Offer eller förövare?  Barroso tappar de 20 procenten igen!

Vi har tidigare haft anledning att undra var de 20% effektivisering som ingick i EU:s plan (20-20-20 till 2020) tog vägen. Barroso tappade dem någonstans mellan en konferens i London och kontoret i Bryssel.

För någon vecka sedan verkade de vara på väg att återfinnas och nu som bindande mål i en ny handlingsplan för effektivisering. Målet skulle vara inte bara effektivisering utan också i det uttalade syftet att skapa nya jobb inom hela EU. Planen är i och för sig inte officiell utan ett utkast som “läckt” ut.

Nu ryktas det att man från Barrosos sida vill blockera effektiviseringsmålet för att ett genomförande av åtgärderna både för effektivisering och förnybar energi skulle minska priserna på koldioxid i det Europeiska handelssystemet ETS. Det bästa och det goda hamnar i konflikt!

Från att ha varit ett fall för hittegodsavdelningen eller Hercule Poirot att finna de tappade 20 procenten så verkar det bli ett fall för CSI att finna en gärningsman. Och misstankarna går rakt till toppen av organisationen!

 

Gemensam vårdnad för en gemensam värld

I diskussioner om nationalekonomi som ämne brukar ofta påpekas att det på engelska också heter “political economy”. Och nog märks ämnets anknytning till politik också ifråga om val av pristagare. Vi har under årens lopp sett ett spektrum av pristagare. Dock med en övervikt för den neoklassiska ekonomins (över)tro på att marknaden sköter sig bäst själv med ett minimum av inblandning. Under slutet av 90-talet t.o.m. med representanter för spekulationsekonomin vilket N.N Taleb rasar över i sin bok “The Black Swan - The impact of the highly improbable”. Det verkar som om priset var relaterat till den allmänna politiska trenden!?

Så det är kanske inte oväntat att Ostrom och Williamson får priset i år när frågorna om hur vi skall förvalta vår miljö och hindra klimatförändringen är den överskuggande frågan. Deras forskning handlar om institutionell ekonomi. En gren som också associeras med t.ex. Gunnar Myrdal.

Ostrom är spännande läsning. Hon gör påpekanden om hur farligt det är att förväxla modeller med verklighet bara därför att modellen byggts på några få observationer. Hon har i fältstudier visat att de bästa lösningarna när det gäller hur vi skall förvalta gemensamma resurser oftast varken är att staten förvaltar eller att man privatiserar. Istället handlar det om att göra brukarna till medverkande. Något som hon också säger är “svårt, tidskrävande och konfliktfyllt”, men som fungerar. Gemensam vårdnad för en gemensam värld

Brittiska byggnader bättre än svenska!

Ja åtminstone när det gäller att deklarera energitillståndet. Se själv (nedan)!

De allra flesta hävdar att det är viktigt att ha kunskap om byggnadens tillstånd för att man skall kunna vidta åtgärder och/eller påverka andra att göra det. För det ändamålet behövs en märkning som verkligen ger information och inte bara är en dekoration i trappan. Den svenska skulle sannolikt kunna få pris om det var en fråga om estetisk utformning och om sparsmakad stil vore kriteriet. Men det är inte design det handlar om nu!

image
Figur: Sveriges energideklaration. Exempel från Stockholm
——————————————

image
Figur: Storbritanniens energideklaration. Exempel från Manchester

Rio +20

Klimatfrågan har fått allt fokus de senaste åren och i någon mån ställt andra miljöfrågor i skuggan även om de flesta är starkt kopplade till varandra. Ni planerar man emellertid för att se till att det som diskuterades vid Rio-konferensen 1992 inte försvinner från agendan.

Det viktigaste är väl att vi förstår att vårt livsutrymme är begränsat och att vi håller oss inom dem. Som Margot Wallström sade häromdagen: “Det finns ingen plan B därför att det finns ingen planet B”. Och det gäller alla våra anspråk på jordens resurser.

 

Klimatarbetet och marknadsregleringen.

