Nu blir det påsklov på den här platsen. Jag återkommer den 8 April!

Varje år gör EU en undersökning av hur befolkningen i medlemsländerna ser på miljöfrågorna. Nära nog två tredjedelar är beredda till “uppoffringar” i den meningen att de sätter miljö/klimat före konkurrenskraft. Intressant också att se att de som inte gör det är en krympande skara. Och inte minst intressant att en stor andel upplever att miljökrav kan driva på utvecklingen snarare än att hämma den. Så det finns folkligt stöd för en mindre och frivillig uppoffring nu för att slippa en stor påtvingad senare.

Det finns skillnader mellan länderna (se bild), men de är inte så rasande stora. Så frågan är om våra ledare har modet att även fatta de beslut som folk är beredda på men som enligt traditionell uppfattning är impopulära.

Den mesta kritiken som förts fram mot Stern-rapporten har kommit från ekonomer som velat diskutera sättet att räkna. Nu kommer en kritik som accepterar räknesättet, från Ted Trainer, men inte de tekniska förutsättningarna utan hävdar att det inte finns någon möjlighet att lösa klimatfrågan med de tekniska lösningar som Stern antar. En snabb kontroll av de data som anförs visar att kritiken verkar vara befogad. En 12-faldig ökning av kärnkraft föefaller knappast rimlig. Koldioxidinfångningen, hur mycket vi än hoppas på den och verkligen önskar framgång, kan knappast intecknas ännu. Kritiken mot vätgasutnyttjandet är befogat eftersom det är ett stort slöseri med primärenergi.

Å andra sidan skall Stern-rapporten inte läsas som em master-plan med detaljerade och färdigutvecklade optioner för tekniklösningar utan snarare som exempel på vägar värda att pröva. Kritikern själv har nog missat en del i att bl.a. inte ta hänsyn till effektivare energianvändning. Men man kan lugnt säga att den kritik han framför understryker behovet avv effektivseringen. Och det är klart intressant att ta del av hans utgångspunkt som han kallar “The simpler way”.

Organisation Euroace har gjort en översikt över hur EUs medlemsländer behandlar frågorna kring byggnader som kräver extremt lite tillförd energi för sin klimathållning. Den visar på en mycket splittrad bild men också på en “lust” till aktivitet ifråga om passiva hus.

“Svenskar bär en meningslös miljöbörda” skrev DN häromdagen och åberopade det vanliga gänget som brukar trumpeta att Sverige skall vänta med alla åtgärder och köpa sig fritt från åtaganden. Som om ekonomi handlade om att minska kostnader och inte om att skapa värde.

Några dagar senare meddelar samma tidning att den amerikanske ambassadören, Michael Wood, kommit upp på redaktionen för att diskutera artikeln. Det framgår inte om det var för att ambassadören delade artikelförfattarens syn på det meningslösa i svenska åtgärder eller om han bara vill understryka behovet av att vi till sist får en global överenskommelse, förhoppningsvis vid COP 15 i Köpenhamn.

Men låt oss ändå gissa. USAs representant i Sverige har till den grad tagit intryck av de Svenska satsningarna på bioenergi att man skapat ett särskilt projekt med egen web-sida “One BIG thing” där man promoverar samarbete som i hög grad är till gagn både för svensk industri och själva tanken på åtgärder. Hur meningslöst är det på en skala?

Vid första ögonkastet ser det ut som en självmotsägelse. Är inte innovationer i sig själva icke-standard, fritänkande och nyskapande? Men i EU finns ett förslag till att med hjälp av standarder öka innovations-kapaciteten. Tittar man närmare på förslaget så finner man att de talar om att påverka Industri-policy för uthållighet, Marknadsledarskap, Offentlig upphandling och Integration av ICT i industri och förvaltning. Det kanske inte är en så dum id� ändå? Ibland talar man om standardiserings som ett samarbete för att kunna konkurrera (collaborate to compete).

Det skall nu inrättas ett Europa-institut för Innovation och Teknologi och processen för att finna en lokaliseringsort har börjat. Är Sverige för sent ute?

och förväntas öka sin energianvändning fyrfalt inom 25 år. Man representerar 17% av jordens befolkning men bara 4,6% av växthusgasutsläppen. För många indier är det ett tecken på orättvisa och de vill nå samma nivå som den gamla industrialiserade världen trots att det borde vara den (läs vi) som borde nå deras nivå.

