eller åtminstone slutsatserna finns att ladda ned i en publikation från Naturvårdsverket. I Naturvårdsverkets sammanfattning ingår också en diskussion om den kritik som framförts mot Sternrapporten och som mest handlat om valet av kalkylränta (dvs värderingen av framtida händelser). Vid Sterns framträdande i Stockholm i fredags framfördes denna kritik av Martin Weitzman som i sin granskning närmast tycks vilja sitta på båda stolarna samtidigt (dela slutsatserna men kritisera metoden)!  Inställningen är inte ny. I Weitzmans artikel åberopar han William Cline som i sitt arbete The Economics of Global Warming, 1992 ställde sig tvivlande till klimateffekterna men kom till slutsatsen att kostnaderna för att hindra den var försvarliga som en försäkringsavgift för det fall att han hade fel. Man betalar ju inte en olycksfallsförsäkring för att man skall råka ut för en utan för om det händer.

I sin föreläsning visade Stern på att klimateffekterna inte är ett marknadsmisslyckande (market failure) av det vanliga slaget genom att effekten är:
* Global
* Inträffar (och har verkan) i ett längre tidsperspektiv
* Osäkerheterna (om effekterna och hastigheten) är stora
* Omfattande och oåterkalleliga
och därför kan inte dessa behandlas i en kalkyl som om det gällde att välja mellan två olika alternativ där man senare kan korrigera ett felaktigt val.

Han hänvisade också till den etiska dimension som ligger i att orsakerna finns hos en grupp (I-länderna) och skadorna drabbar en annan (U-länderna). Även detta måste vara med i bedömningen. Till det kan man lägga att skadorna kommer att drabba även I-länderna men i mindre allvarlig grad och senare. Så det finns inget sätt att komma undan.

Men ytterst är det som de andra debattörerna vid presentationen framhöll en moralisk fråga. Christian Azar formulerade det genom att hänvisa till att vi på andra områden inte gör (bör göra) någon särskild kalkyl för att bestämma oss för vad som är rätt att göra.  Han exemplifierade med slaveriets avskaffande eller införande av kvinnlig rösträtt.