Klimatarbetet är viktigt och ju fler som kan delta desto bättre. Men man undrar om regulatorerna hör till de som är mest centrala, även om de deklarerar från en konferens med världens regleringsmyndigheter i Aten att de har en viktig roll i sammanhanget. Hitintills har deras intresse för ämnen som effektivare energianvändning varit tämligen ljumt och de har istället jobbat med prisfrågor. Deras viktigaste omsorg är att “regelverket följs” och då ifråga om prissättning.

Tittar man på de publikationer som deras Europeiska samarbetsorganisation CEER ger ut får man leta länge efter ord som effektivare energianvändning och klimat energi. Och när de finns där så är det oftast i en rent allmän betydelse. En gissning är att regulatorerna uppfattat att klimatfrågan är viktig och ett honnörsord som är bra att använda.

De Europeiska regulatorerna har enligt de rapporter som finns på deras hemsida fokuserat helt på att energipriser skall vara oreglerade och följa marknaden. Inte så sällan brukar deras företrädare hävda att priset ensamt är tillräckligt styrmedel för att vi skall få en effektivt energianvändning. Deras Amerikanska kollegor har däremot ofta en funktion att just reglerna priserna så att t.ex. det skall bli lönsamt för energiföretagen att betjäna sin kunder med att minska användningen. I USA kallas detta för “decoupling” eller med ett mera målande uttryck “The rat must smell the cheese”.

Visst kan regulatorerna vara en tillgång i klimatarbetet men då måste nog “regelverket” bli mera distinkt främjande av minskad energianvändning och regulatorernas egen roll bli mera klarlagd/diskuterad.

Industrin kan gå längre och snabbare.

Inför COP15-mötet i Köpenhamn duggar nu buden tätt. Det är många uttalanden, de flesta pessimistiska, men som oftare är av förhandlingskaraktär än allvarliga bedömningar. Några är av typ “försöksballonger” som avser att testa reaktionerna hos andra parter som skall delta. Andra förefaller mera vara avsedda att förbereda världen på ett fiasko. Kanske framlagda i syfte att få ett även mycket magert resultat i december att framstå som en triumf. “Det bidde åtminstone en tumme. - Vad duktigt!”.

Det är därför lite spännande att se att en tung industriperson säger att man borde lägga ribban högre än vad den sämste av dem kan hoppa. Det görs av Peter Huntsman i en artikel i Financial Times.

Det skulle behövas mera av den varan. Vi vet ju att i många svenska företag kan man nå MYCKET långt och mycket snabbare än de futtiga procentenheter som de nationella målsättningarna talar om. Det har ju bl.a. Louise Trygg och hennes kollegor visat flera gånger om. Det är inte en fråga om lönsamhet utan i högre grad om vilja.

Så egentligen borde den industri som månar om både sin och världens framtid göra som Peter Huntsman - ett uttalande om att de gör det som Köpenhamnsmötet skall handla om. Men att de gör ännu mer och de gör det ännu snabbare. Varför? För att de tjänar på det!

Goda gärningar börjar hemma

I väntan på vad man kan komma överens om i Köpenhamn om två månader påminns vi om att fusk och fuskare finns. Och bör minnas att de kommer att göra även i framtiden. Greenpeace rapporterar om hur s.k. carbon-offsets använts av tre stora energiföretag i USA.

Vi hör ofta att det är billigare att vidta åtgärder i andra länder än hemmavid. Det finns sådana och många av mottagarländerna behöver allt stöd de kan få bådei fråga om teknik och finanser. Det är både en möjlighet och en plikt att se till att så sker. Men vi måste vara varse att ju större belopp som kommer i omlopp ju större är risken att det kommer att tjäna andra intressen än miljö och klimat vilket Greenpeace rapport visar.

Vi bör också minnas att i framtiden har vi “rätt” till högst ett ton koldioxid per invånare och år (se fotnot). Inte de nära sex ton vi svenskar är skyldiga till idag. Vi kan också påminna oss själva om att ju senare vi börjar anpassningen nedåt, ju svåare blir det. För de flesta av oss är slätlopp behagligare än störtlopp.

