Ett ofta hett diskuterat fenomen är den s.k “reboundeffekten” (rekylen) av energisparinsatser. Kan man verkligen tillgodoräkna sig hela potentialen eller är det så att den sparade energin förslösas i mera konsumtion? Det har funnits ett inslag av “skadeglädje” hos en del debattörer och den mest extrema tolkningen (kallad Khazzoom-Brokes postulat) går så långt att den hävdar att efter effektivisering kan energiförbrukningen t.o.m. bli högre än före! Vilket logiskt borde leda till att alla effektivseringsinsatser borde göras så att vi utformade våra liv så energislösande som möjligt för att verkligen spara. Detta “postulat” tycks nu emellertid ha tillbakavisats för gott (?) i en rapport från UK Energy Research Center.
Kvar står emellertid problemet med den direkta rekylen, d.v.s. att när vi får effektivare utrustning köper vi större (t.ex. kylskåp eller bil) eller använder mer (t.ex. ha lågenergilampor tända längre). Vi har också den indirekta rekylen, d.v.s. när vi sparar energi för ett ändamål (t.ex. värme) och får mera pengar över så använder vi dem för att göra något annat som också använder energi (t.ex resor). Dessa fenomen bör beaktas, men vi skall också minnas att de studier som finns är gjorda i en tid när människors medvetande om klimateffekterna var lägre eller obefintligt. Problemet har emellertid diskuterats i utredningen “Bilen, Biffen, Bostaden”.
Skrivet av Hans Nilsson, 2007-12-10.
(0) Kommentarer • Permalink