Om tre månader skall EUs direktiv för effektivare energianvändning vara implementerat. Direktivets syfte är att hjälpa länderna att gottgöra sig de lönsamma effektiviseringsåtgärder som finns men som inte exploateras av sig själv.

Direktivet är uppbyggt kring ett antal hörnstenar:
* Renoveringen av befintliga byggnader behöver ske snabbare och vara mera genomgripande (artikel 4). Då skall offentliga sektorns byggnader vara en förebild och “vägröjare” för marknaden (artikel 5).
* På samma sätt skall offentliga sektorns inköp vara föredömen och inriktas på energieffektivitet (artikel 6)
* Affärsmodellerna behöver ändras så att man inriktar sig på energins nytta istället för bara kilowattimmarna (artikel 7). På svenska döptes detta energinyttoansvar, som också avser energiföretagen, av någon outgrundlig anledning till “kvotplikt”. Detta skulle kunna försvaras om man ställde kvotplikten för användning mot kvotplikten för förnybar energi som redan finns. Då skulle man upptäcka att effektivare energianvändning är ett billigare sätt och bör prioriteras.
* Införande av energibesiktningar och energiledningssystem i industrin och se till att de åtgärder som besiktningarna visar på också skall genomföras (artikel 8).
* System för mätning och faktureringsinformation (artikel 9-11) i förhoppningen att kunderna låter sig styras väsentligen av ekonomiska incitament.
* Ökad energirådgivning och “användarmakt” (artikel 12).
* Till detta kan läggas ökad satsning på energitjänster (artikel 18) och möjligheten att skapa nationella effektiviseringsfonder för finansiering och tekniskt stöd (artikel 20).

Vad skall det bli av allt detta i Sverige? Vem vet? Häromdagen kom ett lite (trött) paket från regeringen där man talar om kartläggningar, men inte om åtgärderna och genomförandet, samt om mätningen som man på goda grunder avfärdar när det gäller värmemätning för debitering.

Vad övrigt är, är tystnad. (Hamlet akt 5 scen 2)