Goda gärningar måste alltså börja hemma.
————————————————-

FOTNOT: Vattenfall har gjort en intressant bok om detta kallad “A one tonne future”. Den är bra även om de friskriver sig genom att påpeka att bokens åsikter är dess författares och inte Vattenfalls. Det är vanligt med den sortens “disclaimers” men de förtar också effekten en aning.

Måste vi skaffa dubbel bokföring?

Lönsamheten i effektivisering är nämligen (minst) dubbel men vårt sätt att bedöma den är (i bästa fall) enkel.

Nicholas Sterns rapport visade att åtgärderna för att minska klimatproblemen kostar något men att det kostar mer att inte göra det. Lönsamheten ligger alltså i jämförelsen mellan två olika framtida tillstånd. Men i de bedömningar och diskussioner vi för idag så hävdas ändå att effektivisering, i vissa fall, inte är lönsam. Helt rätt - det finns sådana fall där den inte är lönsam jämfört med dagens situation och blir därför kanske inte av, men där den just av det skälet leder till att vi hamnar i den framtida situationen som enligt Stern är mera kostsam. Om åtgärden (som för den enskilde inte var lönsam) hade utförts så hade vi kunnat undvika det framtida läge där klimatförsämringen blir det (för oss alla) dyrare alternativet.

Är vi fast i ett moment 22? Hur skall vi få en enskild beslutsfattare att göra det som inte är lönsamt för individen idag för att det inte skall bli dyrare för oss alla i framtiden? Ett vanligt recept är att kalkylen skall justeras genom att man lägger på avgifter/skatter som skall avspegla miljökonsekvenserna. Det behövs säkert men det är inget lätt jobb att fastställa den rätta avgiftsnivån. Ett annat sätt är att lägga fast regler i t.ex. byggnadsnormer eller genom EU:s Eco-design sätta gränser för vissa funktioners energianvändning.

Effektivisering har emellertid ofta många andra fördelar ifråga om bl.a. komfort, arbetsmiljö och sårbarhet (ibland kallat, NEB, “non-energy benefits”) som ofta inte räknas in i kalkylen och som bör komma med. Effektivisering är heller inte en ögonblickets gärning utan bör ses i ett längre sammanhang av en byggnads livstid eller en industris produktionsprocess. Kalkylen bör anpassas till detta så att åtgärderna genomförs när det är lämpligt, se bild nedan, och inte sågas därför att de inte passar (=är lönsamma) vid kalkyltillfället.

Men framförallt måste vi finna ett sätt att göra mera kvalificerade bedömningar av den typ som Stern-rapporten gjorde även i det lilla sammanhanget. Effektivisering bör inte behandlas som om det vore extrautrustning till bilen och hängas på så långt budgeten vid köptillfället motiverar. Typ: Fälgar - ja, extra högtalare - kanske, rattmuff - nej. När det gäller effektivisering för att hushålla med resurser måste vi bli mera sofistikerade. Vi måste kanske kunna se lönsamhet i olika perspektiv och ibland kunna agera mot det korta perspektivet för att säkerställa det långa!?

image

Olkiluoto - mera regel än undantag.

Nu händer det igen. Kärnkraftsbygget i Finland försenas. Förseningen går därmed upp emot 3 år + X där X ännu är en obekant storhet. Ekonomin som tidigare rapporterats raserad med 60% överdrag är nu uppe i 75% mer än offererat, vilket innebär att man ligger på bortemot 5000 dollar per kW.

En uppföljare till Olkiluoto planeras i Bell Bend i USA och har redan nu kostnadsbedömts till c:a 8000 USD per kW. Vilket förefaller klokt för projektledningen, men mindre begåvat i jämförelse med de alternativ man har, t.ex effektivisering.

Med de kostnadsnivåer som etableras för kärnkraften på fältet, och i belysningen av IEA WEO 2009 projektioner av hur kraftsituationen utvecklas (se bild nedan), är det klart att kärnkraft är en teknik som inte bara är dyr nu utan blir väsentligt dyrare i jämförelse framöver. Detta eftersom tillväxten är mycket snabbare för förnybar energi och dessas “Learning Rate” (LR) är högre, enligt IEA ETP (Energy Technology Perspectives) 2008.

