Energy for a changing world har presenterats med mycket blomsterspråk och med ty åtföljande kommentarer, de flesta av dem ganska förutsägbara. Paketet är ett mycket berömvärt försök att bringa samstämmighet i en lång rad energifrågor (källor, marknad, effektivisering, säkerhet, teknik o.s.v.) och att forma denna mix till en offensiv, global politik. Men det förefaller ändå vara mera julgransplundring än paket! Det finns lite godis till alla, men delarna spretar åt all håll och det sammanhållande kittet är inte tillräckligt knådat.

Börjar på fel fot?
Dokumentet börjar med att åberopa Messina-deklarationen från 1955 när ministrarna lovade att samfällt arbeta för att Europa skulle få ett överflöd av billig energi (abundant energy at a cheaper price). Man vill förmodligen med detta citat visa att man skall arbeta gemensamt men i den fortsatta läsningen blir det allt tydligare att man fortsätter att tänka i termer av överflöd av energi. Hade man åtminstone talat om “Energy services” så hade det kunnat försvaras. När man når kapitlet av om plan för teknikutveckling (3.6) så ser man att år 2050 skall vi ha tillgång till stora andelar förnybar energi men också uthållig (sic!) kol och gas, uthållig vätgas, fjärde generationens kärnkraft samt fusions-energi. Det är svårt att se vad kärnkraft har med uthållighet att göra (om man bortser från avfallet som definitivt är uthålligt). Eller vätgas som fordrar mera energi att produceras än om man använder elektronerna direkt.

Marknaden och lärandet
Eftersom paketet syftar till ge en bas för att forma policy och åtgärder är det märkligt att man inte, som t.ex. gjorts i Stern-rapporten, lägger tydlig vikt på hur teknikutvecklingen successivt ger bättre och billigare produkter på väsentliga områden. Alltså den process som illustreras med “lärkurvorna”. Till paketet hör ett omfattande datamaterial som i stor utsträckning kommer från IEAs ETP (Energy Technology Perspectives). I IEAs studie finns ett antal scenarier (ögonblicksbilder) som byggts upp med hänsyn till marknadens lärprocesser. Men i EUs tappning presenteras de i deterministiska tabeller över hur mycket det kostar att få energi från olika källor. För den fåkunnige läsaren (många av dem är beslutsfattare) ger detta en vrångbild eftersom läreffekten ligger dold. Man uppfattar inte att ökad aktivitet på t.ex. solceller, småskalig KVV, decentraliserad tillförsel, effektivisering mm. kan påverkas till förmånligare kostnadsbild.

Denna brist på tydlighet i underlaget är särskilt beklaglig eftersom satsningar i samarbetet med snabbväxande länder, som Kina, Indien, Sydafrika, Brasilien och Mexico, kring t.ex. solcellsteknik och de effekter det skulle kunna ge även oss, förblir i ett töcken.

Planekonomi i marknadskläder
Man lägger en enastående vikt vid att elmarknaden och gasmarknaden skall utvecklas genom att tillförsel och distribution skiljs åt (unbundling). Det verkar som om bara detta sker så skall alla problem vara lösta. Det tror man inte på Financial Times! Man skriver att trots allt pustande och frustande i Bryssel så har de stora energiföretagen inget att frukta! Och flera åtgärder som föreslås kommer snarare att cementera dessa företags inflytande på marknaden. De har överlägsen tillgång till subventionerade bränslen och kapital på förmånliga villkor för att bygga t.ex. anläggningar för storskalig produktion och transmissionslinjer som binder dem samman. I värsta fall kan det bli en mardröm med en planekonomi som förklätts till marknad.

Little boxes
Att paketet består av separate delar blir tydligast när man ser att effektivare energianvändning förblir en fritt svävande partikel. Innebörden av titeln på grönboken “Att göra mer med mindre” har kanske inte trängt igenom till de andra paketsnickarna? Men effektivare energianvändning och förnybar energitillförsel för att få ett uthålligt system hänger samman. Användning på en lägre nivå öppnar för bruk av förnybar energi med lägre ?täthet? (Energi per volymsenhet eller energi per ytenhet), se bild.