Hälften av Indiens befolkning har ingen tillgång till elektricitet via nät. Det kan vara både tur och otur. I bästa fall lyckas man utveckla lokala system baserat på solceller och lokala förnybara resurser. Enligt Michael Grubb behövs bara 38*38 km för att med solceller generera den mängd el man använder i Indien idag! Och om man skulle starta en sådan massiv satsning skulle Indiens behov räcka för att ge teknikutvecklingen av solceller (prestanda och kostnader) så mycket att solcellstekniken blev kostnadsledande i världen.

Energitjänsteutredningen har (äntligen) producerat underlaget och den handlingsplan som Sverige skulle ha lämnat för nästan nio månader sedan till EU. Första delen avser att undersöka hur väl vi levt upp till det sparmål som EU gav oss på 9%. Utredningen kommer fram till att det gör vi, lätt som en plätt och med råge! Eller gör vi inte ??

Konsten att läsa tjocka utredningar är att börja med de särskilda yttranden som finns med från olika intressenter. De ger nämligen en fingervisning om var de kontroversiella resonemangen finns. Och av dem ser man att både Naturvårdsverkets och Energimyndighetens representanter tycker att beräkningen och bokföringen av åtgärdernas resultat är lite väl kreativ. Kanske rentav inte är förenlig med EUs krav!

Man har nämligen räknat målet uttryckt i TWh baserat på primärenergi med låga viktningsfaktorer och åtgärdernas genomslag med högre viktningsfaktorer. Visserligen bör det vara möjligt att göra bedömningar av en åtgärds potentiella genomslag “ex ante” (d.v.s. i förväg) för att kunna skilja olika åtgärders angelägenhetsgrad, men det är inte sagt att man kan “attribuera” (tillskriva sig) åtgärdernas resultat på samma sätt.

För klimatåtgärder. Bland dem finner vi också H&M och IKEA. De har dessutom hittat de 20 % som Barosso tappade tidigare och nöjer sig inte med 20 % förnybar energi utan skall också effektivisera användningen 20 %!

Detta kunde vara något för effektiviseringsutredningen som idag publicerar sin rapport att begrunda. De lär enligt vad som förmäls vara en bra bit ifrån så modesta (men uppfordrande) mål som H&M och IKEA och deras vänner satt upp för sig!

OECD:s miljörapport som sträcker sig till 2030 gör samma bedömning som Stern-rapporten, d.v.s. att det vi måste göra är ekonomiskt överkomligt men att passivitet leder till katastrofala kostnader. Så om plånboken själv får välja är det inget snack. Vi måste betala lite nu för att inte behöva betala mycket mer senare.

Tyvärr argumenterar alltför många som om valet inte stod mellan två olika framtider utan som om vårt sätt att leva just nu kan fortsätt i all evighet. Men som det heter i arm�ns gamla befälsinstruktion: “Obeslutsamhet eller uraktlåtenhet att fatta beslut ligger en chef mera till last än misstag ifråga om val av medel”.

Om de bara bläddrar i sammanfattningen till OECD-rapporten finner de illustrationer som kanske kan stämma till eftertanke. Ifråga om klimatfrågorna syns inga förmildrande omständigheter (se bild). Och om vi skall åstadkomma minskningarna så berörs alla. Rik som fattig. De länder från vilka vi antas kunna köpa billiga åtgärder skall, trots sitt uppdämda “konsumtionsbehov”, också minska sina utsläpp. De behöver säkert både teknisk och ekonomisk hjälp med det och vi kan t.o.m. tjäna på att sälja vårt kunnande och våra produkter i den processen, men hur mycket kan de sälja av sina “rättigheter” till utsläpp?

Den finska dansen jenka, en långdans med två hopp framåt och ett bakåt. Däremellan sparkar alla deltagarna så gott det går åt samma håll. Ungefär så går det till när den Europeiska strategin (SET-plan) kommer fram. Den senaste versionen från november 2007 är mer slipad än den första som hade ett drag av S:t Göran och Draken. Storskaliga lösningar skulle bortemot 2050 rädda oss från allt ont. Ny kärnkraft, koldioxidinfångning, vätgas etc. I den senaste finns fortfarande konstiga vändningar som t.ex. “Uthållig kärnkraft”!!