De nya WEO-siffrorna vidimerar bedömningen från ETP att både vind och solceller nått “grid parity” senast kring 2020 medan kärnkraften aldrig kommer dit (LR är för låg och den initiala kostnadsnivån skiftar uppåt). Även om Areva (leverantör till Olkiluoto) påstår motsatsen (se bild 59).

Möjligen är det insikten om att kärnkraft inte är konkurrenskraftig som leder till argumentet att regeringarna måste stödja den av klimatskäl vilket sägs på sina håll i USA.

image

Hur man än vänder sig så ....

Om Du ersätter fossilbränsle med bioråvara så spelar det ingen roll för utsläppen av växthusgaser även om Du trodde det. Detta därför att det substituerade bränslet ändå kommer att säljas till någon annan och resultatet kan till och med öka utsläppen. Så resonerar Svenskt Näringsliv (se citat nedan) i en ny skrift som sägs granska de s.k rekyleffekterna (rebound) i klimatpolitiken. Det påminner lite om resonemanget kring vapenförsäljning, nämligen att om inte vi säljer vapen till krigförande parter kommer ändå någon annan att göra det.

Studier av olika systemberoenden, inklusive rekylerna, behövs för att kunna utforma politiska åtgärder. Och bra sådana studier finns, men den här känns konstruerad i alla avseenden. Vilket inte minst det citerade exemplet visar. Det är säkert så att olje- och kolproducenterna både vill och försöker upprätthålla efterfrågan, men eftersom det också är en global rörelse att minska bruket av fossila bränslen med ny teknik så går det inte att bara “anta” att det bränsle jag avstått från används av någon annan. Det är minst lika rimligt att anta att andra också minskar sin användning, eftersom det är just det de globala överenskommelserna syftar till, och att världsmarknaden för fossilbränslen trycks tillbaka.

Studien har en mängd andra tveksamma resonemang som man emellertid presenterar som bevis. Om man sparar på fossilfri värme och använder pengarna till ökat resande i fossilslukande fordon så ökar naturligtvis utsläppen. Oomtvistligt är det så. Men är det verkligen vad som händer eller det som följer av de politiska beslut som tagits? Bara för att någon konstruerat ett sådant fall i en datamodell baserad på statistik om genomsnittlig konsumtion så blir det inte “empiri”.

Sedan glider man i begreppen och talar om priset på energi som sjunkande när effektiviteten i utnyttjandet ökar. I själva verket är det priset på energins NYTTA (ljus, kraft, värme) som sjunker och inte priset på energin. Men just denna begreppsglidning kan ligga bakom att man inte någonstans noterar att effektivisering ger ökad nytta för pengarna (=ökat välstånd). Vi kan i och för sig diskutera om ökad konsumtion av prylar är välstånd, eller om vi istället skulle använda det större konsumtionsutrymmet till tjänster (med litet energiinnehåll) eller till ökad kvalitet i energitillförseln.

Som det nu är börjar man undra om Svenskt Näringsliv är motståndare till att man använder resurser klokare och skaffar sig en bättre ekonomisk position? Kanske menar de att stadsjeeparna vore den bästa lösningen för då skulle vi snabbt tömma våra hushållskassor i tanken på dem och inte få råd att använda energi till något annat? Maximal ineffektivitet för att undvika rekyleffketerna?

“For example, extraction and burning of harvest residue from forests is often assumed to be renewable and therefore free of CO2 emissions when climate policies are designed. This assumption ignores that extraction and transporting gives rise to emissions, and that burning the residue releases carbon dioxide 10 to 30 years earlier than otherwise would be the case. If the substituted fossil fuel then is available on the world market and used elsewhere, the net effect of residue burning may actually be an increase in CO2 emissions.”

