Det anser Andrew MacKillop i en artikel i Energy Review. Det är praktiskt taget inget i hans analys som finner nåd. Och något alternativ har han inte heller annat än en diffus plan B. Fast på annat håll kan man läsa att han föredrar vad han kallar en gasöppming (gas window).

* Utsläppshandeln har misslyckats anser han, men ha tycks ha missat att utsläppen begränsas av politiska överenskommelser (caps) och a priset i sig inte minskar utsläppen utan bara ger dem ett ekonomiskt värde så att minskningens minimeras.
* Liberaliseringen av elmarknaden genom “unbundling” är nonsens säger han och tillägger:

In reality, the climate and energy package favours large industrial conglomerates in the energy sector and, as we know, Europe?s energy market liberalisation since 1996 has coincided with some of the largest energy price rises for final consumers in recent history.

* Grönare energiteknik skapar inga gröna jobb utan är en myt, säger han, men som bevis har han endast en jämförelse av andelen jobb inom vindindustrin i relation til hela arbetsmarknaden i Europa. Effektivisering nämner han inte men har tidigare (alldeles korrekt) noterat att sådana satsningar oftast blir kortlivade skyltobjekt i regeringarnas politik

I allt väsentligt missar han poängen med energiomställningen. I artikeln skriver man (han?): “It is important to note that this energy transition is the most massive energy programme ever proposed anywhere in the world outside war-time conditions.” Och? - frestas man säga. Är det inte en akut situation vi har och har inte just krigstider visat på att människor med samlade krafter inför ett yttre hot kan åstadkomma extraordinära resultat? Är inte problemet att hotet faktiskt inte är “krigsaktigt” d.v.s. yttre - utan inre? Vi måste skydda oss mot oss själva och det är svårare.