Enligt uppgift skall det senaste ministerrådet ha tonat ner kärnkraften ytterligare även om det är svårt att utläsa ur mötesdokumenten. Dessa innehåller å andra sidan en del itnressant information om hur man ser på hur målet med förnybar energi skall uppnås.

Virgin air och Boeing gjorde nyligen en premiärflygning på en kommersiell rutt med biobränsle. Nåja en ganska liten del, en av fyra bränsletankar innehöll 20 % inblandning av biobränsle, men ändå. Bränslet kom from babassu-nötter odlade i Brasilien, men det står ett större hopp till att utnyttja alger som råvara, se bild. Vissa går så långt att de säger att allt flygbränsle kan ersättas med alg-baserat biobränsle vilket då skall odlas i bassänger.

Boeing har låtit publicera en rapport om olika alternativa möjligheter att ersätta traditionella flygbränslen.

Det hävdar en s.k. “Think Tank” som specialiserat sig på att följa upp Lissabon-strategin. I deras senaste rapport finns en särskild sektion där de just utvecklar detta tema. Senast var det McKinsey som gick på samma linje. Därför känns det lite absurt när den svenska debatten utgår från att effektivisering är för dyrt i Sverige och att våra klimatpengar gör bättre nytta på annat håll.

* Effektiviseringsmöjligheterna är inte uttömda här på långa vägar
* Det förefaller troligt att effektiviseringen driver på ekonomin (se bild)
* En mera medveten satsning skulle dessutom bidra till utveckla vårt näringsliv till specialister på effektivisering, d.v.s. “Den nya basindustrin”

Klimatberedningens rapport har presenterats, och historien om dess oenighet är känd. En av beredningens ledamöter, Anders Wijkman, kommenterar både oenigheten i sig och dess politiska konsekvenser.

Det verkar av redogörelsen som om man i allt för hög grad uppfattar klimatpolitiken som en uppgift att komma undan på billigast möjliga sätt och inte som ett sätt att skapa strategiska mervärden för framtiden. Stern-rapporten var ju annars tydlig i sitt påpekande att den som agerar tidigt inte bara kan hjälpa till att minska den totala kostnaden utan kan tjäna på omställningen genom att dess industri och näringsliv utvecklas på områden där världsmarknaden växer. Detta budskap har uppenbarligen inte vunnit majoritetens öra, tyvärr.

Till en del av det bisarra spelet hör det plötsligt uppkommande kravet på ökad kärnkraft som saknar varje reell förankring. DN hävdar att svensk kärnkraft skall byggas för att ersätta fossil-el i Tyskland och Polen! Wijkman tar också upp svensk el-export, men från aspekten att effektivisering och svenskt värmeunderlag kan utnyttjas för kraftvärme som producerar el till export. Det är skillnad! Om Sverige skall göras till en lokaliseringsplats för produktion som borde finnas någon annanstans eller om genuint svenska resurser kan användas för export. I det senare fallet skapas ett “strategiskt värde”.

Men alla turerna i beredningen bidrar mest till att sinka oss. Bästa sättet att hantera framtiden är inte att vänta på dess ankomst utan att skapa den. “Management by waiting” är inte kreativt och framförallt - klimatförändringen stannar inte upp och väntar på att vi skall bestämma oss.

Det sägs att om man vill ha framgång skall man möta sin omgivning med ett leende och en rejäl knölpåk. EU-kommissionen visar nu upp att de lever efter den principen. Knölpåkarna visas för ett antal länder (Finland, Grekland, Portugal och Luxemburg) som får en påminnelse om att de är sena när det gäller direktivet om “Eco-design” och två länder (Belgien och Storbritannien) stäms efter att inte ha hörsammat varningen de fått om byggnadsdirektivet.

Leendet står kommissionären Piebalgs själv för. Han börjar blogga och inbjuder alla att kommentera och komma med förslag. Ta chansen, han är en varm tillskyndare till effektivare energianvändning och visar sig också, när han framträder inför publik, vara en lyssnande och resonerande person.