Utdrag ur Climate policy to defeat the green paradox, Svenskt Näringsliv, Oktober 2009 (sid 3)

Effektivisering - Con brio (livligt)

IEA har, som vi nämnt, släppt en del av årets World Energy Outlook, där man skisserar en GHG-koncentration till 450 ppm och där världens totala utsläpp av CO2-ekvivalenter år 2030 skulle reducerats från dagens 4,4 ton per capita till 3,2 ton.

I detta scenario spelar effektivisering en dominerande roll, se bild nedan.  Att nå dit fordrar insatser som går långt utöver vad IVA skisserar i sina vägval. IEA manar till Effektivisering - con brio, d.v.s. livligt.

IEA noterar bl.a. att “households need strong incentives to purchase more efficient vehicles and appliances”. Prismekanism - ja säkert, men inte enbart!

 

image

FIGUR: Andel av koldioxidminskningen 2030 från respektive “källa”.
IEA WEO 2009, Excerpt. (http://www.worldenergyoutlook.org/docs/weo2009/climate_change_excerpt.pdf)

Bindande effektiviseringsmål och obligatoriska vita certifikat

EU-kommissionen överväger att göra effektiviseringsmålen bindande och att vita certifikat skall vara obligatoriska i sin revision av handlingsplanen för effektivare energianvändning.

Den gamla handlingsplanen var mycket detaljerad och har inte uppfyllts i någon högre grad. Nu vill man göra den nya mindre omfattande men å andra sidan säkerställa att länderna inte smiter undan som de hitintills gjort. i dokumentet spåras en tydlig irritation över medlemsländernas underlåtenhet (se bild nedan). Den bisarra formuleringen av det svenska målet som intensitet (kwh/BNP) istället för absolut kvantitet är ett exempel.

Och av de sju föreslagna åtgärderna är flera sådana som den svenska effektiviseringsutredningen försökte undvika att ta upp. Inte bara certifikaten utan även skapande av nationella effektiviseringsfonder och mera aktivt deltagande av energiföretagen.

image

Massiv grön renovering av 15 millioner byggnader

Den av EU-kommissionen aviserade handlingsplanen för effektivisering siktar till en massiv grön renovering som skapar 1,5 millioner nya jobb.

Rapporten räknar med en omfattande påverkan på många yrkeskategorier i nära anslutning till byggbranschen och för små och medelstora företag. Men man räknar också med ett rejält “politiskt” fältslag eftersom många etablerade intressen kommer att känna sig utmanade. Bara det att rapporten läckts (via Reuters) kan väl antas vara en del av bataljen.

Effektivisering - ma non troppo (men inte för mycket).

IVA presenterar sin studie “Vägval energi” och anger att man har fem val att göra. Det första är att prioritera energieffektivisering! Man kan spara 15 TWh med nuvarande styrmede noteras det, alltså knappt 4% av användningen. Sedan söger man att effektivisering skall vara det ”övergripande energipolitiska instrumentet” men också att “....med prismekanismen som rådande styrmedel kommer de mest kostnadseffektiva åtgärderna att genomföras först. Detta skulle också förflytta fokus från detaljreglering och kostsamma stödinsatser….”(sid 36).

Dock har man på sidan före (35) visat att just prisinstrumentet är otillräckligt genom att återge McKinseys utbudskurva där man kan utläsa att lönsamma åtgärder med stor potential inte genomförs med enbart priset som styrmedel! Det är bra att effektivisering lyfts fram på synlig plats. Men tyvärr på ett sådant sätt att den leder tanken till musiktermen “ma non troppo”, d.v.s. “men inte för mycket”.

På sidan 17 i samma rapport återges ett diagram (se bild nedan) från deras eget underlagsmaterial där man kan se att potentialen är väsentligt större än de 15 TWh som texten talar om. Där ser man också att acceptansen (med priset som huvudsakligt styrmedel) är ett otillräckligt medel för att frigöra potentialen.

Då kan man heller inte bli förvånad över att de också hävdar att vindkraft “blir mycket kostsam” (sid 36) och att “kärnkraft är ett billigt sätt att producera energi” (sid 27) vilket senare bemötts av Svensk Vindenergi i en debattartikel.

