella företag finner nya vägar. På det viset ekar Grubb lite av Världsbankens omprövande synsätt i deras rapport 2015 där de skriver:

Economics has …. come full circle. After a respite of about 40 years, an economics based on a more realistic understanding of human beings is being reinvented. But this time, it builds on a large body of empirical evidence—microlevel evidence from across the behavioral and social sciences. The mind, unlike a computer, is psychological, not logical; malleable, not fixed. It is surely rational to treat identical problems identically, but often people do not; their choices change when the default option or the order of choices changes. People draw on mental models that depend on the situation and the culture to interpret experiences and make decisions. This Report shows that a more interdisciplinary perspective on human behavior can improve the predictive power of e conomics…