Men eftersom rapporten kommer från Ingenjörsvetenskapsakademin så är det lite förvånande att de inte redovisar utvecklingen på ingenjörsområdet. Beträffande vindkraften säger de att man för att balansera dess intermittens: ”..kraftiga investeringar krävs i kraftnätet, ny reglerkraft och kraftigare reglering av flödet ur befintliga vattenkraftdammar.” Men det nämns inte att man också kan balansera systemet genom effektiviseringsåtgärder som s.k. lasstyrning (Demand Response DR), se tabell nedan.

image
————————————————————————————————————————————————————————-
image

Tabell från: Integration of Demand Side Management,Distributed Generation, Renewable Energy Sources and Energy Storages. State of the art report. Vol 1: Main report

Economics is a moral science not a natural one.

Uttalandet tillskrivs Keynes och återges, exemplifieras och diskuteras i en nyligen utkommen bokKeynes. The Return of the master”, av den brittiske ekonomiprofessorn Robert Skidelsky. Han är också skoningslös i sin kritik av de ekonomiska dogmer som härskat under de senaste decennierna och som i hög grad lett till de kriser vi idag lever med. Han menar att ämnet ekonomi försökt efterlikna naturvetenskaperna, särskilt genom sin fixering till matematiska modellbyggen. Det kan låta så här: “Mainstream economics today, by improving on the maths, and abandoning common sense, is further away from Keynes’s eceonomics than ever.”, (sid 111).

En motrörelse till den dominerande ekonomins inriktning finns i “Behavioural Economics” och ett exempel på detta ges i en annan nyutkommen bok av bl.a. den förre ekonomipristagaren Gerog Akerlof, “Animal Spirits”. Den tar också sin utgångspunkt i Keynes synsätt.

Men även denna beteende-baserade ekonomi tenderar i några fall att kantra över åt naturvetenskap. En av de personer som nämns som möjlig “Nobelpristagare” i år är Ernst Fehr och som förknippas med s.k. Neuroeconomics. I denna diciplin studerar man vad som händer i hjärnan, i olika val- och spelsituationer, bl.a. med hjälp av hjärnröntgen. Meningarna om nyttan av detta går starkt isär. Framförallt har påpekats att om man är intresserad av resultatet så är den biologiska processen ointressant. Såframt man inte vill medicinera fram särskilda beteenden?! The Economist skrev för något år sedan en artikel om Neuroeconomics med den mångtydiga titeln “Do economists need brains?”

Den kommunala bördan ökar?

EU fäster stor vikt vid städernas roll i klimatkampen. Självklart så eftersom städernas byggnader, struktur och trafikorganisation är en stor källa till utsläppen, 80% av EU:s befolkning är stadsinnevånare. Så den s.k. SET-planens idé om “smart cities” är välgrundad som tanke. Och det pågår redan ett omfattande arbete inom EU t.ex. med “covenant of mayors” och genom CONCERTO-projektet.

Men därifrån till att räkna med att städerna genom sin egen organisation skall bli klimatets frontkämpar kanske inte fungerar. Framförallt därför att de saknar instrument både för övervakning och styrning.

Även om städerna har både vilja och kunskap så kan de bli trubbiga instrument eftersom deras register över emissionskällor är ofullständiga och inte medger korrekta jämförelser. Men när man ser till vilka problem de redovisar (se bild) undrar man om inte de svenska erfarenheterna av kommunal energiplanering skull kunna återanvändas? Där hade man diskussioner om olika allokeringsproblem och som fick sin lösning.

image

Europas teknikstrategi. Ingen färdplan bara en avståndstabell.

EU:s strategiska teknikplan (SET) börjar ta form och har fått en prislapp på 50 miljarder Euro. Den har också försetts med ett antal s.k. “roadmaps” - färdplaner, se exempel nedan. På samma sätt som IEA kryddar sina Teknikperspektiv (ETP) med just färdplaner.

Förmodligen skall denna grafiska framställning ge större förtroende för att planen är genomtänkt men tittar man närmare så är det inte annat än en distanstabell som anger tidsutdräkten för ett antal delprojekt. En riktig färdplan skulle vara mycket mera utförlig och försökt kartlägga (visa) hur industri, kompetens, regelsystem, marknadsupptagande mm skulle förändras. Kort sagt, visat hur marknader kan byggas upp. Som man nu använder begreppet tunnas det bara ut och blir innehållslöst.

De första skisserna till SET-plan var också fixerade vid främst storskalig tillförselteknik och man har nu försökt bota det genom att lägga in ett effektiviseringsavsnitt som i allt väsentligt består av deras “Smart Cities Initiative”. Detta är prissatt till 11 miljarder Euro och berör 30 st städer som skall bli ett slags modeller. Med all respekt för behovet av modeller att efterlikna så kan sådana övningar lätt bli till sin motsats om vilka det kommer att sägas att “klart man kan göra som de om bara EU betalar notan”.

Undrar hur mycket teknikupphandling man skulle kunna få för 120 miljarder kronor?

 

image

IEA målar en möjlighet

IEA låter oss göra en tjuvtitt på årets World Energy Outlook för att ge lite råg i ryggen åt förhandlarna i Köpenhamn. Till att börja med konstaterar mann att utsläppen av växthusgaser i år minskar med 3% men det sker som en följd av ekonomins tillbakagång. Och det är ju good news and bad news på samma gång.

Men sedan visar man också på möjliga scenarier för att hålla utsläppen tillbaka. Chefen för IEA Mr Tanaka uppmanar i sammanhanget OECD-länderna till generositet för att klara teknikomställningar i U-länderna: ?In 2020 the energy sector in non-OECD countries would need to make $200 billion (?135bn) of extra investments in clean power, energy-efficiency measures in industry and buildings and next generation hybrid and electric vehicles,?

Man gör också en liten bild (se nedan) om hur klimatpolitiken kan komma att utformas i olika delar av världen till 2020. Få se om det kan liva upp sinnena en aning. Det är bra att IEA hejar på i alla fall.

image

Klimataktivt uppror i USA.

I USA har ett antal stora energiföretag, med Pacific Gas and Electric (PG&E) i spetsen, lämnat US Chamber of Commerce, dvs handelskammaren, i protest mot deras agerande i klimatfrågor. PNM Resources och Exelon. De senare med sin dynamiske chef John Rowe, har följt efter. John Rowe sägs vara mannen bakom påståendet att energiföretagen gärna arbetar med effektivisering om man kan skapa aktiva s.k decoupling-mekanismer, d.v.s. att företagen inte blir beroende av volymen såld energi för att tjäna sina pengar. Hans smått berömda ord i sammanhanget är: The rat must smell the cheese”.

Handelskammaren svarar visserligen att de visst är klimataktiva men att de bara opponerar sig mot några av de senaste lagförslagen som de menar är tandlösa eller felkonstruerade. Det kan så vara, men visst hör vi samma sorts tongångar här hemma?

Det märks inte tillräckligt!

EU:s märkningssystem för apparater har kört fast. Systemet med de olika effektivitetsklasserna A-G konstruerades utan tanke på att apparater kunde utvecklas och bli effektivare. Systemet var som man säger “slutet” (closed). Så för några apparater har man tvingats införa superklasserna A+ och A++. Men vi kan ju inte hålla på så i längden.

Frågan har diskuterats i det oändliga och alternativ har presenterats med öppna system som kan utvidgas i takt med teknikutvecklingen. Men EU-parlamentet (som annars är ett progressivt organ) ville behålla det slutna systemet. Argumenten var av typ att man skall inte förvirra konsumenterna.

Nu har emellertid EU-kommissionen gjort en marknadsundersökning med 8000 deltagare och den visar att konsumenterna föredrar det öppna systemet och inte har några besvär med att förstå det!

Frågan är om detta kan lösa knuten eller försvåra den? Situationen påminner lite om den när man i ett företag börjar diskutera logotyper. Mycket känslor och bestämda (orubbliga) uppfattningar. Under tiden lämnas just konsumenterna i sticket ifråga om redskap för att välja det som är effektivare. Det märks snart att det inte märks!

Hälften räcker - en revolution man talar tyst om?

Boverket har redovisat sitt BETSI-projekt om byggnaders tekniska utformning i framtiden. Lite grann i förbigående noterar man att: “Energianvändningen per uppvärmd areaenhet minskar, men takten på minskningen är osäker. För att nå målet 2050 räcker det inte med att endast effektivisera äldre byggnader. De byggnader som kommer till under perioden fram till 2050 måste förmodligen använda mindre energi än vad dagens byggregler medger.” Målet man talar om är att byggnadsbeståndet år 2050 skall använda 50% så mycket energi som år 1990.

Men det verkar inte sannolikt att det tillkommande beståndet skall kunna absorbera hela den minskningen utan det torde innebär att det befintliga beståndet radikalt måste förbättras. För beståndet som helhet skall användningen gå ned från drygt 170 kWh/m2 (2005) till storleksordningen 90-100 kWh/m2. Utredningen har säkert gjort ordentliga beräkningar eftersom man redovisar listor över tekniska åtgärder och totalkostnadsbedömningar. Men man glider försiktigt bort från frågan om hur denna revolution skall komma åstad.

En rimlig början skulle ju kunna vara att i de energideklarationer, som nu görs för fastigheterna, ange vilka tekniska åtgärder som skulle behövas för att halvera energianvändningen i den besiktigade byggnaden. Då skulle fastighetsägaren få ett dokument, en färdplan, mot framtiden och kunna vidta åtgärderna successivt när det lämpar sig. Och med all säkerhet skulle det också innebära att kostnaderna skulle bli lägre än de som boverket anger eftersom åtgärderna kan sättas in i ett sammanhang och inte hängas på löst för sig själva.

Energiplanering i byggsats

I USA har man tagit fram en handlingsplan för effektivisering. Och den är varken bättre elelr sämre än annat i branschen, men den har ett intressant upplägg med en hel serie handböcker med vars hjälp man kan ta fram och modifiera sina egna planer på delstats- elelr kommunnivå. Något att ta efter?

 

Klandra inte spegeln om Du inte gillar bilden

DĂ„ och dĂ„ kommer det kraftig kritik mot de energiscenarier som till exempel IEA publicerar i sina Ă„rliga skrifter. Som senast den hĂ€r frĂ„n en organisation som heter Institute for Energy Economics and Financial Analysis (IEEFA) och har skrivit en rapport med det klatschiga namnet “Off Track”.

The International Energy Agency has wrongly guided governments into decisions about oil, gas and coal use that are inconsistent with the long-term climate objectives of the Paris Agreement

Men Ă€r det sant? Är det IEA som vilseleder? SĂ„ hĂ€r förklarar IEA hur scenarierna konstrueras (jĂ€mför med bild nedan)

- New Policies Scenario of the World Energy Outlook broadly serves as the IEA baseline scenario. It takes account of broad policy commitments and plans that have been announced by countries, including national pledges to reduce greenhouse-gas emissions and plans to phase out fossil-energy subsidies, even if the measures to implement these commitments have yet to be identified or announced.

- Current Policies Scenario assumes no changes in policies from the mid-point of the year of publication (previously called the Reference Scenario).

- 450 Scenario sets out an energy pathway consistent with the goal of limiting the global increase in temperature to 2°C by limiting concentration of greenhouse gases in the atmosphere to around 450 parts per million of CO2.

TvÄ av de scenarier som presenteras Àr alltsÄ reflexioner av vad som hÀnder i vÀrlden och det som Àr pÄ vÀg att hÀnda till följd av de beslut som fattats i olika beslutsorgan (lÀnder, samarbetsorganisationer mm). Det Àr bilder INTE rekommendationer!

Om vi inte gillar det vi ser mÄste vi kanske rÀtta till de egna anletsdragen. Men klandra inte spegeln!

 

Läs mer

Månadsindelade arkiv